Krönikor
Publicerad: 2007-02-02Saras krönika: Som ett väckelsemöte
Hör och häpna, jag och Cabben har tränat! Precis som jag sa att vi skulle göra i förra krönikan, man kan alltså säga att jag numera börjat hålla vad jag lovat, det känns stabilt inför framtiden.
Av: Sara Söderberg
Träningsdag nummer ett startades dock lite försiktigt - NOT - med det enkla lilla förmiddagsstallarbete jag tagit på mig att utföra lite då och då. Ni vet då jag alltid både ser ut och beter mig som om jag vore en utmattad uteliggare och där precis allt blir fel hur noggrann jag än försöker vara.
Mannen jag normalt arbetar med de här förmiddagarna var till råga på allt sjuk och tjejen som tog hans plats hade en massa andra åtaganden, så det slutade med att jag nästan fick lov att springa ut med hästarna i hagen för att hinna få ut dem i rimlig tid. Det var inte populärt. Ni vet hästar är krävande "patienter" eller "gäster" eller vad vi nu ska kalla dem. Håller man inte tiden, eller ändrar man på vilken rutin som helst för den delen, så blir det ett jäkla liv direkt. Man får utskällningar kors och tvärs, kanske till och med ett nafs i ryggen när man som en skrämd liten hare hastar förbi de mest ilskna rackarna.
Gårdens ålderman Balczyr, 31 år gammal, var mycket upprörd. Han bestämde sig för att gå ut ur boxen innan jag hade fått på honom täcket och när jag försökte stoppa honom nafsade han åt mig. Då fräste jag åt honom att så där fick man faktiskt inte göra och då tog det hus i helvete. Han stampade ner hoven rätt på min fot och blängde på mig med en fruktansvärt ilsken blick som sa att jag skulle passa mig jäkligt noga, annars skulle han inte tveka att döda mig. Nu kanske man inte ska tro på allt en senil gammal hästs blick säger, men lite läskigt var det faktiskt.
Nåväl, efter ganska många timmars obeskrivligt plågsamt slit med stallsysslorna var arbetspasset äntligen över och jag kunde koncentrera mig på att jag och Cabben skulle hoppträna. För Per Dahlgren, en lokal förmåga som bara någon månad tidigare flyttat alla sina hästar till gården. Sagt och gjort, vi klev ett litet tag senare in i ridhuset tillsammans med de övriga i vår grupp. Ponnygruppen hade gjort entré. Jag tyckte det var lite pinsamt, här hade man liksom tvingats placera in gamla Sara som inte längre vågar hoppa högt på hennes gamla häst - som förresten är så gammal att han egentligen borde få åka rullstol.
Sedan satte uppvärmningen igång. Det var nog det enda momentet jag inte hade ångest inför, för är det något vi borde kunna vid det här laget jag och Cabben så är det väl ändå att snurra runt på små volter och göra prydliga öppnor och slutor? Men det var naturligtvis asjobbigt. Per visade sig vara en väldigt noggrann tränare, och då vill jag verkligen understryka väldigt noggrann. Han började med att klaga på min sits och försökte placera om mina ben så där som Lasse Parmler alltid tvingat mig att göra, men som gör att jag får kramp efter någon minut och tror att jag ska dö.
Krampen och dödsångesten ville jag dock inte avslöja för Per och mina ponnygruppkompisar redan i det här tidiga skedet, så jag bet ihop. Efter en halvtimmes kämpande med den ena torterande övningen efter den andra kunde jag emellertid känna att Cabben rörde sig som en gud, i samma veva fråga Per mig hur det kändes med allting. Jag visste någonstans innerst inne att allt Per tvingat mig att göra varit av godo eftersom hästen nu rörde sig så fantastiskt bra och att det kanske var något sådant jag borde ha svarat, men det enda jag fick ur mig var ett väldigt flåsigt: "Jag är lite trött..."
Efter några minuters välbehövligt skrittande skulle vi äntligen få börja hoppa, jag kände att det skulle bli fantastiskt skönt att få fokusera lite mer på vad Cabben gör över hindren snarare än på min taskiga sits. Och gud så skönt det nu helt plötsligt var att vi hamnat i en ponnygrupp så att vi kunde få glänsa lite jag och Cabben. Det behövde vi, eller i alla fall jag behövde det, efter den där jobbiga uppvärmningen. Men sitsfokuset fortsatte till min stora fasa som en röd tråd igenom allting och hindren blev skithöga för ponnyerna och deras ryttarinnor var ju superduktiga och till råga på allt fick jag skäll för att jag red orytmiskt. Vilken prutt-dag!
Nästa dag hade jag bestämt mig för att sitseländet må vara som det är, jag kommer alltid att få skäll för hur jag sitter. Men jag skulle banne mig inte rida orytmiskt och jag skulle banne mig visa de där små ponnyryttarna att jag, min ålder till trots, minsann inte var rädd för att hoppa högt. Så det så!
Sedan bar det av. Jag gjorde den ena rytmiska rundan efter den andra på Cabbeälsklingen min (som var underbart lydig efter gårdagens helvetesmarkarbetespass) och jag kände mig mycket stolt. Sedan blev det lite högre hinder och då bad Per mig att räta upp överlivet lite snabbare i landningarna så att jag hinner komma tillbaka in action fortare. Som det var nu tenderade Cabben att rusa iväg rätt häftigt i varenda landning vilket gjorde det svårt att rida rytmiskt. Jag höll med honom fullständigt, det är ju inte konstigt att vi har problem på linjer med tre språng när jag i det tredje språnget fortfarande kämpar med att komma tillbaka i den position jag hade när jag red an mot det första hindret, vilket ju ger Cabben utrymme att hitta på precis vad han vill under tiden.
Med denna instruktion följde en runda där jag kämpade för kung och fosterland med att få tillbaka överlivet i landningarna, vilket gick sådär. Tyngdlagen kan faktiskt inte trotsas. Jag är ju i och för sig inte i närheten av att vara någon Dolly Parton, men det är på något sätt som att de små behag jag har tynger ner hela paketet något fruktansvärt. Jag hade ingen vidare lust att ta just den diskussionen med Per heller, vad skulle man göra liksom? Men när han funderat över problemet ett litet tag kom han på en grej. "Korta dina stigläder två hål Sara!"
Nähä! Jag? Ska jag korta lädren, jag sitter ju redan dubbelvikt? Men jo, så var det visst. Det var bara till att lyda order. Jag hade inte ens fler hål på lädren så jag fick snurra dem i stället och sedan satt jag där och skrittade med mina jockeyläder och kände mig livrädd. Så här gick det inte att hoppa hinder, jag skulle ju slå ihjäl mig!
Efter ett litet tag var det min och Cabbens tur och som tur var behövde vi inte ta hela banan utan fick lov att provhoppa en linje på det här konstiga viset först. Jag var verkligen skiträdd när jag styrde an mot linjens första hinder. Men Cabben hoppade så fint och själv stod jag där på huk och rörde mig inte åt något håll, för då hade jag ramlat av. På något konstigt sätt landade gubben utan att ha blivit det minsta störd av att jag inte kastat mig fram och gett honom en väldig massa välbehövlig eftergift, utan galopperade lugnt vidare mot hinder nummer två, vilket han också skuttade över lite enkelt. Själv stod jag där på huk och gjorde ingenting mer än att hålla mig så stilla som möjligt för annars hade jag ramlat av.
Jaha? Oj då. Vad bra det gick. Vi konstaterade att jag kanske borde försöka hoppa hela banan en gång på det viset och då frågade Per om jag vill hoppa lite högre och, fan också, det vågade jag inte! Men skitsamma, den stora grejen var att vi hoppade banan på samma höjd som ponnyerna (vilket inte var särskilt lågt vill jag påpeka eftersom de rackarna var extremt duktiga) och med de korta lädren och fy bubblan vad bra det gick. Cabben liksom bara hoppade, landade, väntade, hoppade landade, väntade. Och jag stod där alldeles stilla och lät helt enkelt bli att inte ramla av, vilket var min huvudsyssla. Per Dahlgren måste vara ett geni.
Jag har aldrig varit på ett väckelsemöte någon gång, och jag kommer förhoppningsvis aldrig att vara på ett heller, men det här var kanske det närmsta jag kommit ett sådant någon gång. Nu ska det hoppas med korta läder kära vänner, vilken succé vi kommer att göra Cabben och jag på tävlingsbanorna. Se upp alla juniorer, young riders och seniorer, här kommer nämligen en seniorsenior och sopar banorna med hjälp av jockeyläder!
SARA OM SIG SJÄLV
Namn: Sara Elin Söderberg
Ålder: Jag är 32 i år, fy fan!
Bor: Oftast i en liten trea i ett jättehöghus på Lidingö. Mentalt sett har jag dock min bas i det jättestora huset på släktgården i Boden.
Familj: Dottern Tilda, 2 år, går ofta under smeknamnet duracellkaninen. Hunden Allan, en överhormonell rottweiler som tror att han är 7 månader. När det gäller sambolivet har jag skitit i det blå skåpet. Det är allt jag har att säga om det... Och så har jag en mamma, en pappa och en lillasyster men de bor i Boden.
Kort beskrivning: En glad och sprallig dramaqueen som av en del kallas för argbiggan, förstår inte varför.
Andra intressen: Det finns så otroligt många saker som intresserar mig men det är MYCKET svårt att hinna med sådant när man håller på med de här hästarna. Om jag måste välja en sak får det bli en god drink på ett trevligt ställe där solen skiner.
Häst: Cabaré, 14 år, valack, Irco Marco-Koncerz. Hopphäst, jag har haft honom sedan han var fyra. Som bäst har vi lyckats få till några 4-felsrundor i ett par 140, annars är det 120-130 som gäller även fast jag fortfarande drömmer om debut i 145. Världens goaste, snällaste, underbaraste kompis som aldrig sviker, totalt orädd. För bommar också, vilket innebär att de brukar kastas av från bomhållarna med jämna mellanrum.
Nya utmaningar väntar i kvällens deltävling
Henrik och Peder imponerade i den inledande deltävlingen av världscupsfinalen. Ikväll väntas ytterligare en klass och ekipagen är i toppform.
Så mycket är topphästarna värda
Royne Zetterman, hästhandlaren och före detta landslagsryttaren, diskuterar topphästarnas värde och försäljningspriser med SVT Sport.
"Någon hade velat ge mellan 150-200 miljoner för att få den hästen"
Två spännande hingstar på svensk mark
Den ena är en modern son till legendariska Casall och den andra är en exceptionell tävlingsindivid efter lika legendariska Comme il Faut.
"Om jag skulle betäcka hade dessa hingstar varit med på min lista"
Sökandet efter hästen Luna fortsätter
För snart två månader sedan försvann Luna från hagen som ligger norr om Norrtälje. Lunas ägare Anna Westerlund berättar om sökandet.
Resan hem från tävling blev en mardröm
På motorvägen hem exploderade däcket på lastbilen och det började brinna – med fem hästar lastade.
”Jag fick panik och skrek till 112 att de skulle komma med allt de hade”
Finalen i Riyadh – Det händer idag torsdag
I dags är det dags för hoppryttarna att rida andra delen av världscupfinalen. Här är allt du behöver veta inför kvällens klass.
Ingvar fann jobbet på Flyinge i en stolsficka
Ingvar Fredricson valde bort jobbet på Gotland för sina söners skull. Inte visste han då att det skulle leda till hans framtid på Flyinge där han blev kvar i många år.
"Jag bläddrade i tidningen och såg en annons, det jobbet ska jag ha"
Drömstart för svenskarna i Riyadh
Henrik och Peder är etta och tvåa efter den första delen av världscupsfinalen. Ekipagen tar med sig 35 och 33 poäng inför morgondagen.
Bloggar på Hippson Se alla bloggar
Den Ultimata Plattformen
I en värld där sporternas mångfald och passionen för lagsupport inte har några gränser, introducerar Everysport.com en banbrytande lösning.
Peder Fredricsons väg till världscupfinalen
Fallet på Stockholm stadion förra sommaren, och det missade EM:et till följd av fallet, fick Peder Fredricson att satsa på världscupen.
Oklarheter kring dödsfall på ridklubb
I fredags hittades en död kropp i en stallbyggnad tillhörande en ridklubb i Småland. Polisen inleder en förundersökning om misstänkt mord.
"Vi är givetvis chockade över att det har hänt i vår lilla by"
Topplacering för Patrik Kittel i Riyadh
Det blev en andraplats för Patrik Kittel med Touchdown när Grand Prix avgjordes. Segern gick till Charlotte Fry – och nu väntar küruppladdning.
Omdiskuterad mediebevakning i Riyadh
Världscupfinalen har länge varit ett orosmoln på grund av bristande hänsyn till mänskliga rättigheter. Flera medier väljer att bojkotta rapportering.
SVT: "Vårt uppdrag är att sända sport och bevaka idrottsevenemang"
Världscupekipagen fick känna på arenan
Tisdagen gavs de finalklara ekipagen möjlighet att rida inne på tävlingsarenan. Dressyren familiarization följdes av en träningshoppning.
Hippsons fotograf Tomas Holcbecher följde träningarna – se bildspelet
Skyddsjakt på vargen som dödade hästar
I början på april dödades två minishetlandsponnyer av varg i en hage i Norrtälje kommun. Länsstyrelsen har nu beslutat om skyddsjakt på vargen.
Ökar hästens förmåga att ta upp vätska
SPC Oats är en patenterad ingrediens där mältad havre stimulerar hästens egen produktion av Protein-AF vilket är viktigt för återhämtning.
Har även viss effekt på eventuella problem i mag- tarmsystemet
Tränaren Erika förespråkar bettlös ridning
För Erika Hargitai Jonsson handlar ridning inte bara om att rida. Det handlar om att skapa en koppling och förståelse för sin fyrbenta kompis.
"Utan bett lär man sig kommunicera med hästen på ett nytt sätt"
Finalen i Riyadh – Det händer i dag onsdag
Onsdag och dags för ryttarna att äntra banan. På dagens schema står Grand Prix för dressyrryttarna och en tidshoppning för hoppryttarna.
Allt du behöver veta inför dagens start: Startlistor och TV-sändning
Allergiska reaktioner kan vara svårutredda
Hur vet man om en häst är allergisk och vad kan du göra åt det? Veterinär Izabella Granswed ger oss en inblick i ämnet.
Se vårt bildspel från första dagen i Riyadh
I går var det dags för veterinärbesiktning inför världscupfinalen. Fotograf Thomas Holcbecher var på plats och fotade.
Hitta snabbt
Aktuella samarbeten
Senaste expertsvaren
Fråga experterna
Mest läst
Håll dig uppdaterad
Senaste numret
– Tema: Hullbedömning
– Porträtt: Annelie Lundkvist
– Den svåra skritten
– Konditionsträna i backe
– Om hästens flyktbeteende
– Fixa tappskon
...och mycket, mycket mer!