Text: Anki Yngve
Foton: Lotta Beltin och Olof Boqvist
  
Hej Tanja, vad var det som hände?
– Under nästan tio år har jag längtat efter att få egna barn, men jag har inte känt att det har "passat". När jag i januari märkte att jag var gravid var inte känslorna där jag hade hoppats. "Alla" pratar om hur lyckliga de är, hur de längtar, men jag kände inte så – inte alls. Jag ville inte berätta om graviditeten på grund av att förväntningarna jag hade, och trodde att andra hade, inte motsvarade det jag kände.
– Jag fick svåra koncentrationssvårigheter och kunde inte längre klara av mitt jobb, som kräver mycket fokus och simultankapacitet. De som känner mig vet att jag egentligen är ruskigt envis, vet vad jag vill, drömmer stort, är en idéspruta och en glad virvelvind som alltid försöker se det positiva i allt.
  
Du skrev ett Facebook-inlägg som fick stor uppmärksamhet, berätta…
– När halva graviditeten gått kände jag fortfarande inte för att berätta om den för "allmänheten", som man ofta upplever att andra vill göra. Den fanns fortfarande inte hos mig. I stället skämdes jag över mina känslor som blivande mamma, att bära ett liv inom sig är ju det vackraste och häftigaste.
– Någonstans mitt i allt kände jag att jag antingen kunde fortsätta som jag gjorde, eller så gör jag precis tvärtemot mina instinkter och berättar hur jag faktiskt känner. Om jag ska bli mamma vill jag inte fejka.
– Jag gjorde ett ärligt Facebook-inlägg där jag skrev om de svåra känslorna, trots att jag inte gillade dem och ville längta som "alla andra" tycktes göra. Responsen blev så stor att jag då inte var kapabel att ta den till mig. Över 120 mejl och långa kommentarer ramlade in.
– Jag får fortfarande mejl, fyra månader efter att inlägget skrevs. De handlar om att jag inspirerar andra, får fler att våga prata om psykisk ohälsa och om att vi inte ska skämmas.
  
På vilket sätt gick depressionen ut över livet med hästarna?
– Depressionen och panikångesten gav en total likgiltighet till allt, även till det jag älskar mest. Utöver att inte kunna planera, ta tag i något, eller ens vilja rida och träna hästarna försvann gnistan verkligen. Så klart tog jag hand om hästarna, men utan lust eller intresse. Jag red ”tom”, för att jag visste att jag egentligen älskade det. Jag väntade på att känslorna skulle komma, så jag fortsatte.
– Jag åkte även och tävlade dressyr med min C-ponny Stormy just av samma orsak, för att jag visste att jag egentligen tyckte om det. Märkligt nog gick det bättre än någonsin och vi plockade hem flera placeringar. Där och då var jag nästan glad inifrån och ut, men känslan försvann lika fort.
  
Hästarna har hjälpt dig också.
– Depression kan visa sig på olika sätt hos olika människor, och i olika grader. Första tiden, vilket var nästan två månader, grät jag i stort sett hela min vakna tid. Givetvis blev jag trött både fysiskt och psykiskt, vid sidan av själva graviditeten. Jag hade svårt att ens klara av det mest basala som att handla, gå ut med soporna, diska och laga mat. Att umgås med vänner drog jag mig undan, jag knöt mig mer och mer till djuren i stället.
– Självklart blev aldrig mina djur lidande utan de var snarare räddningen för mig. En mening att gå upp och ut. Hade jag inte haft hundarna och hästarna vet jag inte hur mycket värre jag hade mått. Alla känner vi nog igen oss i att det är en frizon att komma ut till stallet. Tiden liksom stannar och vi bara är. Just det har varit så oerhört viktigt för mig och är det fortfarande.
  
