Text: Ida Röök
Foto: Privat
 
År 2012 flyttade Gunnel Blombäck och hennes man till småländska Bankeryd. Där bor de på landet och deras hus omgärdas av hästgårdar och härlig natur. Gunnel, som aldrig tidigare har haft något som helst med hästar att göra, fick en dag ett plötsligt infall.
– Vi promenerade förbi en hage där det stod en människa och grejade med hästarna. Jag fick för mig att bara gå fram till henne och fråga var man skulle kunna börja rida. Och på den vägen är det, somliga mognar sent och jag blev hästtjej när jag blev pensionär, säger Gunnel och skrattar.
  
Köpte egen häst
Hon fick tips om att vända sig till ridskolan i samhället.
– Där började jag på prova på-ridning tillsammans med barn i fem- och sexårsåldern. Det var ju lite kul, säger Gunnel som alldeles nyligen fyllde 70 år.
Hon fastnade för de härliga hästarna direkt och när Bankeryds ridklubb drog i gång en nybörjargrupp för vuxna hakade hon på.
– Jag red där i ett och ett halvt år ungefär. Sedan fick vi reda på att vi skulle få barnbarn och då kom idén upp om att jag skulle köpa en ponny till barnet. Men så tänkte jag efter, det var ju jag som ville ha en egen häst!
Sagt och gjort, hon köpte halvblodet Carino som mentalt var väldigt stabil men ridmässigt kanske var i piggaste laget.
– Jag minns en av de första gångerna jag red honom och hur jag kämpade. Han är så känslig och jag hade ju ridit ridskolehästarna som i princip travade och galopperade när ridläraren sa till. Nu skulle jag plötsligt rida med mer känsla, vilket var svårare än jag trodde. Carino svängde så fort jag lutade mig åt ett håll och jag var tvungen att vara väldigt mjuk i handen.
  
Tillhörigheten är viktig
Men Gunnel gav inte upp utan beslutade sig för att få hjälp med ridningen av Carino. Nu går han på lektion på ridskolan i en grupp med rutinerade elever, medan Gunnel själv motionsrider honom ett par gånger i veckan.
– Det blev en väldigt bra lösning för mig. Och det som slog mig var att det inte spelade någon roll om jag inte kunde rida honom, det var känslan av tillhörighet jag var ute efter. Jag kan stå och rykta på honom en timme, det ger mig så mycket både mentalt och fysiskt.
Carino går alltså på lektion ett par dagar i veckan och Gunnel motionerar honom upptill, hon rider också med på en veckovis lektion på ridskolan.
– Jag rider annars ut en del och försöker träna på det vi gör på lektionerna, skänkelvikningar och sådant där. Sedan gillar jag att hoppa också. Ja, inga höga höjder kanske, men 50 centimeter blir det nog i alla fall. Jag vill liksom känna att jag klarar av det, att jag kan ha hästen i balans och komma rätt på ett hinder. Det är en härlig känsla när det stämmer.
  
Vill inspirera andra
Gunnel är i stallet varje dag. Hon började med att hjälpa till att ta ut hästarna, nu mockar hon och står till tjänst för den som behöver stöttning.
– Det är ett fantastiskt sätt att hålla i gång kroppen på. I mockningen har jag fått lära mig att använda bukmuskulaturen och när jag rider belastar jag inte min egen kropp. Jag har till exempel inte haft samma problem med min rygg efter att jag började rida. Sedan är det så fantastiskt roligt att vara i stallet, vi har en väldigt familjär stämning som gör att man trivs väldigt bra.
Hon hoppas nu kunna inspirera andra att få upp ögonen för att hästar och ridsport kan vara något för alla.
– Jag brukar säga att hästen är som yoga för själen och att stallet är mitt Shangri-La. Där finns inga åldrar och det är ingen som ser ner på mig för att jag är ”gammal”. Det hade varit fantastiskt om fler äldre kunde få upp ögonen för ridsporten.