Krönikor
Publicerad: 2015-12-08
Porträttbild, Petra (höger): Henrik Gudmundson
”Att hästen går som vi vill – betyder det att den mår som bäst?”
KRÖNIKA | I Hippson nummer 6 2015 – som finns i butik från i dag (tisdag 7/12) – ställs forskningsbaserad kunskap om bett och bettinpassning mot de tidigare, erfarenhetsbaserade sanningarna. Vem ska man tro på? Det resonerar filosof Petra Andersson vidare kring här.
Att vara ryttare och hästägare blir bara svårare och svårare, det är så mycket vi behöver kunna för att det ska bli bra för våra hästar. För låt oss se lite krasst på saken. Arten häst, equus caballus, har inte utvecklats för att vi ska ha djur att rida på. Vi gör det ändå. Och det funkar ju! Men det funkar så klart mer eller mindre bra.
Problem och brister i ridningen kan visa sig på många sätt. Ganska ofta hänger de nog ihop med att hästen i något avseende inte har det så bra som den borde. Något i träningen, inhysningen eller omvårdnaden brister. Hästen reagerar på det och risken är tyvärr stor att vi inte riktigt förstår var felet sitter.
En svårighet med att hantera att hästen inte har det helt bra är den allra mest grundläggande; vi ser det inte. Det finns något där som vi inte ser därför att vår kunskap inte räcker till. Eller så ser vi det inte för att det är smärtsamt att erkänna att hästen inte har det så bra som den borde.
Som nu detta med hästens mun och betslingen. När det gäller våra egna munnar bokar vi tid hos tandläkaren och så är det bra med det. Men vi vet ju också om vi har ont eller inte, vi vet om det känns konstigt på något sätt och vi vet att vi kan förklara det för tandläkaren.
Hästen kan inte förklara för oss. Ofta inte, i alla fall. Det är dessutom både svårt och smärtsamt för oss att lyssna om det hästen har att säga är att den inte har det så bra som den borde. Ännu svårare blir det för oss att lyssna, och för hästen att göra sig hörd, om situationen är sådan att vi tycker att allting går jättebra – men hästen inte är helt enig.
Själv tycker jag att det bara blir svårare och svårare att vara en bra hästmänniska och en bra hästägare. Ju mer jag lär mig om hästar, desto svårare blir det för mig att lita på att jag verkligen gör det bästa. För min egen häst och för andras.
Till exempel när det gäller betsling och olika typer av träns. Det är verkligen inte helt enkelt. En del tränare säger en sak, andra tränare säger andra saker och inte ens alla hästtandläkare och veterinärer säger likadant. Forskningsresultaten på området är väldigt sällan sådana att jag som enskild hästägare kan uttolka ett entydigt, gott råd för hur just min häst bör tränsas och betslas. (Över huvud taget är det sällan forskningsresultat fungerar så.)
De motstridiga råden betyder naturligtvis inte att jag tycker att tränare, hästtandläkare och veterinärer borde lägga ner verksamheten – men det betyder att det är svårt för den enskilda hästägaren att veta vad som är rätt för en viss häst, och det är svårt att veta vem man ska lita på när åsikterna går isär.
Kanske är motstridiga råd och motsägande kunskaper extra svårt att hantera just i stallmiljöer, där vi har en tradition av muntlig kunskapsförmedling som oftast bygger på traditionellt förvärvade kunskaper. Hästkunskaperna, såsom de tillämpas, bygger tills vidare inte på systematisk och kritiskt granskad erfarenhet och forskning.
När det gäller kritisk granskning finns det en brist i den traditionella och erfarenhetsbaserade kunskapen. Sådan kunskapsbildning tenderar att inte fästa så stor vikt vid de tillfällen då något inte fungerar, förutsatt att det bara sker ibland. Det vill säga, den erfarenhetsbaserade kunskapen tenderar att skyla över de tillfällen då den inte riktigt har räckt till eller fungerat, om den annars brukar fungera. De goda erfarenheterna får så att säga trumfa de dåliga, åtminstone så länge de goda är flest.
Vanans makt gör också att vi blir obenägna att kritiskt ompröva det som tycks fungera – oavsett om något annat skulle fungera ännu bättre. Eftersom olika saker har fungerat för olika personer, och det dessutom är olika vad vi kräver för att tycka att något fungerar, har vi blivit vana vid olika sätt att göra saker på.
När det gäller betsling ser det säkert olika ut i olika stallmiljöer. Själv har jag alltid befunnit mig i sammanhang där ”alla” säger att vanliga tränsbett är det bästa och att man inte ska krångla till det. Det är sällan någon i min närhet har sagt att problem ska lösas genom att man betslar upp. Detta är också vad de flesta veterinärer och hästtandläkare säger, i stort sett.
