”Vad kan de alternativa behandlingsmetoderna för hästar erbjuda oss? Varför söker sig så många hästägare till alternativa behandlingsmetoder? Och vad är det som gör att så många av metoderna är så kontroversiella? Man kunde ju tro att vi som inte gillar de alternativa metoderna bara kan låta bli att använda oss av dem, och så är det bra med det. 
Kärnan i kritiken är helt enkelt att de alternativa metoderna befinner sig i vetenskapens gränsmarker eller helt utanför vetenskapen. Men frågan är fortfarande vad som är problemet.
Ett problem som ofta nämns är risken att hästägare väljer alternativa metoder då hästen skulle behöva veterinärvård för att undvika lidande. Det är självklart djupt problematiskt och gränsar i värsta fall till djurplågeri. Men kritiken stannar inte där.
   
Om vi i stället för att fråga vad som är problemet med de alternativa metoderna frågar vad dessa metoder kan erbjuda som de beprövade - vetenskapligt förankrade metoderna - inte erbjuder, vad finner vi då?
Ja, om vi jämför med när människor söker sig till alternativmedicinen för egen del, så är en vanlig anledning att man upplever att man tas mer på allvar och i högre grad blir sedd som en hel individ än hos den konventionella sjukvården. Kanske förhåller det sig på ett liknande sätt när hästägare vänder sig till de alternativa behandlarna för hästarnas räkning?
Många hästägare har tråkigt nog erfarenhet av till exempel upprepade veterinärbesök, utan att riktigt lyckas gå till botten med problemen.
  
Hos den alternativa behandlaren upplever många hästägare att både de själva och hästen blir respektfullt bemötta, att behandlaren ser till den helhet som häst och människa tillsammans utgör, och visar ett djupt intresse för hästens personlighet och egenskaper. Och kanske är det vad hästägaren är ute efter, i alla fall delvis.
Många verkar uppleva att mötet med den alternativa behandlaren är utvecklande för relationen mellan hästen och ägaren. Behandlaren visar sig respektfullt koncentrerad på hästen, och kanske påminns hästägaren om hur hon vill relatera till sin häst - men ibland glömmer bort mellan heltidsjobbet, tidsbristen och stallarbetet. Kanske är det relationen mellan hästen och hästägaren som får behandling av förslagsvis massörens, healerns eller djurkommunikatörens möte med hästen, snarare än hästen själv.
Allt detta är ju bra. Så vad är då problemet?
  
Ett problem är att flera av de alternativa metoderna helt saknar vetenskapligt stöd. Att anlita en alternativ behandlare är alltså att anlita en person som fungerar som en professionell yrkesutövare, men hennes utbildning vilar endast delvis - eller inte alls - på vetenskaplig grund.
Detsamma gäller för de metoder som de alternativa behandlarna använder sig av i sin yrkesverksamhet. Det har visat sig att en del av de alternativa behandlingsmetoderna inte har några som helst effekter. Det gäller homeopati, där ingen effekt har kunnat iakttas för något definierat sjukdomstillstånd, och healing som också har visat sig helt verkningslöst, för att nämna några. Djurkommunikation är väl snarare att betrakta som ett slags undersökningsmetod än som en behandlingsmetod, men även där har det visat sig - vid systematiska vetenskapliga studier - att det inte finns någon påtaglig samstämmighet mellan det djurkommunikatören har att berätta och det hästägaren vet om hästens liv.
Det här är bara exempel. Floran av alternativa behandlingsmetoder är både mer omfattande och spretig än så.
  
Om metoderna nu inte har några effekter, så gör de heller inte skada. Ändå bidrar de till att relationen mellan häst och människa förbättras, så vad är problemet?
Ja, ett problem är att i de fall som de alternativa metoderna vilar på en felaktig uppfattning om hur till exempel hästens kropp fungerar, eller felaktiga medicinska och naturvetenskapliga föreställningar överhuvudtaget, försvårar de ju också för oss att lära oss hur det egentligen är - eftersom vi blir satta på ett villospår av de behandlare vi anlitar.
Ett annat problem är att en del av metoderna inte bygger på något som vi kan ta del av och kontrollera. Sådant som djurkommunikation och healing, till exempel, utgår ofta från att behandlaren anses ha särskilda talanger eller gåvor för sin verksamhet. De gåvorna anses mer sällan vara möjliga att lära ut eller förmedla till andra, vilket gör att hästägaren står utlämnad till behandlarens godtyckliga omdöme.
  
I praktiken betyder det att när vi litar på vad en alternativ behandlare säger eller gör, så litar vi på något vi inte kan bedöma. Detta eftersom det inte finns några sätt att systematiskt och vetenskapligt visa hur den alternativa metoden fungerar, om den nu fungerar.
Det kan kännas som om de alternativa behandlarna ger oss kunskaper som vetenskapen inte kan ge oss, på grund av vetenskapens krav på kontrollerbarhet. Men det betyder ju att det som de alternativa behandlarna ger oss är just okontrollerbart – det är något av själva kärnan i de alternativa metoderna då man ställer dem i kontrast mot de vetenskapliga.
Vi blir utlämnade till behandlarnas godtycke, trots att det vi ville var det motsatta. Detta bör vi vara mycket medvetna om.”

Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi

VILL DU LÄSA MER?
Missa inte den djuplodande artikeln om alternativmedicin i senaste numret av tidningen Hippson. Där tar vi upp fler aspekter av ämnet – vem bär exempelvis ansvaret om en behandling går fel?

Här kan du köpa lösnummer eller beställa en prenumeration.