Av: Sara Söderberg
 
Noteras bör att jag som alltid älskat hästar aldrig någonsin haft som livsdröm att bo på en hästgård med en massa hästar. Det kan bero på att det är så jag mer eller mindre är uppvuxen och att jag inte fann det så där jätteglamouröst just då, ni vet mamma traskade alltid runt i de där Nokiastövlarna och det var ett konstant slit med det mesta. Var inte det ena trasigt så var alltid något annat det.

Mina drömmar började faktiskt med att jag - materialistisk som jag är - i tioårsåldern satt med en Elloskatalog och valde ut hela mitt drömliv. Där bestämde jag hur mitt drömhem skulle se ut, vilka gardiner vi skulle ha i det, hur min mamma och pappa och alla mina snälla syskon skulle se ut samt hurdana kläder vi skulle ha. Det var rent och snyggt och inte en häst så långt ögat kunde nå. Inga hundhår på golvet, inga tapeter sönderrivna av någon knasig katt. Till och med juicen på köksbordet var så där fräscht gul som den är bara i reklamen.

Några år senare drömde jag om att jag skulle äga typ hundra hotell i hela världen och ha lägenheter i minst tio stora städer som tex London, Paris, New York, Los Angeles och så vidare.

I artonårsåldern besökte jag Bryssel en helg varpå jag av någon outgrundlig anledning kände att mitt livs dröm var att bo i Bryssel för att filisofera. Jag förstår inte hur jag kom fram till att det är där man ska filosofera men det kan haft att göra med att jag finner det franska språket några av dem talar lite filosofiskt, eller något liknande. Extremt långsökt var det men inte desto mindre en livsdröm.

Några år senare såg jag en artikel om en tjej som hade en mamma som tillhörde landets absolut mest förmögna skikt. Tjejen levde livet på Stockholms shoppingstråk om dagarna och på de hippaste dansgolven om nättena samtidigt som hon hade en rätt fin häst som hon tävlade i medelsvår hoppning emellanåt när det fanns plats för det i Gucci-almanackan. Lyllos henne! Det var mitt drömliv. Och nu började jag själv komma upp i en så pass aktningsvärd ålder att jag för första gången kunde göra ett litet, litet försök att i alla fall närma mig delar av drömlivsbilden.

Det innebar att jag slet livet ur mig alla veckans vardagar på jobbet för att sedan kasta mig ut till stallet om kvällarna. Jag var konstant luspank och jobbade extra i stallet varannan helg för att ha råd att åka och tävla varannan helg, allt som oftast med rätt så mediokra resultat. Och om det inte var stalljour eller tävling en helg skrapade jag ihop de sista slantarna jag hade i fickan och låtsades att jag var både hipp och rik och nästlade mig in på något uteställe på Stureplan där jag inte på något sätt hörde hemma.

Sedan upptäckte jag serien Sex and the City och kom på att det var ju så man skulle ha det. Som Carrie. Gud så coolt. Sitta och knappra på tangentbordet lite då och då samtidigt som man lever livets glada dagar i en av världens häftigaste städer, kan det bli bättre? Kanske en ridtur i Central Park när det är fint väder. Och visst knapprade jag på tangenter lite då och då och visst bodde jag kanske inte i men i alla fall strax utanför en rätt bra stad vid namn Stockholm, men det var liksom inte i närheten av att vara ens det minsta så som lyckos-Carrie hade det. Jag tvingades nämligen jobba heltid vid sidan om skrivandet och jag var på grund av kombolivet som hästägare fortfarande konstant luspank och jag handlade fortfarande alla stallkläder på Hööks och allt det andra på H&M.

I samband med älsklings fialottan Tildas ankomst till världen slutade jag att drömma. Saker och ting blev liksom lite mer på riktigt då. Jag var faktiskt hör och häpna rätt nöjd med tillvaron. Men sedan kom jag att tänka på att när man har barn så har man försörjningsplikt och i samband med att jag kom till insikt om det började jag "rycka tussarna" (det är så de säger inom travsporten när det ska till att göras ett ryck eller liknande) i mitt yrkesliv. Jag menar, någon gång var det väl ändå dags att få fart på karrären och inkomsterna? Om inte annat för att säkra min stackars dotters dagisavgift.

I samband med detta tvingades jag mer eller mindre att sluta rida eftersom tiden inte räckte till. Och häromveckan när jag hade det stora, underbara, fantastiskt härliga privilegiet att få komma ut till stallet och att rida på älsklings-Cabben så kom jag på mig själv med att sitta och dagdrömma under tiden vi skrittade ner till ridhuset. Det intressanta med den drömmen var att jag insåg att jag tillbaka på ruta ett.

Min dröm var att flytta hem till den gamla hästgården i Boden och att ha stallet fullt med hästar.