Av: Sara Söderberg
 
När naglarna och fingrarna var tillräckligt illa åtgångna fick det bli choklad, chips och godis vilket medfört att jag numera rullar fram och i samband med det tvingat mig själv att avge nyårslöftet att träna igång min ohälsosamma och skraltiga gamla kropp igen - som till råga på allt mest bara varit sjuk på sistone.
 
Det här med att jag av olika skäl dragit ner på ridandet hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro skulle påverka min hälsa så till den milda grad som det gjort. Eller rättare sagt, jag hade aldrig kunnat tro att ridningen är så bra träning som den uppenbarligen är. Jag har aldrig förut fått andnöd av att gå tre trappsteg eller av att ta en liten språngmarsch till tunnelbanan, men nu är det så och det måste det rådas bot på as soon as possible.
 
Då och då när jag legat i den där soffan i gamla släkthuset i Boden har det hänt saker utanför fönstret - och i ett försök att få det att kännas som att jag själv är ute och aktiverar mig så har jag med stor förtjusning lagt ner boken i några sekunder och iakttagit händelsen i fråga.
En dag var det två tjejer i grannstallet som utsatte både sig själva och deras stackars ponny för övningen tolkning. Mycket underhållande. Det fick mig att tänka på en händelse för många år sedan, jag var nämligen med i en tolktävling.
 
Då tror de flesta att jag kanske var någonstans mellan tio och tolv år. Dessvärre måste jag konstatera att jag faktiskt var sjutton år fyllda. På stadens ridklubb var jag en respekterad och seriös tävlingsryttarinna med höga ambitioner. Ibland fick jag till och med den stora äran att träna och tävla andras hästar. Det gör den här historien ännu värre.
Minns ni att jag en gång berättade att jag red en maskeradhoppning på en annan kvinnas halvblodssto då jag var utklädd till gris och inte såg något på grund av det stora gristrynet och därför styrde som en kratta och raserade i princip vartenda hinder med den stackars hästen?
 
Det är med fasa jag nu minns att hästen jag valde att rida på tolktävlingen inte var någon av mina egna, utan än en gång det här stackars halvblodsstoet vars ägarinnas önskan var att jag skulle tävla henne i lite högre klasser så att hennes avelsvärde steg.
Orsaken till att det blev det "externa" stoet som fick rycka in i det här läget måste ha varit att hon stod uppstallad på ridklubben där tolktävlingen gick av stapeln, jag kan bara inte finna någon annan förklaring till denna ödesdigra gärning.

Hur som helst så började rykten florera i stallet bland det yngre gardet av tio- till tolvåringar om den här tolktävlingen. Det verkade som att det låg mycket prestige och ära i evenemanget och jag var inte seg med att övertala halvblodsstoets skötare (även hon i samma aktningsvärda ålder som jag själv vid tidpunkten för detta) att vi två skulle vara med och vinna skiten. Så vi anmälde oss och sedan la vi oss i hårdträning under hela den vecka som var kvar till tävlingen ifråga. Tävlingsmänniska som jag är tog jag det hela på största, största allvar.

Vi övade rivstarter, snäva svängar i höga farter, vi övade på allt som skulle kunna tänkas behövas för att vi skulle ro hem segern i den prestigefulla tolktävlingen.
När dagen för tävlingen infann sig och vi kom ut till startområdet trodde inte folk sina ögon. Vi hade knutit upp stoets svans så att den inte skulle trassla in sig i linorna. Sedan hade tjejen som tolkade (jag red därför att hon var mycket stadigare på skidorna) på sig sin brors hockeyskydd på utvalda kroppsdelar så att hon inte skulle skada sig i det fall att hon mot alla odds råkade ramla när vi dundrade fram i hundra knyck. Till detta hade vi båda tagit på oss skidglasögon så att vi inte skulle få tårar i ögonen av de höga hastigheterna.

Sedan gick startskottet och hej vad det gick, full fart mot slingan i skogen där största delen av tävlingsbanan förhöll sig. Vi dundrade om det ena lilla ridskoleponnyekipaget efter det andra och jag kände mig mycket nöjd. Vi skulle ta hem detta hur enkelt som helst. Min gode vän stod stadigt på skidorna där bak trots vår höga hastighet. I kurvorna sprutade det snö av sladden hon fick men hon stod kvar ändå. Värsta proffset.

Till vår stora förvåning upptäckte vi stor förödelse runt slingan när vi kom in på vårt andra och sista varv. Det låg folk i dikena lite här och där och ridskoleponnysarna sprang runt utan ryttare kors och tvärs med hoptrasslade tolkningslinor bakom sig. Det var först när vi kom i mål (som överlägsna segrare naturligtvis) och inte en enda person applåderade åt oss eller hejade på oss som det gick upp för oss vad som hänt. Ridskoleponnyerna hade blivit mycket upprörda över våra hastiga omkörningar och passat på att bli tokiga och därmed kastat av sina ryttare och tolkare precis överallt i hela skogen.

Jag tror att det var tre ekipage av tio som tog sig i mål. Och de andra två som till slut lyckades ta sig dit hade tydligen haft stora problem under loppets gång. När vi stod där och skulle ta emot priset (väldigt stora chokladkakor) och alla stirrade på oss med svarta ögon insåg jag att det där hade nog kanske inte varit en sådan jättebra idé ändå när allt kom omkring.
Jag skämdes något oerhört och funderade på om jag skulle ge min chokladkaka till någon annan stackare som tröstpris, men då kom jag tack och lov på att den typen av "storsinthet" troligen skulle resultera i rena rama upploppet, så jag tog min chokladkaka och försökte istället se lite stolt ut. Nä fy vad ruttet av mig, jag skäms fortfarande.