Text: Frida Bank
Foto: Privat
  
Ewa Sjöros-Svensson och Gunilla Hjelm Johansson red i samma lektionsgrupp på ridklubben Udden i Kalmar. De är båda i femtioårsåldern och fann varandra i dressyrintresset. Båda har funderat på att skaffa egen häst, men de trodde aldrig att det skulle bli verklighet.
– Jag har varit trogen ridskolan i väldigt många år. Min situation har inte lämpat sig för att ha egen häst och jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt, säger Ewa.
Likadant kände Gunilla. Att kombinera yrkeslivet med familj och häst verkade orimligt. Men så åkte de till Sparreholm och red lusitanos. De blev förälskade.
– Vi upptäckte en ny dimension av ridningen. Ridskolor är fantastiska, men när man har hållit på med något väldigt länge behöver man lyfta blicken. Känslan blev aldrig densamma när vi kom tillbaka till ridskolan.
Vännerna började skämta om hur roligt det skulle vara att ha en egen lusitano.
– Vi skojade om att köpa en ihop och en dag sa vi: "Vi gör det!"
  
Tog hjälp och hittade "Fuzze"
De började leta annonser på internet och åkte många mil för att provrida olika hästar, utan att hitta vad de sökte. Till slut åkte de till Golega Horse Fair i Portugal. Med sig hade de hästkunniga vänner och instruktören från ridskolan.
– Det är viktigt att ta hjälp av någon som man litar på, som vet vem man är och vad man kan. De hade en bild av vilken häst vi skulle ha. Det är lätt att man blir känslosam och inte ser sitt eget bästa.
I Portugal hittade vännerna äntligen vad de hade letat efter. Den femåriga hingsten Fuzileiro, en smart häst med stabilt psyke. De köpte honom, han kastrerades och kom hem till stallet i december förra året.

  
En del ifrågasätter deras beslut
Många som Ewa och Gunilla har pratat med har varit skeptiska till deras beslut att dela häst. De menar att risken är stor att det blir konflikter mellan hästägarna och att hästen hamnar i kläm.
– Det är många som har en bestämd åsikt att det inte går att dela häst. Jag tror inte att vi har mött en enda person som direkt sagt att det kommer att gå jättebra. Men vi har aldrig sett några hinder, bara möjligheter. Vi vet alla hur mycket tid det tar att äga en häst och att det är kostsamt. Det här var den enda möjligheten för oss.
  
Skrev avtal och delar på ekonomin
Innan köpet var Ewa och Gunilla noga med att diskutera vad de ville ha och hur det skulle fungera. De fick också stöd av sin ridlärare som vet vad de kan. Kvinnorna bestämde sig dessutom tidigt för att skriva ett avtal.
– Man ska inte låta känslorna styra. Det är en affärsuppgörelse, vi äger hästen tillsammans och vi ska vårda honom. Han är alltid i fokus, det är det viktigaste.
För att det inte ska uppstå några konflikter om ekonomin samlar de alla kvitton i en pärm. Det görs regelbundna avstämningar för att se att de betalar lika mycket.
– Viktigt är att vara tydlig. Det får aldrig uppstå situationer där man börjar reta sig på varandra, säger Ewa.
  
Rider för samma instruktör
Veckodagarna i stallet delar de upp mellan sig. En vecka är Ewa i stallet fyra dagar och Gunilla tre. Nästa vecka är det tvärtom. Efter ett besök hos "Fuzze" brukar hästägarna ringa varandra och berätta hur det har gått. Båda rider också för tränare regelbundet.
– Vi rider för samma instruktör så att hon kan följa hästen. Han mår bra av att ha två ryttare, det blir aldrig statisk ridning eftersom vi är olika. Samtidigt är vi noga med att aldrig jämföra oss med varandra. Vi gör så gott vi kan utifrån det vi har, med hästen i fokus.
  
Har utvecklats som hästägare
Det stora målet för både Ewa och Gunilla är att utvecklas med "Fuzze". Ewa vill också ge sig ut på tävlingsbanorna. Tanken var att göra det redan förra våren, men det har inte gått lika lätt som de trodde att lära känna "Fuzze" och hans behov. En stor skillnad jämfört med att rida på ridskola är att fokus nu har flyttat från ryttare till häst i högre grad, menar Ewa.
– Trots att vi har ridit ridskolehästar i så många år var det som att vi fick börja om och lära nytt. Det var en häftig känsla. Vi har fått förändra vår ridning på många sätt och har lärt oss att rida med mindre hjälper. Det är en utmaning och det är jätteroligt att få dela detta med Gunilla.