”Här står vi, inför ett nytt år, med vår gamla ridsport, våra gamla tävlingsregler och vår gamla militära tradition. Vi är färgade av ett helt annat samhälle och helt andra idéer än det som lade grunden till vår sport.
Det är inte att förvånas över att dagens nya ryttare, dagens sociala rörelser och dagens forskare ställer frågor och lyfter perspektiv som traditionen har svårt att besvara. Ridsporten, hästhållningen, hästarna och deras människor, illustrerar extremt tydligt hur spännande, besvärligt, roligt, ilsket och utmanande det blir när traditionen möter nya idéer. Och nya idéer möter traditionen.
    
Så här står vi, mitt i brytningen. Vi måste förhålla oss till allt det här, och vi måste försöka få ihop något som kan fungera långsiktigt. Just långsiktigheten är nog ett gott skäl till att skynda lite långsamt ändå. Så att så många som möjligt hinner med.
Förutom viss långsamhet så behövs samtal, diskussioner, att vi resonerar med varandra, för att alla ska hinna med i de förändringar som högst troligt kommer att komma – vilka de nu än blir. För att kunna komma fram till vad som är bra, vad som behöver ändras och hur det då bör bli i stället, måste vi prata med varandra, allihop. Det är enda sättet.
  
Och jag är otålig! Jag vill se fler samtal, andra samtal, längre samtal, öppnare samtal. Och så finns det faktiskt en del repliker som jag är färdig med. Repliker som det för min del inte är nödvändigt att höra fler gånger. Jag hoppas att vi under 2017 kan komma ett steg längre i våra diskussioner.
Till exempel skulle 2017 kunna bli det år då vi alla slutar att avfärda bilder från stora tävlingar med att de är ”ögonblicksbilder”. Om bild efter bild visar ridning som ser hårdhänt ut, så finns det väldigt många sådana ögonblick. Många ögonblick bildar ett mönster. (De bildar däremot inte det enda mönstret. Det finns även många (ögonblicks-)bilder av fin ridning.) Ett mönster är inte ett ögonblick.
  
2017 skulle kunna bli det år då den som kritiserar ridning som ser hårdhänt ut inte avfärdas med ”rid själv då, så får vi se”. Det är helt enkelt inte så att den som kritiserar eliten själv måste kunna prestera som eliten för att ha rätt att kritisera. Tvärtom är det så att om eliten, som är förebilder och normbildande för oss övriga ryttare, rider på hårdhänta sätt – då både får och bör vi andra ifrågasätta det.
Vårt ifrågasättande visar att vi bryr oss om hästarna och att vi bryr oss om vårt eget lärande. Vi vill lära oss bra saker av våra förebilder, vi vill ha förebilder som lär oss bra saker. Precis som vi kan vara kritiska mot läkare utan att själva vara läkare, eller mot författare utan att själva vara författare, kan vi vara kritiska mot elitryttare utan att själva behöva vara elitryttare. Allt annat är trams!
  
Tänk om 2017 rentav skulle bli det år då vi alla slutar att förväxla prestation med välfärd! Prestation är nämligen inte ett tecken på välfärd. Möjligen visar prestation att hästen inte är akut sjuk eller akut halt, men prestationen visar inte i sig att hästen mår bra och har utbildats på ett schysst vis.
Prestationen på tävlingsbanan säger ganska lite om hurdan den träning som ligger bakom har varit. De sår som träningen kan ha gett, de har läkt när det är dags att tävla. Den underordning som träningen kan ha tvingat fram, den kan vara det som ger resultaten. Det behöver inte vara så, men det kan. Prestationen avslöjar inte det.
  
Jag hoppas också att 2017 blir det år då vi lyckas göra det fullständigt klart att ridskicklighet inte betyder att man vet allt om hästar. Till exempel betyder inte ridskicklighet att man vet extra mycket om hästvälfärd. Ridskicklighet betyder inte heller att man vet extra lite om hästvälfärd. Det är bara så att kunnighet i ridning, även på elitnivå, är en sak och kunnighet om hästvälfärd är en annan.
  
Till sist hoppas jag att 2017 blir det år då vi i diskussionen om hästvälfärd – både vid tävlingar och i andra sammanhang – slutar att se ”civilkurage” som lösningen. Missförstå mig rätt, det är inget fel med civilkurage. Det är bara ett för snävt perspektiv.
Det är inte brist på civilkurage som gör att hästar far illa. Hästar far illa för att ryttare och hästägare gör fel mot dem. Det är möjligt att göra fel mot hästar bland annat därför att det system av organisationer och kontroll (och brist på kontroll) som vi ingår i, tillåter det. Civilkurage är därför en mycket liten del av lösningen.
  
Lösningen, eller ett av många viktiga steg mot lösningen, är i stället att vi pratar med varandra. Pratar på riktigt, prövar våra ståndpunkter öppet och ärligt mot varandra, släpper både prestige och besvikelser medan vi resonerar.
Det hoppas jag att 2017 för med sig – fler och bättre samtal, mellan fler och öppnare samtalspartners! Sådana samtal kan sedan bilda grund för genomtänkta beslut om reella förbättringar.”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare vid Göteborgs universitet och doktor i praktisk filosofi