Kan det vara så att vi hästmänniskor har lite extra svårt att acceptera när vi blir sjuka, att inte orka…?
– Jag har en känsla av att vi är rejält envisa, för vem annars sliter så mycket som vi gör? Att visa sig "svag" hör inte till och egentligen handlar det nog om vad vi själva tror, inte om vad andra tycker. För självklart skulle jag aldrig tycka att någon annan är "svag" på så vis. Bara öppen och ärlig, men vi är vana vid att bita ihop och kämpa i motvind.
– Vi har ju valt hästarna före mycket annat många gånger. Det är ett val vi har gjort, så att "gnälla" eller be om hjälp är vi väldigt dåliga på.
– Jag har verkligen fått lära mig att be om hjälp, av grannar och vänner och även av vården. Det har varit nyttigt för mig, och det gör mig så glad att det finns så enormt mycket kärlek omkring oss.
– Dessutom har jag hittat två medryttare som kommer att rida mer när jag inte kan på ett tag sedan. Jag tror att fler hästägare än jag har ett stort kontrollbehov vad gäller våra "hjärtan". Inte att inte andra gör det lika bra eller bättre, men vi vill ha kontroll. Så även det har varit en process för mig, att börja våga släppa taget, ta hjälp och se att det går jättebra ändå!
  
Är kraven på oss själva till och med orimliga? Att man ska klara av jobb, fler hästar och sedan familj och småbarn på det?
– Jag upplever det faktiskt så. Vi är vana vid att ”klara oss själva" och återigen, vi är dåliga på att be om hjälp. Ibland är det så klart jättebra att vi har ett så enormt stort driv, inte ger upp och löser det mesta själva. Men, när det övergår i dumhet hade jag önskat att vi hade varit "lite normala" ibland.
– Så klart att man vill prestera på jobbet, ha en vältränad och välmående häst som man har tid till, kanske tävlar på och tar sig "framåt" med. Vi vill räcka till som mamma, respektive och ändå ha samma prestationskrav kvar.
– Att släppa kraven är nog svårt för alla oavsett hästintresse eller inte, men eftersom vi har hand om så stora och krävande djur är det nog jobbigt att "erkänna" för sig själv att det kanske är dags att ta hjälp av en fodervärd eller en medryttare. Eller bara känna att det är okej att hästen inte tränas lika mycket. Den mår nog minst lika bra ändå.
  
Vad har du för råd till andra som mår dåligt – och som samtidigt känner skuldkänslor för att allt med hästeriet inte orkas med? 
– Prata. Prata med varandra. Fråga hur andra har löst det. De flesta får ju barn och de flesta har säkert bra råd och tips som vi kan ta emot, eftersom vi ber om dem. Vi måste våga se att det är okej att sänka kraven om vi vill och behöver.
  
Trots att du fortfarande inte är frisk har du satt upp utmanande mål med dina hästar. Berätta!
– Förra året medverkade jag i Sweden International Horse Show på Friends Arena med min då tvååriga welsh partbred-hingst Trazzel. Dels i en av showerna på stora arenan, dels med uppvisning i frihetsdressyr inne på mässan. Så klart var det något av det häftigaste jag har gjort och i år kommer vi att försöka medverka igen.
– Just mål, höga mål, har jag lätt för att sätta upp. Min C-ponny Stormy har jag fortsatt att tävla i dressyr, det har gett mig fokus. Målet nästa höst är att debutera medelsvår med honom. Det är nog inte jättemånga C-ponnyer som tävlar mot storhästar i de klasserna, och jag hoppas verkligen att vi kommer att klara av det.
– Som tredje motivation håller jag på att planera ”Kreativ Hästskola” som startar i början av nästa år. Inte en vanlig ridskola, utan en hästskola där det blir små grupper om endast fyra personer. Man kommer att få lära sig om trickträning, frihetsdressyr, miljöträning av häst, att rida och mycket annat kul.
– Så klart har jag även en dröm om att min dotter, "Lilla A", kommer att bli hästtjej hon med. Min målbild är att vi tillsammans rider ut i skogen, hon på sin shettis IrreVirr, och att vi verkligen har roligt tillsammans. Blir hon intresserad av något helt annat är det självklart fritt fram. Men drömma får man!