”Ibland tror jag att många av oss lever med en idé om att stallet ska vara en sorts paus från allting. Att stallet ska ge paus från det mesta av verkligheten, att i stallet ska vi skaka av oss vardagens stress och måsten. Det är kanske en trevlig tanke att stallet är en sådan plats. Vilsam. Men jag är långt ifrån säker på att det är så konstruktivt att tänka på stallmiljön på det viset.
  
Om vi tänker på stallet som ett slags paus från en krävande verklighet, då riskerar vi att göra stallet till någon sorts undantag i livet i stället för en del av det. Min uppfattning är att hästeriet i alltför hög grad har uppfattats – och fortfarande uppfattas – som något slags undantag, i värsta fall som något som är lite på låtsas. Som om verklighetens arbetskrävande stall fyllda av ryttare med tävlingsambitioner är som sammanblandade med en gullig verklighetsflykt fri från tunga utmaningar och prövningar, i stil med My little pony eller något ditåt.
Jag funderar ofta på det här när någon skriver eller säger att stallet inte längre är som förr, att till exempel statusjakt genom dyra märkeskläder eller allmän jäkt, stress och hets nu också har nått stallet. Och att det inte var så förut, till exempel inte när skribenten ifråga var ung (för länge sedan).
Jamen, det är väl inte så konstigt, tänker jag?
   
Samhället förändras, hushållens konsumtionsutrymme har vuxit drastiskt för en stor andel av befolkningen under de senaste decennierna. Det är inte att förvånas över att vi också i stallen ser resultat av det, på gott och ont, till exempel i form av kläder och utrustning från dyra märken. Vi lever helt enkelt i en tid då tusen saker ständigt slåss om vår uppmärksamhet. Det gäller inte bara konsumtion, det gäller även kommunikation.
Att samhällets förändringar når in i stallet tror jag är en i grund och botten bra sak. Det visar att ridsporten inte längre är något slags undantag, ingen liten udda sport på marginalen. Ridsporten får tvärtom successivt sin rätta plats i idrottsvärlden i sin helhet. Ännu är vi kanske inte framme, men mycket har hänt på ganska få år.
Något motsvarande gäller för stall, gårdar och anläggningar. Till sist är de så många att de inte längre går att blunda för. Stallen och den form av jordbruk som uppstår av och kring hästarna blir successivt mer synligt, alltmer som en del av samhället, alltmer en faktor att beakta i samhällsplaneringen, till exempel. Kort sagt, ridsporten och hästarna blir mer synliga och på motsvarande sätt följer samhället i högre grad med in i stallen.
  
Det som sker i samhället sker alltså numera också i stallmiljön. Därför tror jag att det är lite väl optimistiskt – eller rentav feltänkt och lite verklighetsfrämmande – att förvänta sig att stallet ska vara en plats som är ett undantag från dagens mångfald av krav och impulser.
Så varför skulle det vara fel att ha sin mobiltelefon till hands just i stallet? Säkerhetsaspekten är ju uppenbar. Ridning – och även hästhantering – är riskfyllt. Mobilen har absolut sin viktiga plats i ett stall. Förr eller senare får vi räkna med att telefonen behövs för att ringa efter hjälp, åt oss själva eller åt någon annan.
Men mobilen innebär ju också en säkerhetsrisk i sig själv, felaktigt använd. Balansen till häst blir inte bättre av att vi kollar våra mobiler under tiden, och inte blir vi mer uppmärksamma heller.
  
Den intressantaste frågan i sammanhanget tycker jag ändå är den som handlar om hur mobilen kan påverka vår relation till hästen. Om vi tror att hästar reagerar på våra känslouttryck, så bör de ju reagera om vi står bredvid dem och samtidigt kanske smågrälar med våra närstående i telefon eller reder ut problem på jobbet. Eller något annat som påverkar oss känslomässigt, som kan göra att vi låter upprörda, arga, stressade eller för all del uppspelta.
Det är kanske inte i första hand en säkerhetsrisk, kanske snarare ett slags välfärdsrisk för hästen. Om än inte av den allra mest allvarliga art. Men vi riskerar att hästen blir oroad av våra känslomässiga uttryck i telefon, som inte har något samband med vad hästen gör. Vi riskerar kanske att hästen blir lite ’döv’ för vad vi gör och säger, eftersom den blir van vid att mycket av det vi gör är att betrakta som ’brus’ (när vi pratar i telefon).
  
Jag tycker därför att det framstår som rätt respektlöst att prata i mobilen medan vi sköter, hanterar eller rider vår häst. Hästen låter oss sköta, hantera och rida den. Är det verkligen ett orimligt krav att vi då ger den vår fulla uppmärksamhet under tiden?
Många av oss fäster stor vikt vid att hästen ger oss sin fulla uppmärksamhet. Inte minst i ridningen, men även vid övrig hantering. Är det inte rätt respektlöst att kräva något av hästen som vi inte är beredda att ge den tillbaka i gengäld?
Om en del av vårt hästintresse handlar om att etablera kontakt med hästen på de vis som det är möjligt för oss som ’bara’ är människor, bör vi fundera på vilka förutsättningar vi ger den kontakten om vi inte själva är närvarande i den. Genom att ge uppmärksamheten åt mobilen snarare än åt hästen, missar vi tillfällen att kommunicera om det som vi och hästen just då upplever tillsammans.”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi