Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
I april startade Suzannas Sverigeritt från Hörby i Skåne, i slutet av augusti beräknas hon vara framme i Jokkmokk. Då har hon och Krumelur lagt ungefär 200 mil bakom sig. Nu har de kommit nästan halvvägs och Suzanna berättar mer om resan så här långt.
– Vi följer tidsplanen, så hittills har det gått väldigt bra. Sedan stöter vi så klart på problem, men allt har en förmåga att lösa sig. Vi har hamnat på stigar som jag för mitt liv aldrig trott jag att skulle kunna passera med en häst men Krumelur har skött det galant. Och det utan en skråma, medan en annan har får riv- och skrapsår över hela sig.
  
Måste ut på stora vägar
När man ska rida genom hela Sverige blir det tyvärr så att man måste passera större, hårt trafikerade vägar.
– Vi har försökt undvika stora vägar i möjligaste mån, men ibland har vi inget val. Då måste vi ut på dem, i snitt blir det kanske två till tre kilometer max på en större väg. Men det har gått över förväntan de gånger vi har gjort det. Det värsta är snirkliga vägar där vi inte syns i kurvorna, berättar Suzanna.
Det är här hon har fått en av sina fördomar motbevisade, nämligen den om att lastbilschaufförer inte visar hänsyn till ryttare.
– Jag har hört så många skräckhistorier om hänsynslösa förare att jag var beredd på mycket värre, inför ritten var jag väldigt rädd för att rida på stora vägar. En gång red vi längs en väg till ett industriområde, det kom långtradare efter långtradare och ingen vägren fanns det. Men varenda en saktade ner och det gick superbra, säger Suzanna som hyllar lastbilschaufförerna:
– Jag upplever att de är väldigt hänsynsfulla. Så fort de ser oss saktar de ner och ser hur Krumelur reagerar. Sen smyger de sakta förbi eller stannar och låter oss gå förbi. Jag vill ge en stor eloge till dem, vi uppskattar verkligen hänsynen de visar.
  
Flera utmaningar
Nu har hon och Krumelur som sagt kommit ungefär halvvägs på sitt äventyr.
– De största utmaningarna är psykiska, särskilt när vi stöter på hinder och måste vända, vilket gör att etappen blir flera timmar längre. Då känns det tungt. Vi har också stött på utmaningar i form av, enligt Krumelur, läskiga djur. Och i och med att vi vill undvika stora vägar är det ofta chansningar när man väljer att ta en väg genom skogen, konstaterar Suzanna.
Det finns så klart redan nu många roliga episoder från resans gång, inte minst är det härliga Krumelurs personlighet som spelar sin ryttare spratt.
– En av gångerna var när vi stod vid en lite större bäck och jag ville få Krumelur att dricka. Jag stod framför och drog i honom för att jag tyckte att han fånade sig med att inte vilja gå i. Så det slutade med att han tog mulen och knuffade i mig i stället. Rätt åt mig tyckte han nog.
– Eller som den gången när jag stod och skulle fixa med packningen och han bestämde sig för att vända "hem". Jag stod ju vid rumpan på honom och nådde inte tyglarna, så jag tog tag i svansen och försökte stoppa honom medan han började trava. Till slut tappade jag taget och drog en svärdomsramsa för mig själv, för jag tänkte att nu är det kört. Men så fort jag hade tappat greppet stannade han och vände sig om som för att fråga "gav du upp så lätt?". Så då fick jag komma fram och ta honom.
  
Insamling på vägen
Krumelur är i fin form, han har kollats av veterinär två gånger och fler tillfällen är inplanerade.
– Allt har sett toppen ut och de har poängterat att hans rygg verkar må väldigt bra, trots sadel och packning. Då är det kanske värre för hans ryttare, jag har lite ont i ben och fötter, men tack och lov har jag nu fått nya skor så jag är i alla fall inte halt efter en hel dags traskande.
Suzanna har startat en insamling, där pengarna går till en räddningsorganisation för utsatta djur på Sri Lanka. Hittills har 25 000 kronor samlats in, målet är 69 000 kronor.

Följ Suzannas Sverigeritt på Facebook
 

Här ska Suzanna och Krumelur ge sig ut på E18.