Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
Åsa Karlsson bor utanför Halmstad, en morgon för ungefär ett år sedan hittade hennes man henne medvetslös på soffan.
– Jag minns inte så mycket från själva händelsen utan har fått det berättat för mig i efterhand, säger hon.
Det blev ilfart till sjukhuset och bara ett par timmar senare låg Åsa på operationsbordet. Läkarna kunde konstatera att hon hade drabbats av kärlbråck på en av pulsådrorna som förser hjärnan med blod.
Åsa låg sammanlagt tre veckor på sjukhus, där rehabiliteringen startade så smått.
– Jag kunde inte gå och hade ingen balans eller styrka i kroppen, minns hon.
  
Åkte med till stallet
I samband med att hon kom hem igen, efter tiden på sjukhuset, läste hon en artikel om att hästar hjälper människor som har fått stroke att återhämta sig. För Åsa blev det då självklart att hon skulle återuppta sitt stora intresse.
– Jag hade haft ett uppehåll utan hästar i ungefär 25 år, jag slutade rida när jag blev gravid och sedan kom liksom familjen emellan. Men nu var jag så sugen på att ta upp det igen.
Sagt och gjort, hennes svägerska har häst och Åsa fick till en början åka med dit för att kunna umgås med de fyrbenta förmågorna.
– Till en början satt jag i bilen medan de tog in hästarna. Sedan hade jag rullatorn att stödja mig emot när jag tog mig till stallet. Jag minns så väl första gången jag krampaktigt höll tag i boxgallret med ena handen, för att inte tappa balansen, och borstade hästen med den andra. Tårarna sprutade, det var verkligen känslosamt.

Åsa och DiLeva har funnit varandra.
  
Kände sig behövd
Åsa förstod att om hon skulle återhämta sig efter hjärnblödningen, då var det ett aktivt liv hon skulle ha. Stallägaren fixade så att hon fick i uppdrag att ta in och ut hästarna från hagen.
– När jag väl kunde börja gå själv blev det min uppgift, även om jag så klart behövde hjälp först och till en början fick leda de snällaste hästarna. Det var avgörande för att jag skulle känna att jag var behövd. I stallet fick jag en mening, samtidigt var det oerhört bra träning av kroppen för att kunna kämpa mig tillbaka.
Hon skaffade en trehjulig cykel, så att hon själv kunde ta sig till stallet.
– Jag är helt övertygad om att tiden i stallet med hästarna och på cykeln har haft stor betydelse för hur jag har återhämtat mig. När jag läser mina journaler använder läkarna uttrycket ”anmärkningsvärd återhämtning”. Och jag tror att mitt aktiva liv har varit en stor del i den.
När man har fått en hjärnblödning är det viktigt att ha koll på blodtrycket. Åsa upptäckte nästan omedelbart att hennes blodtryck var lägre när hon hade varit ute och cyklat till stallet än när hon bara hade varit hemma och vilat.
  
"Fantastiskt" att packa hökassar
Ganska snart började Åsa hjälpa till med fler stallsysslor.
– Jag minns när jag kunde ta mig ut på logen och packa hökassar utan rullatorn första gången. Då stödde jag mig mot väggarna för att ta mig ut och packa de där kassarna. Jag vet att tjejerna i stallet tycker att det är en dötråkig syssla, men för mig är det helt fantastiskt att kunna klara av den på egen hand.
Åsa hade som sagt ridit en del i sin ungdom, snart kom suget efter att hoppa upp i sadeln tillbaka. Hennes man var kanske inte alltför nöjd med idén att hon skulle rida, men stöttade och fanns där ändå.
– Jag kommer ihåg första gången jag skulle sitta upp. Bara att få i foten i stigbygeln var en kamp, sedan hasade jag mig upp i sadeln. Ålade liksom. Därefter gick min man på ena sidan och hästägaren på den andra och höll i mig. Jag hade ingen balans alls. Men tårarna sprutade och rann, det var verkligen döhäftigt.
  
Roligare än rehabträning
Nu har det snart gått ett år sedan hjärnblödningen och Åsa rider fortfarande kontinuerligt. Hon vill gärna göra andra uppmärksamma på vilken återhämtning man faktiskt kan få med hästarna som hjälp.
– Jag vill visa att det kan finnas positiva saker som händer, även när man har varit med om något så hårt som en hjärnblödning. Jag vill att människor ska se att det finns sätt att må bra på och att man med djurens hjälp kan bli bättre. Att vistas i ett stall och att göra det man gillar är långt ifrån sjukgymnastik och rehabträning. Det är mycket roligare och för mig mer givande. 
  
Klippet nedan visar en av de första ridturerna för Åsa efter hjärnblödningen. Hästen heter DiLeva och det är hans ägare, Agneta Ankarlo Norén, som går bredvid: