”Vi pratar mycket om att uppfostra hästarna, om att lära dem saker och om att utbilda dem. Det är inget att förvånas över. Djur som väger 500 kilo eller mer går ju inte att hantera om man inte på något sätt kan påverka dem, och hitta sätt att få dem att fungera tillsammans med oss människor som är så mycket mindre.
  
Under min egen ridskoletid handlade en stor del av de instruktioner vi fick om vad vi lärde hästarna. Vi fick lära oss att ge eftergift med handen för att visa hästen att vi var nöjda med den, och vi fick lära oss att omedelbart lätta på trycket när hästen följde det – oavsett om det gällde sidförande skänkel, galoppfattning eller att hästen skulle flytta på sig när vi skötte om den.
För att kunna lära hästarna att bli och förbli trevliga och lyhörda att rida och hantera, fick vi alltså själva lära oss hur vi skulle visa hästen att vi var nöjda med hur den svarade på våra signaler. Och samtidigt omvänt; för att kunna lära oss att hantera hästar och att rida måste vi lära oss hur man talar om för hästen när den har gjort det vi vill att den ska göra.
  
Vi fick alltså redan som barn lära oss att göra oss tydliga. Att tydligt kommunicera vad vi vill att hästen ska göra, och att efter förmåga undvika att visa den flera saker samtidigt. Som att undvika att driva den framåt med rösten och samtidigt bromsa den med kroppsspråket.
Det var som en skola i tydlighet. En kunskap som bör vara användbar på många områden i livet, en kunskap som kanske inte alltid är så uppmuntrad hos tjejer och kvinnor?
  
Det finns forskning om hur människor utvecklas – vad de lär sig – genom hästarna. Den forskningen handlar ofta om personer som går i terapi där hästar är en del av behandlingsmetoden, det som kallas för hästassisterad terapi.
Tillsammans med hästarna, under terapeuters ledning, utvecklar klienterna sin kroppsuppfattning – de blir mer rörliga och balanserade av att rida. De utvecklar sin förmåga att knyta an till andra och att känna tillit.
Klienterna kan också bli bättre på att uttrycka sina känslor och på att hantera och förstå sina egna känsloupplevelser. De kan utveckla bättre självkänsla och självförtroende. Allt givetvis beroende av vilken problematik de har med sig till terapin.
  
Men de flesta av oss som har hästar som hobby är ju inte i stallet som en del av något terapeutiskt program. Det finns betydligt mindre forskning om vad man då kan lära sig av hästarna, om något.
Någon studie visar att hästtjejer (ja, det är ju mest tjejer, men det verkar troligt att hästkillar lär sig ungefär samma saker) utvecklar initiativförmåga, ansvarsförmåga och handlingskraft. Sådant som ibland kallas för entreprenörsegenskaper.
Men det är inte alls säkert att det är just kontakten med hästarna som gör att vi utvecklar dessa förmågor – det skulle minst lika gärna kunna vara stallmiljön i sin helhet, med det arbete, ansvar och den gemenskap stallet ofta kan innebära för både yngre och äldre människor.
  
I intervjustudier säger många hästtjejer att de i stallet har lärt sig att inte vara rädda för att smutsa ner sig eller för att ta i. Men det verkar ju också handla mer om stallmiljön i sin helhet än om hästarna själva. Så vad lär vi oss då av hästarna?
En sak som återkommer i studierna är att hästmänniskor, genom hästarna, har lärt sig att övervinna sin egen rädsla. Många ryttare blir rädda ibland – inte minst under de första åren – men viljan att lära sig rida, att kunna fortsätta rida, är så stark att man ser till att lära sig att komma över sin rädsla.
Man bekämpar sin rädsla med mod! Och man lär sig att vara modig, också när rädsla kommer och stör.
  
En mycket klok veterinär jag känner sa en gång att ”hästar sätter både hovarna på ens svagaste punkt och trycker till”. Och kanske fångade han där något som många av oss lär oss tillsammans med hästarna.
Vi konfronteras med gränserna för våra egna kapaciteter. Och vi lär oss kanske både att lyssna till de gränserna, och att flytta dem framåt? Hästarna slätar oftast inte över våra tillkortakommanden. Hästarna visar oss tvärtom precis på vilket sätt vi har misslyckats.
På så vis låter hästarna oss – omilt men samtidigt fantastiskt pedagogiskt och utan att döma oss – konfronteras med våra egna svagheter. Och de lämnar utrymme för oss att överkomma svagheterna!
  
Hästarna låter oss känna oss som värdelösa hästmänniskor och ryttare mellan varven, men de låter oss också känna oss stolta som kungar och drottningar när det går bra. Med mycket övning, och lite tur, låter hästarna oss erfara hur det är att känna sig lite grandios för en stund.
Och jag tror faktiskt inte att det är någon större risk att det grandiosa stiger oss åt huvudet. Förr än vi anar gör vi fel igen – vi reagerar ju så långsamt och är så ouppmärksamma jämfört med en häst – och så konfronteras vi åter med någon av våra svagheter. Som vi åter bekämpar med våra styrkor.
  
Sådana saker tror jag att vi lär oss. Och jag skulle gärna vilja att någon studerade förutsättningarna för att vi gör sådana lärdomar i stallet, lite mer grundligt.”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi