Krönikor
Publicerad: 2007-01-20Saras krönika: Lördagspass-stall-miffot
Jaha, då var det dags att börja tänka på vårsäsongen. Min och Cabbens tävlingskarriär är så igendammad vid det här laget att man undrar om det ens är möjligt att väcka den till liv igen, även om vi hade haft tillgång till de allra starkaste krafterna och resurserna.
Inte nog med att vi rent fysiskt ligger ruskigt illa till (förhållandet mellan fett och muskler är inte på något sätt i närheten av att vara godtagbart när det gäller någon av oss - allra minst på mig själv), vi har dessutom nästan gått och glömt bort hur det som kallas för hinder ser ut.
Tänk om det uppstått nya saker under tiden vi varit borta? Vad som helst kan ju ha hänt, det kan ha uppstått både nya hindertyper, revolutionerande avståndstabeller, nya klassindelningar och bedömningar. Det sistnämnda måste man väl dessutom vara kvantfysiker för att klara av att förstå sig på. Det kanske uppstått en regel liknande den man använder sig av i travbranschen som säger att man typ inte får tävla 130 eller högre med hästar som är äldre än tretton. Ve och fasa, Cabben är ju fjorton vid det här laget. Vore lagom roligt att på veterinärbesiktningen få höra att man kommer att beläggas med startförbud eftersom ens stackars häst är för gammal.
Själv lär jag kanske inte få startförbud med anledning av min ålder, men jag tillhör definitivt det äldre gardet på dagens tävlingar. Det som borde kallas för seniorseniors. I laghoppningar borde det finnas en regel som säger att varje lag måste ha en junior, en young rider, två seniorer och en seniorsenior. Vi seniorseniorer är viktiga, vi sprider ett lugn omkring oss, tänk vad mycket rutin och erfarenhet vi går omkring och bär på. Men det är det väl ingen jäkel som tänker på förstår jag. Nej det börjar vara på hästtävlingar som på krogen, man går mest bara runt och irriterar sig på alla artonåringar som - med all rätt - stjäl all uppmärksamhet från en.
Det jag fasar mest av allt för inför årets tävlingssäsong är kanske inte direkt det här med hur vi ska ta oss igenom olika besiktningar och kontroller eller över hinder och sånt, utan huruvida jag kommer i min två år gamla - men fortfarande nästan helt oanvända - Pikeurkavaj eller inte. Tänk om alla knapparna ryker mitt i ett språng! Eller om den spricker bak i ryggen när jag är i full färd med att ge gubben (på tok för mycket som vanligt) eftergift. Det spelar ingen roll vad alla tränare försökt banka in i mitt huvud genom åren, jag ger alltid rikligt med eftergift. Det är för att Cabben ska kunna sträcka ut ordentligt över oxrarna och inte behöva känna sig hämmad av fettklumpen han bär på sin rygg.
Ett steg i rätt riktning när det gäller förberedelserna inför tävlingssäsongen är att träna. Därför har jag anmält mig och Cabben till en hoppträning kommande helg. Enligt uppgift har vi blivit tilldelade en plats i en ponnygrupp. I stället för att tänka att vi hamnat där för att vi inte vågar oss på högre hinder än de små ponnyerna försöker jag tänka att vi hamnat där för att jag som seniorsenior ska kunna bidra med all min rutin och erfarenhet. Så ligger det till förstår ni.
Det finns något som jag har väldig ångest inför när det gäller den här hoppträningen dock. På lördagsmorgonen innan träningen ska jag nämligen arbeta i stallet, ni vet det där jag måste göra med jämna mellanrum för att hålla stallhyran nere så att Cabben kan få bo på en sådan fin adress som han gör. Det lördagsmorgonpasset är ett helvete vill jag be att få tala om, i alla fall för mig. Hur man än bär sig åt så går det inte mer än fem minuter innan man både ser ut och känner sig som världens mest fula, skitiga, trötta och framförallt tröga mega-riksjon.
Till vardags arbetar jag ju som sagt på en rätt så framstående revisionsbyrå. Klär upp mig efter bästa förmåga, flanerar på Östermalmshallen på lunchen, känner mig i största allmänhet ganska privilegierad. För att vara lilla jag alltså. Även om jag i själva yrket rent kompetensmässigt emellanåt kan känna mig lite som en "bluff" som kommer att bli avslöjad vilken sekund som helst, så är jag kanske inte så dum att jag riskerar att få sparken och därmed måste bli bidragsanställd som stallgångs-sopare på någon ridskola. Jag är tro det eller ej en ganska ordningsam person och allt som oftast har jag, kanske inte samtliga, men i alla fall några, så att säga "får hemma".
Men de här lördagsmorgnarna i Cabbens stall, då känner jag mig precis som en bidragsanställd stallgångs-sopare som inte fattar ett endaste dugg. Jag har lyckats missa att ge vissa stackars hästar rätt mängd foder, jag har glömt hästar ute i hagen, andra har jag glömt att släppa ut. Folk måste tro att jag är efterbliven. Sist jag arbetade där hade jag lyckats lura med mig min syster ut som medhjälpare. Hon var i Stockholm för att shoppa, partaja och leva lyxliv men fick finna sig i ödet att också bli min medhjälpare i stallet. Vi var båda rätt risiga för vi hade haft lite skoj tillsammans med min väninna Anneli på Stureplan bland en massa artonåringar kvällen innan.
Hela morgonen var en stor plåga att ta sig igenom men när klockan äntligen var ett och vårt pass var färdigt och vi stod och spolade bort kilovis med lera från våra gummistövlar, så kom en tjusig kvinna gåendes. Hon var prydligt sminkad, håret var uppsatt och hon bar stolt upp en exklusiv ridoutfit som kan få vem som helst grön av avund. Jag sneglade lite avundsjukt på henne och tänkte tankar som att lyckos henne som har råd att ha häst på det här stället utan att behöva jobba på lördagarna och kunna komma glidandes i en sådan där läcker outfit.
Tittade sedan lite på mig själv och på min syster och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Lera och höboss och halmstrån och spånflisor precis överallt. I syrrans oborstade hår med en massa gammal spray från gårdagskvällen såg jag en liten kvist som hade fastnat. Själv hade jag lera i hela ansiktet. De så kallade "klädernas" ursprungliga färger gick inte ens att skönja under all skit. Vi såg ut som värsta, värsta sortens uteliggare.
Kvinnan tittade skeptiskt på oss och frågade: "Ursäkta, men har ni två någon AAANING om vem det är som jobbar på den här gården idag?"
Jag riktigt kände hur hon måste ha trott att vi var två uteliggare som kanske fått tillåtelse att sova i klubbstugan under natten av den snälla stallpersonalen, och nu hade vi vår morgontvätt. Och om hon hade tur visste vi vart stallpersonalen befann sig fastän vi var hemlösa. Jag stammade med osäker röst fram att det faktiskt var vi två som jobbade, kvinnan måste ha undrat hur en sådan tjusig gård kunde ha så sjaskig personal och i samma veva hade jag lust att skrika åt henne att jag faktiskt egentligen jobbar på en revisionsbyrå inne i stan och att jag faktiskt bär kostym och smink då! Men jag gjorde som tur var inte det, jag tror det hade kunnat bli lite fel.
Det kvinnan lite försiktigt ville påpeka var att jag mitt miffo hade glömt att ge sex stycken hästar deras lunchmat.
Imorgon tänker jag försöka se lite fräsch ut när jag jobbar i det där stallet. Och jag tänker försöka ha så pass många hjärnceller igång att alla hästar får den mat de ska ha och att det inte blir några felaktigheter med in- och utsläppet till hagarna. Det är väl egentligen det minsta man kan begära av mig? Ska bli spännande att se om jag fixar det.
SARA OM SIG SJÄLV
Namn: Sara Elin Söderberg
Ålder: Jag är 32 i år, fy fan!
Bor: Oftast i en liten trea i ett jättehöghus på Lidingö. Mentalt sett har jag dock min bas i det jättestora huset på släktgården i Boden.
Familj: Dottern Tilda, 2 år, går ofta under smeknamnet duracellkaninen. Hunden Allan, en överhormonell rottweiler som tror att han är 7 månader. När det gäller sambolivet har jag skitit i det blå skåpet. Det är allt jag har att säga om det... Och så har jag en mamma, en pappa och en lillasyster men de bor i Boden.
Kort beskrivning: En glad och sprallig dramaqueen som av en del kallas för argbiggan, förstår inte varför.
Andra intressen: Det finns så otroligt många saker som intresserar mig men det är MYCKET svårt att hinna med sådant när man håller på med de här hästarna. Om jag måste välja en sak får det bli en god drink på ett trevligt ställe där solen skiner.
Häst: Cabaré, 14 år, valack, Irco Marco-Koncerz. Hopphäst, jag har haft honom sedan han var fyra. Som bäst har vi lyckats få till några 4-felsrundor i ett par 140, annars är det 120-130 som gäller även fast jag fortfarande drömmer om debut i 145. Världens goaste, snällaste, underbaraste kompis som aldrig sviker, totalt orädd. För bommar också, vilket innebär att de brukar kastas av från bomhållarna med jämna mellanrum.
Fem tips för hästar på boxvila
I konvalescensstallet Stall Steninge By tar Annelie Lundkvist hand om skadade hästar. Hon delar med sig av fem tips för att få hästar på boxvila att trivas.
