Text: Beata Hansson
Foto: Privat
  
Att ”allt är möjligt”, är det bara ord? Så kan man ibland tänka när man sitter där i sadeln och det bara inte fungerar. Och personen som säger det, ridläraren i mitten, har ju betalt för sina instruktioner. Det kan man surt tänka när den där osynliga tråden ner till hästen känns stum och avklippt.
Men då kan jag berätta om en av dem som står i mitten, Paméla Christensen. Hon lärde en gång ut grunderna i ridning till min dotter. Och jag följde inte bara dottern utan även Paméla med stort intresse, från läktaren, under de följande åren. 
Paméla fick barnen att hitta rytmen i sadeln. Hon såg alla elever som individer. Lärde dem att tro på sig själva. Men hon verkade också förstå sig på hästar och ridning. En riktig hästtjej, tänkte jag.
– Nej, jag var ju inte det. Min barn- och ungdom har i stället ägnats mycket åt dans och gymnastik. Men jag blev tidigt reumatiker. Jag fick med åren väldigt ont i kroppen då jag även var överrörlig, berättar hon så här många år senare.
 
Ringde runt till ridskolor
Tre barnafödslar senare tog det tvärstopp. Det var strax innan Paméla fyllde trettio. Läkarna gav henne ett stort ”nej” till fortsatt träning. Men hon har alltid varit en fysisk person som älskat att röra sig, Paméla började fundera på alternativ och hon kom på ett. Ridning.
Hästar hade hon alltid tyckt om, men av någon anledning aldrig fått syssla med för sin mamma. Att det var svårt att lära sig som vuxen hade hon förstås fått höra. Men hon tänkte bara ”Hur svårt kan det vara?” och började ringa runt till olika ridskolor. Till slut hittade hon en som tog emot vuxna nybörjare.
– Jag red där en gång i veckan och kände att det var så roligt. En ridlärare såg potential i mig och flyttade upp mig till en grupp där ”veteranerna” red. En av dessa var tydlig med att berätta för mig att ”Du är inte riktigt på vår nivå”. Då växte hornen ut. Jag bestämde mig för att satsa.
  
Egen häst efter bara fem år
Paméla åkte direkt till butiken och köpte ”Dressyr med Kyra” av Kyra Kyrklund. Hon började läsa och lägga ihop teori och praktik. Balansen hade hon fått genom gymnastiken, lyhördheten genom dansen. Drömmen om tävling gjorde att smärtorna från remautismen fick trängas tillbaka.
”Det här kan väl inte vara så svårt” tänkte Paméla och köpte sin första häst, när hon hade ridit mindre än fem år. Hon fick ha den på ridskolan. Ridskolechefen, som såg en vinnarskalle, lovade vinnarskallen en hatt om hon lyckades ta sig till medelsvår klass.
– Alla som känner mig vet att en sådan frestelse kan jag inte motstå...
  

  
Smärtan satte stopp
I samma veva satt jag, som ridit i typ hela mitt liv, på läktaren och såg hur Paméla formade min dotter till ryttare (som förstås skulle komma att rida om mig några år senare). Jag noterade hur hon flirtade med ponnyerna, lirkade med ryttarna och pedagogiskt förklarade för föräldrarna.
– Jag var ju utbildad pedagog, men jag var inte ridlärare. Och så var jag ju närapå nybörjare själv, minns Paméla.
Hon red, utvecklades, köpte finare hästar och tävlade med godkända resultat upp till S:t Georges – samtidigt sade kroppen ifrån alltmer burdust. Paméla kunde knappt gå vissa dagar och ridningen fungerade inget vidare. Jobbet som ridlärare tärde på kroppen. Hon började grubbla kring alternativa lösningar för sitt yrkesliv, och så köpte hon en hästsportbutik.
Parallellt med detta gick Paméla C-tränarutbildningen. Teoriprovet är gjort men det praktiska har hon kvar.
Det funkade ett tag att arbeta i butik, men hon märkte att hon blev allt sämre av att stå stilla hela dagarna. Paméla fick ibland hålla sig i disken när hon tog betalt och till slut fick hon sälja sin häst.
  
Mellan hopp och förtvivlan
Morfintabletter dygnet runt. Inte kunna rida. Inte stå i butiken. Knäckt? Nej, inte Paméla. Hon sadlade om, gick tillbaka till ridhusmitten och började instruera.
– Det jag vill lära ut, som jag själv har fått lära mig den hårda vägen, är att det inte bara finns ett sätt att rida på eller ett sätt att sitta på hästen. Vi ser alla olika ut och har kroppsligt väldigt olika förutsättningar. Det gäller att hitta en individuell sits som ger önskad verkan på hästen, säger hon.
Men Pamélas kropp blev bara sämre. Hon minns hur hon skällde ut sin tränare utan att inse att det var hon som inte kunde rida, eftersom hon hade för ont. Och till slut kunde hon inte ens gå på toaletten utan hjälp.
Det slutade med tre steloperationer och tre långa år utanför hästvärlden. Tre år av ständig värk och utan allt det gamla. Det som hade varit glädjen i livet.
– När jag, efter några år, åkte och hälsade på min tidigare ridskola fick jag dock ett erbjudande. Ridskolechefen undrade om jag inte kunde tänka mig att hålla en ponnylektion i veckan? Och har man haft egen häst, har man varit ute på tävling, då vill man tillbaka, säger Paméla.
  
Har hittat en strategi för att kunna rida
Så hon köpte sig en ny häst. En lektion blev flera och till slut instruerade hon fyra dagar i veckan. Paméla var tillbaka, dock inte utan smärta. Men hon har lärt sig att hantera den, till viss del. Målet är att komma ut på tävling igen. Hon vill tillbaka till piruetter och galoppombyten.
Nu har Paméla ridit i ett och ett halvt år, men hon rider bara lätt i traven. Att sitta ner gör för ont.
Galoppen är riktigt svår, hon är beredd att kämpa och traggla, att hitta alternativa övningar om någon inte fungerar. Och hon har bra hjälp av sin mentor och tränare Kristian von Krusenstierna.
– Herregud, de rider ju utan ben på Paralympics, hur svårt kan det vara? utbrister Paméla.
Knepet är nu att lyssna på kroppen, men att ändå inte sluta rida helt. Känns det extra jobbigt någon dag sitter hon av och leder hästen en stund i stället.
Men lägga av med ridningen? Nej, det skulle inte gå, hävdar hon. Inte på något vis. Kroppen skulle stelna och själen förtvina.
 

Målet är att så småningom kunna tävla igen.