Text: Petra Andersson

Hösten 2017 slutade kvinnor att vara tysta av skam. Under #metoo och #visparkarbakut pratade vi offentligt om det som vi sedan årtusenden har fått lära oss att skämmas för. Det man skäms för är svårt att prata om. Jag tror att den skammen har varit så naturlig, eller väl internaliserad, att de flesta kvinnor knappt har reflekterat över den. Och jag är övertygad om att alldeles för många män är väl medvetna om kvinnors skam och att de mer eller mindre medvetet drar nytta av den.  

Genom att berätta gjorde kvinnor uppror både mot den internaliserade skammen och mot mäns trakasserier.  

Men. Kvinnor hann knappt mer än börja prata, så var det som att världen, männen, slog tillbaka. De föregående årtusendenas tystnad var uppenbarligen inte nog. Kvinnor började prata, och snabbt visade det sig att just det får svåra konsekvenser för kvinnorna själva. Särskilt när kvinnor dristar sig till att inte enbart tala i vaga ordalag om ”strukturer”, utan rentav om specifika män som hade trakasserat dem sexuellt. 

Förstås. Man får inte säga vad som helst om andra människor offentligt, oavsett om det är sanning eller lögn. Därför undvek den danska skådespelaren Sofie Linde att namnge den programledare som försökte hota henne till att ha sex med honom (https://www.facebook.com/watch/?v=337639814314937). Och kan man tänka sig! Då blev istället långa rader av manliga programledare upprörda för att hon inte sa vem det var! Nu fanns det ju risk att folk skulle misstänka alla manliga programledare i Danmark! Förstod inte Linde hur plågsamt det var för de oskyldiga programledarna? 

Nå, åter till ridsporten. Jag har ofta förundrats över att så många tjejer och kvinnor i ridsporten har blivit sexuellt trakasserade av så förhållandevis få män. Dessa rätt få män måtte ha fullt upp bara med att hinna trakassera så många!  

De sammanlagda erfarenheterna visar alltså att män på ett eller annat vis slår tillbaka både när kvinnor pratar om sexuella trakasserier utan att nämna namn, och när kvinnor nämner namn. Och det ser vi ju också nu, när diskreta antydningar om specifika mäns olämpliga beteende har lett till ett hårt straff mot en kvinna i ridsporten. Få (inte minst på det mansdominerade Flashback) är så insatta i ridsporten att de ens avlägset kan gissa vilka de aktuella männen kan vara. 

Från förbundets sida hävdar man att påståendena om männen är ”ogrundade”. Jag undrar: hur kan man veta det? Har man undersökt det? Och om man har undersökt det, så är ju frågan varför? Man undersöker väl inte utan anledning? Hur kan männens ord väga tyngre än kvinnornas i den här frågan? Männen har ju all anledning att neka. Kvinnor har ingen anledning att ljuga. 

I debatten ser det ut som att de flesta, inklusive förbundet, är eniga om att det finns strukturer både i samhället i stort och i ridsporten som gör det möjligt för män att utnyttja sin maktposition i relation till tjejer och kvinnor, även sexuellt. Det ser också ut som att de flesta, inklusive männen i förbundet, är överens om att de där strukturerna är förlegade och behöver rivas upp.  

Det låter ju bra. Men, undrar jag, hur ska det konkret gå till att riva upp de där strukturerna? Jag föreställer mig att jag inte är den enda som upplever att erkännandet av de där strukturernas existens blir till något som män kan gömma sig bakom. Det är allt. Inget mer verkar riktigt hända. Männen har visat att de förstår problemet. 

Den struktur som gör det möjligt för män att i stort sett ostraffat både trakassera tjejer och inleda klart olämpliga relationer med dem, bärs upp av exakt de män som gör så. Ofrivilligt bär också tjejer och kvinnor upp dem, genom att tiga. Om vi förut teg av skam, tiger vi nu av rädsla för högst konkreta repressalier.  

Vilka signaler sänder det här? Ja, jag skulle säga att såväl förbundet som kulturen i stort säger att kvinnors ord inte är trovärdiga. Åtminstone inte om det finns en man som hävdar motsatsen. Samtidigt signalerar såväl förbundet som kulturen i stort att man är livrädda för kvinnors ord (annars skulle man ju inte behöva tysta kvinnor). Signalen är att kvinnor som sätter ord på sina erfarenheter av män tystas av män. 

Det gör att maktobalansen blir väldigt tydlig när det kommer till frågor som bokstavligt talat berör kvinnor in på bara skinnet. Och det är frustrerande och plågsamt svårt att hitta sätt att prata sig ut ur tystnaden utan att tystas igen, än mer kraftfullt. Så jag undrar: När ni säger att det är bra att det pratas om de här sakerna, exakt vad menar ni då? 

//Petra Andersson, filosof vid Göteborgs universitet

Jag kommer att skänka mitt arvode för den här krönikan till antingen My Jeppson Lindkvists advokatkostnader i samband med att hon överklagar beslutet om den indragna domarlicensen eller till organisationen Safesport Sweden (vilket det blir, beror på händelseutvecklingen den närmaste tiden).