Vikt är en känslig fråga i dag, nästan ett tabu, men vi måste våga prata om hästars vikt, och hur vår bekvämlighet och hullblindhet kan orsaka hästars död. Ja, död. De dör inte omedelbart förstås. Det tar tid. Och det är inte övervikten i sig som dödar utan följderna av den.

Jag kan ta en bekants häst som exempel. Det var ett svenskt halvblod. Ägaren, en tvåbarnsmamma, kände press från familj och släkt att resa runt och semestra under de lediga sommarveckorna. Hon gjorde som många hästägare gör, släppte hästen på bete under förevändning att den också behövde lite semester. Vilket nog inte stämde. Det var en hobbyhäst som reds 40 minuter om dagen, fem, sex dagar i veckan. Den var inte direkt utarbetad. Under sommaren förvandlades hästen till en blåval. Ägaren fick gliringar av alla, hästen orkade inget i ridningen, den blev ofta halt och när de åkte till klinik fick hon en tillsägelse av veterinären; hästen vägde över hundra kilo för mycket. Tyvärr upprepades det här scenariot i flera år och hästen fick förslitningsskador på alla fyra benen. Den blev bara nio år. 

Att det har hänt något med den allmäna synen på vad som är ett lagom hull är tydligt. Om man tittar på gamla svartvita foton på ridande militärer ser man att hästarna hölls smalare förr. När min dotter tävlade fick vi ibland kommentaren att våra fälttävlanshästar såg smala ut – men det de tittade på var ju högblodiga trekampare, superatleter. De flesta hobbyryttare är inte vana att se verkligt vältränade hästar, och många misstar överhull för att vara muskler. Jag tror att de flesta veterinärer håller med om att det är värre när det dallrar om en häst än om man kan ana ett revben.

Vissa hästar är mer benägna än andra att gå upp i vikt. Jag har själv en som jag måste ge extra mycket akt på, så jag vet absolut hur svårt det är. Jag har tänkt på hur vi under sommaren utsätter våra hästar för saker vi aldrig skulle göra under göra resten av året: ger dem fri tillgång dygnet runt på icke analyserad mat, utsätter dem för insekter och hetta. Om sommaren släpper vi på principer vi annars håller hårt på. Allt i den heliga semesterns namn – den okränkbara, svenska sommarsemestern. 

Det är klart att vi måste kunna ta semester. Och det finns sätt att undvika att man på sensommaren står med en häst som förvandlats till en flämtande valross. Det jobbet börjar långt i förväg; man kan till exempel se till att hästen inte är i överhull redan när sommaren börjar. Du kanske kan försöka ändra upplägg så att du rider hästen hela sommaren och istället låta den vila exempelvis i december, när det ändå bara är mörkt, kallt och stressigt. Har du inte möjlighet att rida själv under semestern kan du kanske försöka hitta någon annan som vill motionsrida den när du är borta. Vidare kan du försöka att växla mellan nerbetade hagar och hagar med mer gräs, eller ha hästen i en hage vars stängsel du flyttar efter hand. 

Ja, det är en del jobb, och jag förstår att det kan vara extra svårt om man står inackorderad eller av andra skäl inte har full möjlighet att välja hur man vill göra. Men att varje år låta sin häst bli så fet att man måste banta den hela hösten är inte okej. Det är faktiskt rent djurplågeri.

//Ulrika Fåhraeus
(Det här är en krönika, vilket innebär att det är skribentens åsikt och inte en nyhetsartikel)