Text: Annelie Eriksson
Foto: Privat 
  
Sanna Olsson är en rutinerad ryttare som sedan ungdomsåren har haft ett mål i sikte.
– Jag har alltid drömt om att bli nya Malin Baryard Johnsson och att tävla på 1,60-nivå varje helg, säger hon när vi ringer upp.
För att skaffa sig samma rutin som en av Sveriges genom tiderna bästa hoppryttare krävs engagemang och envishet. Svårigheten att hitta en lucka i Sannas schema för en telefonintervju tydliggör att hon inte sitter stilla några långa stunder. Är det inte tävlingar hon är i väg på handlar det om att hämta kunder på flygplatsen. Varje minut är uppbokad och hon älskar det.
  
Har gott om rutin
Som ungdomsryttare red Sanna i svenska landslaget och fick många fina framgångar, bland annat på young rider-EM. När hon som 17-åring åkte till Holland för att praktisera hos svenska Erika Lickhammer insåg hon snabbt att hon hade fått en inblick i sitt framtida liv.
– Jag kände att om man vill bli professionell ryttare är det här man ska vara.
Ett år senare tävlade hon vid unghäst-VM i Laanaken och blev erbjuden jobb på ett försäljningsstall i Holland.
– Skulle jag ta steget var det då, jag åkte hem för att packa innan jag flyttade med fem egna hästar. 
  
Kan lätt bli industriellt
Efter sju lärorika månader kände Sanna att det fick vara nog.
– Det var ett lite för stort steg mot vad jag var van vid hemma i Sverige. I stället valde jag att starta eget för att kombinera vår svenska hästhållning med den holländska, förklarar hon.
Av de fem hästar Sanna tog med sig från Sverige var fyra sålda och till slut kom budet hon inte kunde säga nej till.
– Den häst som betydde mest för mig, och som jag hade ridit 1,60 på, blev till slut såld. Jan Tops köpte honom till sin dotter och jag fick börja om med yngre hästar, berättar hon.
  
Samarbetar med sin sambo
Sanna driver numera företag med 16 hästar i stallet tillsammans med sin sambo Johan Bergs. Johan har stor erfarenhet av att rida in och utbilda de yngre hästarna.
– Vi kompletterar varandra väldigt bra i företaget. Det är mer kommersiellt att en liten tjej hoppar de höga klasserna, menar Sanna.
Paret gör allt arbete själva, från att mocka boxarna till att hålla koll på det administrativa med hovslagare och anmälningar till tävlingar.
– Det är väldigt mycket jobb, men vi får allt som vi vill ha det. Man måste vara beredd på hårt arbete i början, säger hon och fortsätter:
– Jag har blivit mer realistisk om vad som gäller för att vara företagare, även om det är tufft gör jag allt för mig själv och för framtiden.
  
Utmaning att driva eget i Holland
Skillnaden att driva företag i Nederländerna jämfört med i Sverige märks enligt Sanna framför allt pappersmässigt, med alla regler att hålla reda på. Hon betalar även mer i skatt, samtidigt som försäkringar och skatten på lastbilen är väldigt hög.
Även om hon poängterar att man kan tjäna mer pengar i Holland erkänner Sanna att hennes pappa ibland tappar hakan när hon berättar vilka kostnader som har uppkommit.
– Vi köper hö och halm från Frankrike. Det finns helt enkelt inte lika mycket mark här som i Sverige, så det är svårt att få tag på stråfoder av hög kvalitet.
Har du någonsin känt att du vill ge upp och åka hem?
– Nej, det enda jag tycker har varit svårt att acceptera är de höga kostnaderna. Och att det är jobbigt att föräldrarna har haft en anläggning hemma där jag kan bo gratis med min verksamhet. Men nu har de sålt gården.
  
Fokus på utbildning av hästar
Att åka i väg på tävling hör till vardagen. Från tisdag till söndag finns det tävlingar att anmäla sig till, även träningstävlingar där resultaten inte registreras.
– Vissa tävlingar är väldigt populära, då måste man vara i tid och anmäla. Även om det händer väldigt sällan. I regel tävlas hästarna mer här mot i Sverige, konstaterar Sanna.
En mycket mindre del av tävlandet sker på hobbybasis.
– I ett startfält med hundra ryttare är det kanske fem amatörer som rider, resten är professionella ryttare som utbildar sina hästar.
Och det är just där många hästar blir bortselekterade och säljs för en mindre peng.
– Alla tänker på handeln. De professionella stallen kan inte hålla på med de hästar som inte är tillräckligt bra.
  
Måste finnas "plan B" för hästarna
För Sanna har det blivit viktigt att lägga undan känslorna. Även om hon provrider en häst som hoppar bra, och som hon blir helt kär i, betyder det inte att det är en häst hon bör köpa.
– Vi måste alltid ha i åtanke vilken typ av ryttare som ska köpa hästen av oss sedan. Om vi chansar på en häst som inte visar sig bli bland de bästa, då måste den fortfarande vara ridbar för en mindre rutinerad ryttare.
För Sanna är just den delen svår att acceptera, att bra hästar inte får chansen.
– Jag tror att många ryttare skulle bli lyckliga för vad vi kallar en mediumhäst. Men de får en billig prislapp i slutändan och har kostat lika mycket som en stjärnhäst att stalla upp och utbilda.
  
Hästarna besiktigas under lupp
Inför en stundande affär går det inte att andas ut. Enligt Sanna är det hårda veterinärbesiktningar hästarna ska klara sig igenom innan det skrivs på något papper.
– Först är det en klinisk hästbesiktning som följs upp av röntgen. Sedan varierar det beroende på kund, förklarar hon och fortsätter:
– Här ger folk nästan bort hästar med röntgenförändringar, en veterinär kan säga att hästen inte är sund medan en annan kan säga att den är perfekt.

Annelie Eriksson

redaktion@hippson.se