Till minne av Lars "Lasse" Parmler
  
För drygt ett år sedan dömde jag och Lasse fyraårsfinalen i Falsterbo tillsammans med Rob Ehrens. Och nu finns han inte längre. I alla fall inte med oss här på jorden.
  
För mig är Lasse den som gav mig "den röda tråden" i det som kallas ridning. Den som gav mig insikt och kunskap i hur häst och ryttare kommunicerar med varandra. Och framför allt: Hur gör man? Och varför?
Han kunde förklara allt och sedan envist stå där och upprepa tills alla kom till målet och man fick KÄNNA det han hade förklarat. Till exempel hur man får hästen att bli eftergiven för yttertygeln (!). Och när man väl fick känna det förstod man varför det var så viktigt.
Det var Lasses signum. Han gav ALDRIG upp grunderna! Tack gode Gud för det (och för mig ... och många andra).
  
Om Lasse varit mattelärare hade alla förstått och alla hade tyckt att matematik var roligt och spännande. Han var fantastisk på att förklara. Och så var han en mästare på att ge liknelser från "det vanliga livet” så att även föräldrarna förstod och tyckte att det var intressant. Framför allt papporna som i vanliga fall mätte höjden på hindren med tumstock för att se "hur bra" träningen hade gått.
Jag hade turen att få vara en del av "gettot" i Kungsbacka med Lasse som tränare under 1980- och 1990-talet. Nästan alla i området tränade för Lasse. Med elever som Royne Zetterman, Christer Reimertz, Svante Johansson, Cathy Ståhl, Agneta Dahlgren, Jessica Johansson, Patrik Svensson, Diana Muskantor, Robert Eskilsson, Rigmor och Cecilia Arvidsson, Henrik Lannér, Ulrika Bidegård, Jacob Hellström och många många fler blev det skyhög standard på träningarna. Och som vi triggade och höjde varandra!
  
På den tiden var jag mest fokuserad på mig själv och hur jag skulle bli bättre, och förstod inte alls hur mycket Lasse (och Liz) hade gjort och skulle komma att göra för svensk ridsport.
Lasse var i grunden tävlingsryttare (vann bland annat GP:n i Falsterbo 1982 på Copperfield) och han utbildade sig till ridinstruktör på Strömsholm. Där träffade han sin blivande fru och livskamrat Liz, de kom att få nästan 50 år tillsammans så när som på ett par dagar.
Paret drev under 70-talet Clarebergs ridskola i Göteborg. Där inleddes ett samarbete när PG Gyllenhammar (då vd för Volvo) kontaktade dem angående en idé han, Bertil Rönnberg och Anders Gernandt hade – detta om att skapa en stor, internationell hopptävling i Göteborg.
År 1977 var det premiär för Gothenburg Horse Show med PG som president och Liz och Lasse som ”assistant show directors”. Året därpå kom Paul Schockemöhle till tävlingen och la som representant för de internationella ryttarna fram idén om en världscupsserie. Det ledde till att Scandinavium, 1979, blev värd för den första Volvo World Cup-finalen (som vanns av Hugo Simon på Gladstone). Resten är historia, hatten av för konstellationen som fixade det!
  
Vidare har Lasse varit grenledare för ponny, juniorer, young rider och en kort period för seniorer i Sverige, unga ryttare i Norge samt seniorer i Finland. Men det var träning, utbildning och ungdomar han verkligen brann för. Jag minns en gång när han sa: ”Hästar och pengar kan försvinna men kunskap, det kan ingen ta ifrån dig!”
Lasse ville alltid lära sig mer. Ville alltid vara "up to date". Därför föddes idén att hitta en världstränare till sina elever i Sverige och samtidigt kunna förkovra sig själv. Valet föll på Nelson "Neco" Pessoa och det var början på en ny era. Lasse lyckades även entusiasmera SAS dåvarande vd Jan Carlzon att sponsra svenska ungdomar med regelbundna träningar för den levande legenden Pessoa i flera år. För många ovärderligt. För mig ovärderligt!
  
När jag har frågat personer vad de först tänker på med Lasse är det här de vanligaste svaren: Detaljerad, engagerad, noggrann, underhållande, humor. När jag ställer mig själv frågan blir svaren: Intresserad, sökande, nyfiken, bäst på att förklara och outtröttlig på att fullfölja, varm, ärlig, bruna bönor med fläsk, rotmos och fläsklägg, golf, älskade att umgås med vänner, rolig…
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter men för att detta inte ska bli för långt – Sverige har förlorat en av sina största ridsportprofiler, men hans avtryck kommer att fortleva och vi kommer alltid att minnas honom och få ett leende på läpparna.
  
Jag avslutar med att hålla med Lasses son Niclas om att han säkert sitter i himlen tillsammans med en av sina bästa vänner, Kenneth Bidegård, nu – och de försöker bräcka varandra med roliga historier. Så tänker jag minnas min älskade vän, tränare och mentor under många år, Lars Parmler.
  
Helena Persson
Landslagsryttare i hoppning