”Det är clinic med Carl Hester i Röda ridhuset på Strömsholm. Arrangören som hälsar alla välkomna säger att fotografering under clinicen är ’striktligen förbjudet’. Han motiverar förbudet med att åberopa ’upphovsrättsliga skäl’.
För mig skaver det, och det skaver på två sätt. Om det fanns ett lagrum som stödde ett sådant förbud (eller ’förbud’?) borde arrangören nämna det – snarare än att formulera sig så där; ’striktligen förbjudet’. Vadå striktligen? Antingen är det väl förbjudet eller inte? Jag har svårt att tro på att förbudet har stöd i lagen.
   
Därutöver, och det är det större problemet, skaver det därför att det är en exempellöst dålig kommunikationsstrategi att hindra folk från att fotografera. Upphovsrätt är inte mammas gata för mig, men alltmedan clinicen pågår försöker jag med hjälp av internet och kunniga bekanta förstå hur fotografering kan vara förbjudet. Jag gör nu en lång historia så kort som möjligt, innan jag kommer tillbaka till den där kommunikationsstrategin som skaver så väldigt.
Utgångspunkten i Sverige är att det alltid är tillåtet att fotografera, och så finns det undantag från det. Vi får inte fotografera skyddsobjekt, som militära anläggningar. Vi får inte i smyg ta bilder utan tillstånd i miljöer som kan anses privata. Den lagen är främst till för att skydda oss från att bli fotograferade till exempel i sovrummet eller på toaletten. Det är också möjligt att förbjuda fotografering på privata platser och på privata arrangemang, i linje med att den som äger en fastighet har stor makt över den. På Strömsholm får vi dock alla vanligtvis fotografera.
    
Nu var det inget av ovanstående skäl som åberopades vid helgens clinic. Det som åberopades var ’upphovsrättsliga skäl’. Det skaver.
Det kan vara förbjudet att fotografera därför att någon har (köpt) exklusiv rätt till det, till exempel vid ett arrangemang av något slag. Kortfattat tydde ingenting på att någon hade en sådan rätt vid den här clinicen. Och även om så hade varit fallet handlar det nästan alltid om ett förbud mot att publicera bilder och mot att tjäna pengar på dem. Att ta bilder för eget bruk, för att ha som minne eller som inspiration på väggen i sadelkammaren, är tillåtet.
Men GDPR då? Nja, för att göra en jättelång historia kort även här, så gäller inte GDPR för sådant vi gör som privatpersoner. (Dessutom undantas personuppgifter – i det här fallet bilder – från GDPR om syftet är journalistiskt, konstnärligt, litterärt eller akademiskt skapande.)
 
Kortare än så här lyckas jag inte göra den långa historien om det striktliga förbudet mot att fotografera på en clinic med Carl Hester. Och de där ’upphovsrättsliga skälen’ skaver fortfarande. Jag tror inte på dem. Jag tror att vi blev förbjudna att fotografera trots att vi alla var i vår fulla rätt, juridiskt sett, att ta så många bilder vi någonsin hade velat.
Det skaver att ridsporten så förhållandevis ofta inte kan komma på bättre strategier än att förbjuda fotografering, i vad jag tolkar som ett försök att behålla makten över bilden av ridsport på sociala medier och i de allmänna debatterna i samhället. Jag kan inte se annat än att varje försök att förhindra öppenhet, att förhindra kommunikation i det kommunikationssamhälle vi lever i, är feltänkt. En usel kommunikationsstrategi, helt enkelt.
I stället för att visa sig öppen, trovärdig, som en verksamhet som tål insyn och granskning, försöker ridsporten dölja sig bakom dimridåer i form av tveksamma förbud mot fotografering. Det skaver. Förbud mot att fotografera är som att säga att här kommer något att ske som vi inte vill få offentliggjort.
 
Genom mitt arbete som filosof, som forskar och skriver om ridsport, har jag ofta haft Malin Baryards ord – från hennes sommarprogram i radion (för rätt många år sedan nu) – med mig som en sorts uppmaning till handling. Baryard sa ungefär att om ridsporten vill överleva måste den börja anpassa sig till samhället och till samhällets syn på hästar.
Jag kunde inte instämma mer. Och jag vill tillägga att ridsporten inte bara behöver anpassa sig till samhällets syn på hästar. Den behöver också anpassa sig till samhället i sin helhet. Till det samhälle där kommunikation och öppenhet är viktiga värden. Det samhälle där ridsporten helt enkelt ingår och förstår att den ingår.”
    
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi