Text: Ida Röök
Foto: Emma Danielsson
  
Anne-Maj Magnström föddes döv, detta upptäcktes dock inte förrän hon var fyra år gammal. Hon började på förskolan i Boden, sedan blev det dövskola i Härnösand och efter det gymnasium i Örebro.
– Tidigt upptäcktes också att jag hade en ögonsjukdom, synfältet har gradvis försämrats genom åren. Synskärpan har varit bättre tidigare eftersom jag har kunnat se på långt håll, men nu ser jag bara en till två meter och så är det dimmigt och oskärpa i hela synfältet. Mitt synfält ligger på det man kallar två grader, det vill säga ledsyn eller kikarsyn, berättar hon för Hippson.
  
Hittade en stor förebild
I vardagen tar hon sig fram med hjälp av tolk, käpp och ledarhund – just nu väntar hon dock på en ny ledarhund som kan stötta henne. Anne-Maj började rida på ridskola när hon var liten, en aktivitet som fanns på dövskolan hon gick på.
– När jag var tolv år ungefär fick jag åka på ridläger hos Bränna-Karin Vågstedt i Svartbjörsbyn utanför Boden, då hade jag kompisar som tolkade åt mig under ridlektionerna. Bränna-Karin var en av mina starkaste förebilder inom ridningen som drev ridskola och red dressyr själv, sönerna tävlade i olika grenar medan maken höll på med körning. Efter några år flyttade de söderut, minns hon.
När Anne-Maj fortfarande såg kunde hon ta hjälp av tolk som översatte ridlärarens instruktioner till teckenspråk.
– På gymnasiet red jag på riktigt. Då fick jag, med tolkens hjälp, veta vad ridinstruktören sa, förklarade och undervisade. Och då började jag lära mig.
  
Har haft ett längre uppehåll
Under alla år har Anne-Maj återkommit till hästarna, även om hon själv har haft ett längre riduppehåll när hon bildade familj och fick tre döttrar. Men barnen höll liv i hennes intresse när de fick en egen ponny. I dag, nästan tio år senare, har Anne-Maj tagit upp ridningen igen.
– Nu när jag har börjat rida igen är mina tidigare kunskaper ett stort plus. Min personlighet, med envishet och mod, är också bra att ha. Folk jag känner och samarbetar med är också avgörande, även dövblindtolkar är ett måste, berättar Anne-Maj och fortsätter:
– Dövblindtolkar behövs för att jag ska kunna kommunicera med ridinstruktören. Att ge syntolkning och ledsagning ingår i dövblindtolkens uppdrag, men inte när jag rider i ridhuset. Så då måste jag lösa det på ett annat sätt. Jag har bett om att få ett hjälpmedel som kallas Ready Ride som ska underlätta.
Ready Ride är ett navigeringshjälpmedel som bygger på vibrationssensorer som ryttaren har på kroppen. En person bredvid banan kan trycka på knappar på en dosa som då gör att sensorerna vibrerar, och ryttaren känner i vilken riktning den ska rida.
  
En dröm att bli hästmassör
För Anne-Maj är det en viktig stund i vardagen när det är dags att åka till stallet.
– Hästarna ger mig massor! Det tar mycket att leva i ett samhälle som är uppbyggt på att alla ska kunna höra och se. Jag kan inte prata med folk hur som helst och kan inte förflytta mig lika smidigt som alla andra, utan den vita käppen och ledarhund. Att vara med hästar gör mig glad. Vi kan samspela ändå, fast jag varken hör eller knappt ser någonting.
Anne-Maj har förlorat två viktiga sinnen, men känselsinnet har genom åren blivit allt starkare. Hon har gått en kurs i hästmassage och att bli examinerad är något hon drömmer om.
– Jag gillar att massera hästarna och jag vill ge dem något tillbaka, därför vill jag utbilda mig till hästmassör. Själv rider jag för att jag gillar att röra på mig och för att vara ute i naturen, med naturen. Hästarna gör det möjligt.
Vilka reaktioner får du från människor i din omgivning när du berättar att du rider?
– När jag var döv och såg lite dåligt, då var det ingen som reagerade faktiskt. Numera reagerar nästan alla eftersom man vet att synen behövs vid ridning. Hörseln också.
– Jag tycker inte att det är så konstigt eftersom jag har hunnit rida mycket innan och kan hantera det annorlunda i dag. Om jag inte hade lärt mig att rida tidigt tror jag inte att jag skulle ha börjat igen. Eller, det vet jag inte egentligen. Några är inte förvånade, eftersom de vet att jag brukar gilla att pröva olika saker och ständigt utmanar mig, avslutar Anne-Maj.

Visa det här inlägget på Instagram

En av våra elever på LRK är Anne-maj. Hon är döv och nästan blind. Det är helt magiskt att se henne galoppera runt på i detta fall Harry trots att hon inte hinner uppfatta vart väggarna är. 🌟🌸 Snacka om en sport för alla! 💕 #tillsammans #LRK #sverigesgladasteklubb #älskahäst #bästamedlemmarna #hörselskada #synnedsättning

Ett inlägg delat av Leksands ridklubb (@leksands_ridklubb) 11 Okt 2018 kl. 12:53 PDT

Läs mer på Anne-Majs blogg