”Allt fler frågar sig var gränserna går för en etiskt hållbar hästsport. Synen i samhället på användning av hästar förändras i allt snabbare takt. Vad kan vi människor ta oss för friheter när det gäller hästarna – ska de över huvud taget ridas och tävlas? Och om man tävlar, vad är okej att utsätta hästen för?
Dessa frågor ställs av människor utanför hästsporten, men också alltmer inifrån. Det är i dag populärt att prata om ’hästen i fokus’ och att ’hästen alltid går i första hand’, men överensstämmer de fina orden alla gånger med det som sker?
Såväl i Sverige som utomlands finns träningsmetoder som av många anses brutala, de skapar rubriker i tidningar och debatt på nätet. Är allt som pågår i sportens namn etiskt försvarbart och om inte, vad gör vi åt det?
  
Man kan säga att vi har en ’social licens’ från samhället som tillåter oss att använda och tävla våra hästar, förlorar vi den licensen är det kört för hästsporten. Vill vi ha kvar tävling med hästar måste vi börja ta kritiken på allvar. Där har hästsportens olika huvudorganisationer – som ATG, SvRF och FEI – både stor påverkansmöjlighet och ett stort ansvar.
Mitt drömscenario i ett tioårsperspektiv är att häst-Sverige har definierat vad ’god hästvälfärd’ innebär, i dag finns ingen konsensus kring begreppet. Jag skulle också önska att den generella hästkunskapen har ökat, såväl hos professionella som hos hobbyryttare, att hästhållningen har blivit bättre och att den sker med utgångspunkt i hästens basbehov.

I den framtid jag hoppas på har de träningsmetoder som i dag kritiseras försvunnit. Ridsportens ’code of conduct’ efterlevs i alla sammanhang och tävlingsorganisationerna tar hästens parti i alla lägen. Förhoppningen är även att ridlärar- och tränarutbildningar ständigt uppdateras med ny kunskap utifrån relevanta, vetenskapliga forskningsstudier. Och att utbildningen på landets ridskolor har gått från ’ridskola’ till ’hästskola’ – vars främsta fokus är att eleverna lär sig om hästars beteenden och behov samt om inlärningsprinciper.
Jag drömmer om att dagens unghästtävlingar har förändrats så att inte unga hästar tränas eller tävlas på sätt deras kroppar inte är starka nog för. Och att forskningen på hästområdet fortsätter att utvecklas, så att vi kan få vetenskapligt säkerställda och tillförlitliga resultat.
  
Kanske är någon form av ’körkort’ för hästägande framtaget om tio år – där utbildning gällande hästens beteende och behov, anatomi, hovar, sjukdomar, träningsfysiologi, rörelsemekanik, inlärning med mera ingår?
Och sist men absolut inte minst. I mitt drömscenario är respekten för hästen – och aspekten ’ur hästens synvinkel’ – i alla lägen utgångspunkt för såväl hästhållning som användning. Alltså så att mer hänsyn tas till de psykiska aspekterna i den träning vi utsätter våra hästar för.”