"Jag gör alltid stretchövningar på hästar som står på boxvila"
Byggde egna bomstöd med nivåskillnader
I rehabiliteringssyfte blev Lina Engelin rekommenderad att arbeta hästen över upphöjda bommar. Hon gav sin man uppgiften att snickra.
Nu är brunstsäsongen här
Med ljusare och längre dagar kommer brunsten i gång hos våra ston vilket kan påverka deras beteende. Men vad händer när stoet brunstar?
Svart på vitt: Nosen bakom lod lönar sig
45 hästar studerades under Aachen Grand Prix Special två år i rad. En färsk studie bidrar med hård fakta till diskussionen i dagens debatt.
Finns kopplingar mellan FEI:s världsranking och hästens noslinje
25 hästböcker du inte får missa!
Mulle, Svarta hingsten och Silver, hästarna i böckernas värld är många. Det är aldrig för tidigt, eller för sent, att börja läsa hästböcker.
Vi vill se era bästa DIY-lösningar för stallet
Frostfritt vattenkar, egenbyggd bromsfälla eller täckeshängare. Genom åren har vi delat många av era smarta DIY-lösningar.
Sitter du inne på någon smart hemmafixad lösning – tipsa oss!
Forskning: Barn blir smartare av ridning
Forskare vid Tokyo universitet har visat att ridning aktiverar den del av hjärnan som står för lärande och minne.
Artikel i repris: Ridningen främjar barns förmåga till problemlösning
Överdomaren vid FEI vill förändra dressyren
Hans-Christian Matthiesen identifierar behovet av förändring inom dressyren. Han föreslår flera strategier för att främja hästvälfärden.
Han förespråkar en balans mellan tradition och nytänkande förändring
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Nytt ljus på din hästtransport
Böckmann erbjuder nu en ny ambient belysning som ger ett mjukt sken. Lamporna säkerställer bra belysning av omgivningen vid backning.
Nytt hopp för Skövde Ryttarförening
Ridskolan har det svårt i ekonomiskt tuffa tider. Nu tar Malin Dahlgren över som ny ridskolechef med energi och en stark tro på framtiden.
"Det är min bästa och sämsta egenskap, att jag aldrig ger upp"
Här är årets hästföretagare
För sjunde året delar Hästföretagarcentrum ut utmärkelsens Årets hästföretagare. Nu står det klart att Tunarps Säteri får motta priset för år 2023.
Läs motiveringen: "En tydlig strategi och arbetet drivs målmedvetet"
Om avelsvärdering i veckans Hästonsdag
Per Skoglund berättar om hur en avelsvärdering går till. I ett härligt inslag får vi följa med till Grevagården och årets avelsvärdering.
Efter Ponnyakuten: ”Fick skriva autografer”
Filippa sökte till Ponnyakuten för att Ludde inte gick att longera. För Hippson berättar hon hur det var där, att bli känd och vad som hände sen.
Kreativ belysning väcker uppmärksamhet
Norska Frida Børli Solaker upplever att många vill ha samma lösning för att lysa upp ridbanan som hon skapat. Här delar hon med sig av sina erfarenheter.
"Lösningen har fungerat utmärkt för oss i två och ett halvt år nu"
Ridsporten glöms bort i ny idrottsutredning
Regeringen gav i uppdrag att se över idrottsanläggningar – men de tog inte med ridsporten. Nu finns risk att gå miste om framtida investeringar.
Avlivning av häst –så kan du förbereda dig
Att ta farväl av en bästa vän är en av de svåraste stunderna för en häst ägare. Det är ett tungt men viktigt ansvar och förberedelse kan underlätta.
Bildspel: Följ med hem till Erica och Thomas
Utanför Tomelilla hittar vi Erica Swartz Ryan och Thomas Ryans gård. Här har de hagar så det räcker och blir över, varsitt stall och totalt fem olika ridbanor.
"Ibland blir kontrasterna så påtagliga"
Resten av hästvärlden diskuterar femtio nyanser av blått. Maria Yttermyr befinner sig i ett parallellt universum: en distanskurs i targetplacering.
Ställer sig frågan i bloggen: är dressyren för hästen eller människan?
Hjälpte polisen med bortsprungna hästar
Klockan 01.45 vaknade Hanna Lundberg av att telefonen ringde då. Det var polisen som stod med två hästar. Hon åkte dit med transporten.
La ut ben och huvuden från döda hästar
Länsstyrelsen ville ta en kvinnlig gårdsägares djur. Hon valde då i stället att avliva sina sex hästar och sprida kadaver och slaktrester över gården.
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Allt fler upptäcker WE
– Porträtt: Sara Algotsson Ostholt
– Hitta samspelet med slingan
– I huvudet på Steve Guerdat
– Ridning under småbarnsåren
– Få hästen lösgjord i balans
...och mycket, mycket mer!