Text: Ida Röök
Foto: Privat och Erina Carlsson
  
Malin Johansson är 22 år gammal, hon bor på en gård utanför Karlskoga med sina föräldrar. Malin föddes döv och har länge kämpat med sitt självförtroende för att ta sin ridning till nya nivåer.
– Jag började på ridlekis när jag var fyra år, mest för att träna min balans som är sämre i och med att jag är döv. Men så fastnade jag för det här med hästar och min balans blev bättre och bättre, berättar hon.
När Malin var elva fick hon sin första egna häst.
– Min dröm var att ha en läromästare för att hästen skulle kunna lära mig mer, så att jag kunde utvecklas lite. Jag har ridit och ägt några unghästar, men jag kände snart att jag ville ha en häst som är en läromästare. För tre år sedan hittade jag min drömhäst som jag fastnade extra för, en halvblodsvalack som heter Quite a Relief men kallas "Lilleman". Det känns som att han förstår, han är en riktigt bra lyssnare och kompis.
  
Vissa ser ner på döva
De tränar både hoppning och dressyr tillsammans. Men först var det tufft för Malin att våga tänka på det här med att tävla, särskilt i dressyren.
– Det första året var jag knappt intresserad av dressyr och jag hade dåligt självförtroende. För många ser ner på oss döva och tror inte att vi kan någonting om hästar.
I hoppningen har hon ridit pay and jump-klasser och det har gått riktigt bra.
– Lilleman är cool men taggad, han älskar att hoppa och har utvecklat mig mycket vilket jag är tacksam för.
Hennes tränare, föräldrar och vänner peppade sedan Malin så att hon skulle våga ta sig ut på en dressyrtävling också. Det blev en klubbtävling i Lätt C:1 som blev deras gemensamma dressyrdebut på tävlingsbanan.
– Jag blev så förvånad, för vi fick 69,444 procent på vår första "dressyrtävling". Då grät jag, för jag tänkte på hur vi har utvecklats tillsammans på tre år. Jag har en fantastisk häst som verkligen ställer upp och gör allt för att jag ska få bättre självförtroende. I vår andra pay and ride i samma program red vi på 77,444 procent. Så nu har vi som mål att tävla mer i dressyr under 2020. Vi tränar hoppning och dressyr och till vardags motionerar jag honom varierat. I skogen, med longering och så vidare.
  
En mycket speciell individ
Lilleman är född 2000 och har varit hopphäst i hela sitt liv.
– Han är en väldigt rolig häst att ha, en speciell individ. Lilleman kan ibland bli vrång och envis men även väldigt het och busig. Han har lyckats kasta av mig sju gånger på tre år. Det är en smart häst, han vet precis hur han ska kasta av en ryttare, haha!
Valacken är lite osäker i skogen, berättar Malin:
– Lite överallt finns det farliga saker enligt honom, så ibland får jag hoppa av och gå förbi. Men han är ändå världen snällaste häst mot barn. Min medryttares dotter brukar rida på honom och de är i fint samspel.
  
Bästis med ardenner
I hagen har han sin bästa kompis, Malins pappas ardenner Maja.
– Lilleman är en retsticka, han retar upp Maja och tycker att det är väldigt roligt att reta henne lite. Ändå är de bästa kompisar!
Malin är så tacksam för att hon fick just Lilleman.
– Han har räddat mig ur psykisk ohälsa och har gjort så mycket, han är för alltid fast i mitt hjärta. Vi har kämpat tillsammans och tillsammans är vi starka.
I filmklippet nedan ser vi en riktigt pigg och busig Lilleman. Han blev nämligen sparkad i huvudet och fick dessvärre en skallfraktur. Nu har han vilat i fyra veckor och då är det mycket energi som pyser i honom.
– Han ser ut att vilja visa att han kan piaff, eller hur? säger Malin och skrattar.