Text: Linnea Lindahl

– Det var ingen spikrak väg att vandra, säger Sigrid Bergåkra som länge har funderat fram och tillbaka om hon skulle satsa på parasporten eller inte. 
Sigrid har reumatism sedan tio år tillbaka och sjukdomen har präglat hennes vardag genom att hon blir stel och får ont i lederna genom inflammation. Sjukdomen är autoimmun och går inte att bli av med, men med medicin kan den bromsas och kontrolleras.
– Till en början gick min vardag väldigt mycket upp och ned. Det var svårt att anpassa livet till medicineringen och att veta hur mycket återhämtning man behövde. Jag har varit sjukskriven i perioder, men har ändå lärt mig att anpassa mig så att skoven inte blir så utslagsgivande som de kunde bli förut. Jag älskar att jobba, så det här betyder samtidigt inte att jag blir försvagad i mitt arbete. Just nu ser min vardag bra ut så länge jag sköter mig med både sömn och mat. Jag får ta medicin på livstid och då är det bromsmedicin med cellgift som gör att man mår illa och kräks vissa dagar i veckan, säger Sigrid.

"Har länge beundrat parasporten"
Att klassificera sig själv som pararyttare var inte en självklarhet, men hon har fått stort stöd från andra pararyttare samt vänner och familj.
– Jag har länge beundrat parasporten på håll. I samband med de internationella tävlingar där mina döttrar tävlat i dressyr så har det ofta även funnits parasport där. Det är något som vi brukar gå och titta på. Det är imponerande att se vad de kan göra och att se hur hästarna trivs med deras ridning, säger Sigrid.
Hon fick ett uppdrag som tränare inom ATG:s parasport-satsning.
– Då har jag fått se deras satsning på nära håll och blivit peppad därifrån.

"Kände mig dålig"
Hennes döttrar anmälde henne först till SM och menade att det vore roligt om de alla kunde åka och tävla tillsammans.
– De peppade mig till att inte skämmas, utan att istället våga stå upp för det här, säger Sigrid.
Hon menar att klassificeringen som pararyttare är svårare än vad många kanske tror.
– I mitt fall var det en holländsk klassificerare som kom till Strömsholm där vi skulle få en bedömning. Det handlar om att möta kroppens funktioner, både fysiskt och mentalt, för att se vilken funktionsnedsättning som just jag hade. Det kändes tufft mentalt, både att uppleva det men också att få det svart på vitt på ett papper efteråt.
Sigrid är klassificerad i grad 5 som är den grad som klassas som lägst funktionsnedsättning av de fem grader som finns.
– När jag skulle göra ridtestet, eller uppridningen, så gick det så otroligt dåligt. Det var svårt och ingick flera svåra rörelser i grad 5. Då ringde jag och strök mig från SM. Jag tänkte att jag jobbar ju ändå med hästar och får njuta av det varje dag, så varför ska jag utsätta mig själv för förnedring på tävling? Jag satt i bilen, grinade och kände mig dålig. Jag var inte förberedd på den känslostorm som det innebar att få allt på pappret på det sättet, det var tufft, säger hon.
Men efter ett dygn så ändrade hon sig.
– Jag tror inte man ska fatta stora beslut när man är i affekt på det sättet. Vännerna runtomkring mig och de andra pararyttarna uppmuntrade mig. Teamet i parasporten är helt otroligt på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare. De peppar verkligen och bryr sig om varandra. Jag måste våga utmana mig själv. Jag älskar ju allt runtomkring, att vara på "turné" med sin häst och skapa nya bekantskaper.

Från avkastardrottning till parahäst
Hästen som Sigrid ska rida vid SM heter In the Woods (född 2014, e. Bretton Woods u. Idonna  ue. Donnerfly).
– Hon är väldigt speciell för mig. Hon är född hos mig men uppfödare är även Per Marklund och så har vi vår delägare Susanne Lövgren.
Stoet kallas för "Lillasyster" och fick ridas in på nytt efter att hon hade fått föl.
– Vi fick börja om från början, det var precis som om hon hade glömt bort att hon var inriden. Då var hon inte aktuell för mina döttrar att rida, så det blev en häst för mig. Det finns ingen "quick fix" utan det fick ta den tid det tog. Vi har ridit ut mycket i skogen och tagit det i vår takt. Hon gick från att vara en avkastardrottning till att bli min parahäst. Vi är rödhåriga båda två, så vi har jobbat tillsammans länge med både lugn och tålamod. Hon är en otroligt fin häst och betyder mycket för mig.
Till helgen har Sigrid inga resultatinriktade mål med sin SM-start.
– Jag vill se de andra rida och ser fram emot att lära mig allt vad den här sporten innebär. Jag är väldigt intresserad av parasporten generellt i Sverige just nu. Dessutom är det ett omfattande regelverk att sätta sig in i, så jag ser fram emot att försöka lära mig så mycket som möjligt.

Hela familjen startar för första gången
Aldrig tidigare har hela familjen Bergåkra tävlat på samma tävling samtidigt. Att dessutom rida SM tillsammans känns stort, då äldsta dottern Cecilia, 21 år, startar dressyr-SM som young rider och U25 medan Emilia, 18 år, rider som junior. Yngsta dottern Olivia, 15 år, deltar i hoppklasserna med sina ponnyer under Strömsholmsdagarna.
– Det är väldigt roligt att vara iväg tillsammans och kunna umgås. Mina döttrar är ju så stora nu så de är väldigt duktiga på att ta hand om mycket själva. Men vi stöttar och hjälper varandra, precis som på hemmaplan. Dessutom har vi en supporterskara med oss som hjälper till.

Tidigare på Hippson.se:
Carl Hedin rider sitt första senior-SM
Patrik Kittel jagar sitt nionde SM-guld