Text: Jennie Börs
Foto: Anna Norlin

Anna Norlin är centrerad ridinstruktör i botten. Hon berättar att hon alltid har haft många bett, men det riktiga samlandet tog fart för ungefär tio till tolv år sedan. Det efter att hon hade fått se natural horsemanship-tränaren Leslie Desmonds bettsamling.
– Hon visade mig betten hon hade i en resväska. Det var verkligen groteska och hemska skapelser, hon sa själv att "de här ska aldrig få vara i en hästmun". Efter det började jag själv köpa bett efter samma motto, säger Anna.

"Riktiga tortyrredskap"
På gården Anna hade fram till för två år sedan hängde de bett hon samlat på sig prydligt indelade efter kategorier. Det fanns allt ifrån exempelvis antika och akademiska bett till bett för körning och western. Hon hade dessutom kategorier för de som kan klassas för såväl "bra" som "riktigt hemska" bett.
– De hemska betten har jag köpt jag just för att jag tyckte att det var bättre att de hängde på min bettvägg än i en hästmun. Med åren hittade jag allt värre, men också väldigt unika bett, via Tradera. Vissa är riktiga tortyrredskap alltså, säger Anna och fortsätter:
– Det är hemskt, men många av de här betten har människan alltså skapat med en grundtanke. Den är att om hästen inte gör som människan säger, då kommer det göra ont. Exempelvis har jag ett med taggiga kugghjul.

"Kugghjulsbettet" berättar Anna är ett indiskt bett. Enligt henne är det bland det värsta hon sätt – och Anna poängterar att det aldrig kommer lämna hennes ägo. "En påminnelse om hur grym människan kan vara om man inte är intresserad av kommunikation", säger hon.

Säljer av samlingen
I den verksamhet Anna bedrev på gården använde hon även samlingen i utbildningssyfte. Med hjälp av betten och ett trähästhuvud kunde hon beskriva på ett pedagogiskt sätt.
– Jag kunde visa hur bettet beter sig i munnen och vad som händer vid ett tygeltag. Att rida med bett är ett väldigt stort ansvar, för bettet behöver provas ut och anpassas till hur munhålan ser ut. Det är alltid handen som avgör hur skarpt bettet är, men anatomin i munnen spelar också in.
Efter flytten från gården har de drygt 800 betten dock legat nerpackade. Anna har därför börjat sälja av samlingen och för ett tag sedan stod hon på en hästloppis hos Enköpings ridklubb.
– Det var kö hela tiden vid mitt bord, så jag träffade många bettsamlare och entusiaster. Flera fick med sig bett hem, men jag är också noga med vem som köper. Jag vill att de ska hamna i rätt händer, för det är ett stort ansvar att stoppa ett bett i hästens mun. Förstår jag att betten ska användas i fel syfte nekar jag köparen.

I bettsamlingen finns en stor variation vad gäller typen av bett – från "vanliga bett" till mer speciella.

Många bettlösa, äldre hackamore har en cykelkedja som nosdel, Anna ställer sig frågan hur många som vet det.

Den här liverpoolstången köpte Anna av en kusk, som i sin tur hade varit tvungen att köpa bettet i samband med en tävling i europa. "Tungfriheten är en historia för sig. Kuskens snälla bett var för klent, tävlingen gick inte bra kan jag avslöja", säger Anna.

Över 800 bett har det funnits i samlingen, men Anna har nu successivt börjat sälja av den på grund av platsbrist.