"När jag promenerade i stadsparken i Västerås med mitt barnbarn Douglas fick jag syn på konstverket 'Våga', en skulpturgrupp med hästar av konstnären Mats Åberg. Den bestå av sex delar. I första skulpturen nosar hästen försiktigt på vattnet, kliver ner, tvekar och kastar sig sedan i floden. Hästen sammanblandas med vågorna i konstverkets följande fyra delar. Den håller upp huvudet och tar sig slutligen, med möda, upp på land helskinnad i den avslutande statyn. I texten bredvid står det: 'Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde.' 
  
Både ridsport och hästhållning bygger främst på starka traditioner och valda sanningar. Vi gör ofta som vi alltid har gjort utan att fundera på varför. Vi vet alla vad som är bästa sättet att rida och träna hästar. Och väljer vem eller vilka vi ska lyssna på. Självsäkert rynkar vi på näsan över hur alla andra gör. Och är snara att kritisera. Men hur ofta rannsakar vi oss själva? Kanske är det för smärtsamt att vända blicken mot sig själv och fundera över vad vi egentligen gör?
Trots alla vackra ord om att behandla hästen med kärlek och respekt, om vikten av att träna och tävla i samspel med hästen, kommer ständiga rapporter om hästar som far illa. Trots alla goda föresatser ser jag många hästar som inte mår bra. Som rids av obalanserade ryttare med grova och yviga hjälper.
  
Vi människor är skickliga på att hitta nya sätt att få hästar att prestera utan hänsyn till hästens bästa. Vad beror det på? I mina ögon finns det två tänkbara orsaker: Antingen på ren och skär okunskap. Eller så beror det på att hästen ses som ett verktyg som människan har rätt att använda för sitt eget självförverkligande och sin egen tillfredställelse.
Hur ofta försöker vi se samspelet mellan människa och häst ur hästens perspektiv? Vilken roll ger vi hästen? Jag har anledning att tro att hur vi ser på våra hästar påverkar hur vi behandlar dem. Varje häst är totalt utlämnad till den roll människan ger den och till de träningsmetoder ryttaren använder. För att säkra hästens välbefinnande behöver vi vända blicken mot oss själva och erkänna varje häst som en tänkande och kännande individ. Men vågar vi det?
  
Tyvärr finns starka krafter, och en kultur kring ridning och hästhållning, som gör att den som ifrågasätter invanda traditioner riskerar att bli kritiserad och utfryst. Dessutom kan det vara smärtsamt att behöva ompröva sina egna ståndpunkter. Men vi är många som har börjat nosa på vattnet, jag är övertygad om att tiden är mogen för att vi tillsammans kan kasta oss ut i det okända och ompröva våra valda sanningar.
Det kommer i bästa fall att bidra till djupare relationer mellan människa och häst, som är till glädje för båda parter och där vi hittar ett sätt att leva 'ett gott liv' tillsammans. Och jag är övertygad om att vi kan åstadkomma mer än vad vi tror."

Missa inte Hippson nummer 4
I aktuellt nummer av Hippson finns Mari Zetterqvist Blokhuis krönika med. Men papperstidningen innehåller även massor av annat innehåll du inte hittar på nätet – som ett porträtt av förbundskapten Henrik Ankarcrona, ridövningar samt "bakom kulisserna"-bilder från Patrik Kittels nybyggda drömstall.
Läs mer om tidningsnumret
 

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se