Vänder vi oss i stället till de främsta ryttarna, de som fungerar som förebilder för många av oss, ser vi helt andra betslingar än de där enkla som vi får rekommenderade av tränare och veterinärer. Förutom dressyrens kandar ser vi på internationell nivå i andra grenar rätt fantasifulla betslingar, och det är ganska gott om hjälptyglar på framridningen.
För att inte tala om utbudet av bett i ridsportbutiker! Där finns ofta mängder av betsel i de mest varierade utformningar. Eftersom de säljs kan det ju ligga nära till hands att anta att de är bra att ha. Även om nu tränare och veterinärer ofta säger något annat.
Som normalkunnig hästmänniska är det närmast oundvikligt att hamna i osäkerhet när vi står under så motstridiga budskap, osäkerheten blir snarast ett tecken på att vi försöker reflektera kritiskt. Att aldrig bli osäker är inte ett tecken på att vi vet allt, snarare på att vi inte fattar att det finns mycket vi inte vet.
När nu framstående ryttare rider på så olikartade bett och när butikerna har ett så rikt utbud av dem, vad är då felet med att använda dem om vi dessutom upplever att hästen går bättre? Det är en berättigad fråga som kan besvaras på olika vis.
Ett svar handlar helt enkelt om ridsportbutikerna och marknaden. Butikerna säljer det som lönar sig att sälja. Det är inte särskilt konstigt.
Varför vi ser så förhållandevis mycket av de tillkrånglade betslingarna och hjälptyglarna just bland elitens ryttare är svårare att svara på. Vi hamnar lätt i ett resonemang som känns som en åttvolt eller kanske en kringla: Duktiga ryttare som vet vad de gör kan använda skarpare utrustning.
Men varför behöver de duktigaste ryttarna sådan skarpare utrustning? Vad hjälper den utrustningen dem med som de inte kan göra utan den? Den frågan ser jag sällan något riktigt bra svar på.
Elitens hästar presterar förvisso mycket väl. De vore ju inte ens elit annars. Men hur vet vi att den betsling och tränsning som hästen presterar bäst på också är den som hästen trivs bäst med? Där tror jag att vi alla har en fråga att uppriktigt fundera över. Att hästen går som vi vill att den går, betyder det verkligen att det är då hästen mår som bäst i sitt arbete?
När vi rider går ett av våra sätt att prata med hästen genom hand, tygel och metallstycket (eller metallstyckena) i dess mun. Naturligtvis kan vi göra oss mycket detaljerat tydliga den vägen, om vi är duktiga nog och om hästen har fått lära sig alla de olika signalerna tillräckligt väl. Vi kan också, genom samma medel, göra oss riktigt otydliga och svårtolkade för hästen. Vi kan även råka säga andra saker än vad vi tror att vi säger.
Men ridning ska ju inte vara en envägskommunikation. Alla goda ideal om ridning handlar om kommunikation och förtroende mellan människa och häst. Sådant skapas inte genom att vi envägskommunicerar, det hörs på orden. Om det är envägskommunikation vi vill ha är det vi ägnar oss åt något annat än att försöka nå ideal om kontakt och förtroende.
Så i vilken mån hjälper oss betslingen, tränset och tygeln att genom våra händer lyssna på hästen? Att ta del av vad hästen har att säga till oss? Vad hästen känner i ridningen? Och hur kan vi bli bättre på att via våra händer lyssna på våra hästar om vi samtidigt tystar hästens åsikter och initiativ med skarpare betsling, genom att ”betsla upp” och genom hårt åtdragna nosgrimmor?
Om hästen sedan går bättre på den skarpare betslingen och den hårdare åtdragna nosgrimman – ska vi då tolka det som att den utrustningen är vad hästen gillar? Ärligt talat, hur troligt är det? Har vi verkligen lyssnat då?
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi
Liknande webbartiklar
- Filosofen Petra Andersson: "Ridskolehästar på lösdrift kräver mod"
- Krönika: ”Tveksamt med förbud mot fotografering på clinics”
- Nyårskrönika: Vi behöver fler och bättre samtal om hästvälfärd
- Krönika: Nej, Stjärnhoppningen – hästar är inga leksaker
- Krönika: Hur påverkar mobiltelefonen vår relation till hästen?
- Krönika: Vad skadar sporten – och skadar sporten hästarna?
- Krönika: Ekonomiska bekymmer drabbar också hästarna
- Ledarskap eller partnerskap – hur ser vi på relationen med hästen?
- Krönika: Skulle dressyr kunna dömas annorlunda?
- ”Hästar konfronterar oss med våra egna svagheter”
relaterade artiklar

