Porträttbild, Petra (höger): Henrik Gudmundson
KRÖNIKA | I Hippson nummer 6 2015 – som finns i butik från i dag (tisdag 7/12) – ställs forskningsbaserad kunskap om bett och bettinpassning mot de tidigare, erfarenhetsbaserade sanningarna. Vem ska man tro på? Det resonerar filosof Petra Andersson vidare kring här.
Att vara ryttare och hästägare blir bara svårare och svårare, det är så mycket vi behöver kunna för att det ska bli bra för våra hästar. För låt oss se lite krasst på saken. Arten häst, equus caballus, har inte utvecklats för att vi ska ha djur att rida på. Vi gör det ändå. Och det funkar ju! Men det funkar så klart mer eller mindre bra.
Problem och brister i ridningen kan visa sig på många sätt. Ganska ofta hänger de nog ihop med att hästen i något avseende inte har det så bra som den borde. Något i träningen, inhysningen eller omvårdnaden brister. Hästen reagerar på det och risken är tyvärr stor att vi inte riktigt förstår var felet sitter.
En svårighet med att hantera att hästen inte har det helt bra är den allra mest grundläggande; vi ser det inte. Det finns något där som vi inte ser därför att vår kunskap inte räcker till. Eller så ser vi det inte för att det är smärtsamt att erkänna att hästen inte har det så bra som den borde.
Som nu detta med hästens mun och betslingen. När det gäller våra egna munnar bokar vi tid hos tandläkaren och så är det bra med det. Men vi vet ju också om vi har ont eller inte, vi vet om det känns konstigt på något sätt och vi vet att vi kan förklara det för tandläkaren.
Hästen kan inte förklara för oss. Ofta inte, i alla fall. Det är dessutom både svårt och smärtsamt för oss att lyssna om det hästen har att säga är att den inte har det så bra som den borde. Ännu svårare blir det för oss att lyssna, och för hästen att göra sig hörd, om situationen är sådan att vi tycker att allting går jättebra – men hästen inte är helt enig.
Själv tycker jag att det bara blir svårare och svårare att vara en bra hästmänniska och en bra hästägare. Ju mer jag lär mig om hästar, desto svårare blir det för mig att lita på att jag verkligen gör det bästa. För min egen häst och för andras.
Till exempel när det gäller betsling och olika typer av träns. Det är verkligen inte helt enkelt. En del tränare säger en sak, andra tränare säger andra saker och inte ens alla hästtandläkare och veterinärer säger likadant. Forskningsresultaten på området är väldigt sällan sådana att jag som enskild hästägare kan uttolka ett entydigt, gott råd för hur just min häst bör tränsas och betslas. (Över huvud taget är det sällan forskningsresultat fungerar så.)
De motstridiga råden betyder naturligtvis inte att jag tycker att tränare, hästtandläkare och veterinärer borde lägga ner verksamheten – men det betyder att det är svårt för den enskilda hästägaren att veta vad som är rätt för en viss häst, och det är svårt att veta vem man ska lita på när åsikterna går isär.
Kanske är motstridiga råd och motsägande kunskaper extra svårt att hantera just i stallmiljöer, där vi har en tradition av muntlig kunskapsförmedling som oftast bygger på traditionellt förvärvade kunskaper. Hästkunskaperna, såsom de tillämpas, bygger tills vidare inte på systematisk och kritiskt granskad erfarenhet och forskning.
När det gäller kritisk granskning finns det en brist i den traditionella och erfarenhetsbaserade kunskapen. Sådan kunskapsbildning tenderar att inte fästa så stor vikt vid de tillfällen då något inte fungerar, förutsatt att det bara sker ibland. Det vill säga, den erfarenhetsbaserade kunskapen tenderar att skyla över de tillfällen då den inte riktigt har räckt till eller fungerat, om den annars brukar fungera. De goda erfarenheterna får så att säga trumfa de dåliga, åtminstone så länge de goda är flest.
Vanans makt gör också att vi blir obenägna att kritiskt ompröva det som tycks fungera – oavsett om något annat skulle fungera ännu bättre. Eftersom olika saker har fungerat för olika personer, och det dessutom är olika vad vi kräver för att tycka att något fungerar, har vi blivit vana vid olika sätt att göra saker på.
När det gäller betsling ser det säkert olika ut i olika stallmiljöer. Själv har jag alltid befunnit mig i sammanhang där ”alla” säger att vanliga tränsbett är det bästa och att man inte ska krångla till det. Det är sällan någon i min närhet har sagt att problem ska lösas genom att man betslar upp. Detta är också vad de flesta veterinärer och hästtandläkare säger, i stort sett.
Vänder vi oss i stället till de främsta ryttarna, de som fungerar som förebilder för många av oss, ser vi helt andra betslingar än de där enkla som vi får rekommenderade av tränare och veterinärer. Förutom dressyrens kandar ser vi på internationell nivå i andra grenar rätt fantasifulla betslingar, och det är ganska gott om hjälptyglar på framridningen.
För att inte tala om utbudet av bett i ridsportbutiker! Där finns ofta mängder av betsel i de mest varierade utformningar. Eftersom de säljs kan det ju ligga nära till hands att anta att de är bra att ha. Även om nu tränare och veterinärer ofta säger något annat.
Som normalkunnig hästmänniska är det närmast oundvikligt att hamna i osäkerhet när vi står under så motstridiga budskap, osäkerheten blir snarast ett tecken på att vi försöker reflektera kritiskt. Att aldrig bli osäker är inte ett tecken på att vi vet allt, snarare på att vi inte fattar att det finns mycket vi inte vet.
När nu framstående ryttare rider på så olikartade bett och när butikerna har ett så rikt utbud av dem, vad är då felet med att använda dem om vi dessutom upplever att hästen går bättre? Det är en berättigad fråga som kan besvaras på olika vis.
Ett svar handlar helt enkelt om ridsportbutikerna och marknaden. Butikerna säljer det som lönar sig att sälja. Det är inte särskilt konstigt.
Varför vi ser så förhållandevis mycket av de tillkrånglade betslingarna och hjälptyglarna just bland elitens ryttare är svårare att svara på. Vi hamnar lätt i ett resonemang som känns som en åttvolt eller kanske en kringla: Duktiga ryttare som vet vad de gör kan använda skarpare utrustning.
Men varför behöver de duktigaste ryttarna sådan skarpare utrustning? Vad hjälper den utrustningen dem med som de inte kan göra utan den? Den frågan ser jag sällan något riktigt bra svar på.
Elitens hästar presterar förvisso mycket väl. De vore ju inte ens elit annars. Men hur vet vi att den betsling och tränsning som hästen presterar bäst på också är den som hästen trivs bäst med? Där tror jag att vi alla har en fråga att uppriktigt fundera över. Att hästen går som vi vill att den går, betyder det verkligen att det är då hästen mår som bäst i sitt arbete?
När vi rider går ett av våra sätt att prata med hästen genom hand, tygel och metallstycket (eller metallstyckena) i dess mun. Naturligtvis kan vi göra oss mycket detaljerat tydliga den vägen, om vi är duktiga nog och om hästen har fått lära sig alla de olika signalerna tillräckligt väl. Vi kan också, genom samma medel, göra oss riktigt otydliga och svårtolkade för hästen. Vi kan även råka säga andra saker än vad vi tror att vi säger.
Men ridning ska ju inte vara en envägskommunikation. Alla goda ideal om ridning handlar om kommunikation och förtroende mellan människa och häst. Sådant skapas inte genom att vi envägskommunicerar, det hörs på orden. Om det är envägskommunikation vi vill ha är det vi ägnar oss åt något annat än att försöka nå ideal om kontakt och förtroende.
Så i vilken mån hjälper oss betslingen, tränset och tygeln att genom våra händer lyssna på hästen? Att ta del av vad hästen har att säga till oss? Vad hästen känner i ridningen? Och hur kan vi bli bättre på att via våra händer lyssna på våra hästar om vi samtidigt tystar hästens åsikter och initiativ med skarpare betsling, genom att ”betsla upp” och genom hårt åtdragna nosgrimmor?
Om hästen sedan går bättre på den skarpare betslingen och den hårdare åtdragna nosgrimman – ska vi då tolka det som att den utrustningen är vad hästen gillar? Ärligt talat, hur troligt är det? Har vi verkligen lyssnat då?
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi
Amerigo har sedan starten 1998 ständigt utvecklats, med målet att uppnå en mycket hög standard på alla sina produkter.
På jakt efter en lyxig hopphäst? I veckans lista från Hippson Market ges förslag på fem riktigt fina hästar i den högre prisklassen.
Se den imponerande guldritten: ”Ponnyn var i toppform”
I nya numret besöker vi Rolf-Göran Bengtsson. Plus tar upp att många svenska hästar går ensamma i små hagar, i strid med deras behov.
Om du lägger in din annons i Galleriet på Hippson Market syns den från och med nu även i en av Facebooks största köp- och säljgrupper.
Till HorseNews.se
Hippson Nr 4
Tema: Hästhållning. Trots all forskning om djurens behov går många hästar ensamma i hagen. Vi försöker förstå varför, i nya numrets temadel.
Läs mer om innehållet
Dessutom:
Och mycket, mycket mer...
Tf. ansvarig utgivare (25/7–12/8): Annelie Eriksson
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