Tävling: Vinn produkter från Böckmann
Ta chansen att kitta upp dig och/eller hästen inför kommande transportresor. I veckans tävling ska tre lyckliga vinnare koras.

Vad är egentligen kissing spines?
Veterinär Lotta Wallin möter ofta hästar med ryggproblem. Med rätt diagnos och behandling samt långsiktig och rätt rehab, kan flera hästar fungera.
"Kan mycket väl fungera i en viss situation, men inte i en annan"

Kan tillskott hjälpa min känsliga häst?
Hästar är flyktdjur som snabbt behöver komma undan en potentiell fara. Tyvärr är det beteendet inte alltid önskvärt för den moderna hästen.

42 fjordingar från Taffsnäs redo för uteritt
Det som är unikt med ridlägren på Taffsnäs gård är att det finns så många fjordingar. Vid uteritten räknar Terese Klangestam upp hästnamnen.

Streck på jackan markerade hinderhöjden
Hur ska man veta hur högt hindret är? Kristina Axelsson kom på idén att sy upp färgmarkeringar på sina stallkläder för att mäta hindrets höjd.

Nominera dina förebilder till Ryttargalan
Rider du på världens bästa ridskola? Eller känner du en ridlärare, tränare eller ridskolehäst som förtjänar att hyllas lite extra?

Underhållande ryttarnostalgi från 1971
En gång i tiden var dressyr "krumelur-ridning", en tävlingsstart kostade 15 kronor och alla var lite tokiga – hästtokiga!

Stark inledning för Angelica i Monaco
Det var Angelica Augustsson Zanotelli som blev bästa svensk i den inledande GCT-klassen i Monaco, tillsammans med Kalinka van de Nachtegaele.
Bloggar på Hippson Se alla bloggar

Hur bra är Emilia Leo i galopp?
Emilia Leo är travtränare, kusk och en av landets bästa montéryttare. På fredagens ATG Hästarnas Mästare representerar hon travsporten.

Se klippet: Nicola Wilson på väg tillbaka
Fälttävlansryttaren Nicola Wilson är i full gång med sin rehabilitering efter sitt allvarliga fall i samband med tävlingarna i Badminton.

Två hinder för lösgjordhet och kontroll
Gymnastikhoppning är bra för att stärka hästen samt göra den smidig och lösgjord. A-tränare Niclas Haking tipsar om en enkel övning.
"Håll hindren låga och rid inte i ett snabbare tempo än vad ni klarar av"

Hästen lär sig och reagerar individuellt
Etologen Emelie Deboussard vill se större kunskap för hästen i vardagen. Hästar är aldrig »dumma«, men hur de lär sig och reagerar beror på en mängd faktorer.
Det förekommer skillnader i stons och hingstars problemlösning

"Vanligt att ryttare sitter bakom vertikalen"
Tyska Anja Beran, erkänd tränare i klassisk dressyr, sammanfattar de viktigaste faktorerna för en snygg och effektiv sits i sju punkter.

Kittel bästa svensk i Aachen – Sverige fyra
Sverige har ett starkt lag på plats i tyska Aachen, där Nations Cup i dressyr pågår. Under torsdagen startade ekipagen i Grand Prix.

Medaljregn över svenskarna på NM
Det blev dubbelt svenskt på pallen när NM-medaljerna delades ut i seniorernas individuella final i hoppning på torsdagen.

Som en b-kortslastbil fast ett hästsläp
Vill du transportera din häst med alla fördelar som en b-kortslastbil innebär men behålla smidigheten att kunna koppla av bilen från släpet? Se hit!
Hästtransport med sidolastning, bodel eller stor sadelkammare

När det inte blir som en tänkt sig
Maria Yttermyr önskar ett öppnare klimat när det kommer till att prata om misslyckanden. Vad händer när det inte blir som man tänkt sig?

Svenskarna intar Monaco och GCT
Det har blivit dags för ännu en deltävling av Global Champions Tour. Denna gång bär det av till Monaco för fyra svenska ekipage.

Alicia Svensson tog hem guldet på NM
När den individuella NM-finalen för children skulle avgöras i Flyinge blev det Alicia Svensson med Eunomia som tog hem guldet för Sverige.

Tre lagmedaljer för dressyrungdomarna
De svenska dressyrungdomarna red under onsdagen hem ett guld och två silver i lag. Nu väntar individuella NM-finaler och medaljchanser finns.
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren


Fråga experterna
Mest läst
- Forskningskollen: Benskydd riskerar att överhetta och skada senorna
- Sju punkter för en bra sits: ”Vanligt att ryttare sitter bakom vertikalen”
- Gör din egen hästglass – och ge hästarna något svalkande i sommarvärmen
- Stretchning ger vila oavsett gångart
- Byggde ridhus utan bygglov – straffavgift på 400 000 kronor
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– TEMA: Förebygg skadorna
– Porträtt: Jessica von Bredow-Werndl
– Bli en stjärna på rakriktning
– Som gymträning för hästar
– Skydda din häst mot fästingar
– Stallmaskiner som underlättar
...och mycket, mycket mer!