Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Emelie Andersson, 22, arbetar som ridlärare hos Göteborgs handikappridklubb. Där bedrivs ridskoleverksamheten på ett anpassat vis för alla personer med olika typer av funktionsnedsättning. Emelie började hjälpa till i stallet på helgerna redan efter praktiken på högstadiet och har nu jobbat på klubben i åtta år. I dag arbetar hon som ridlärare med ansvar för runt 17 lektioner varje vecka. Utöver det driver hon ett inackorderingsstall och vidareutbildar sig med distanskurser från Strömsholm. Dessutom är hon utbildad instruktör i hjärt- och lungräddning (HLR).

Kände sig yr
Händelsen som förändrade hennes liv inträffade för lite mer än ett år sedan, under hösten 2019. Hon höll i en ridlektion och gruppen befann sig utomhus på klubbens terrängbana.
– Det var en härlig lektion och jag var jättenöjd. Eleverna kändes också glada och allt hade gått bra, säger Emelie.
Det var i slutet av lektionen som en av eleverna berättade att hon kände sig yr.
– Det var en solig dag och ganska varmt för årstiden och hon var rosig om kinderna. Först trodde jag att hon kanske hade tagit ut sig på lektionen, så jag gav henne en dextrosol (druvsocker reds.anm). Vi hoppades att hon skulle må bättre och bli piggare av det, men det gav ingen effekt, säger Emelie.
Eleven satt av sin häst och gruppen började röra sig bort från terrängbanan tillbaka mot stallet.
– Hon var fortfarande yr så jag hjälpte henne och stöttade henne med ena armen och höll i hennes häst i den andra.
Eleven behövde sedan sätta sig ner för att vila och en medhjälpare höll i hästen när Emelie höll eleven i famnen. Emelie bestämde sig för att ringa efter sin kollega som kunde komma och hämta eleven med bil. Terrängbanan låg bara några minuter från anläggningen och det skulle gå snabbt för bilen att ta sig fram.

Slutade andas
– Hon blev sämre och jag trodde först att hon behövde kräkas. Jag samlade upp hennes hår och förberedde mig på vad som skulle hända. Men när jag sedan hörde ett smackande ljud förstod jag att det istället var ett epileptiskt anfall som drog i gång, säger Emelie.
Hon var förberedd med två mobiltelefoner. Med den ena ringde hon 112 och med den andra ringde hon efter ytterligare en kollega som skulle gå upp till vägen och möta ambulansen. Vid det här laget hade de resterande eleverna gått tillbaka till stallet med sina hästar.
Emelie insåg snabbt att det var ett kraftigt anfall som pågick.
– Jag har sett det flera gånger tidigare. Andra fall har man kunnat häva med medicin eller så har det gått över av sig själv, men detta pågick intensivt i flera minuter, säger hon.
På plats med Emelie fanns nu hennes kollega som hade kommit med en bil och två vuxna medhjälpare. Då slutade eleven plötsligt att andas.
– Då kände jag direkt att nu är det dags, nu måste jag inleda HLR. Jag ringde 112 igen och bad dem skynda på med ambulansen, nu hade ju en ny situation uppstått.
Bara några dagar innan händelsen inträffade hade Emelie avslutat sin utbildning som hjärt- och lungräddningsinstruktör. Hon inledde HLR med kompressioner och inblåsningar med larmcentralen på högtalartelefon. Efter en stund började eleven att hosta.
– Den lättnaden var helt brutal. Jag har aldrig känt en sådan lättnad tidigare, säger Emelie.
Men ambulansen var fortfarande inte på plats.
– Jag visste att ambulansen var på väg, hon andades igen och jag hade handledning av larmcentralen i luren. Sedan kom det några fler vuxna till platsen, men jag minns inte riktigt vilka. Mitt fokus var bara på eleven.
Men så slutade eleven att andas – igen. Emelie inledde HLR på nytt.
– Då kände jag frustration. Jag hann tänka att jag nog får lösa detta själv. Jag får släpa henne till min egen bil och köra henne till sjukhuset själv. Visst var jag utbildad i HLR, men jag hade ingen annan vårdutbildning. Jag behövde hjälp.
Efter en stund återfick eleven normal andning och strax därpå var ambulansen på plats.
– Ambulanspersonalen klättrade igenom staketet, sprang in och slängde sina väskor på marken. Hela händelseförloppet känns som taget ur en film, säger Emelie.

Starkt och känslosamt möte
Eleven fördes till sjukhus och Emelie fick därefter veta att hon mådde bra. Några dagar senare kom hon tillbaka till stallet för att rida.
– Vårt första möte efter olyckan var otroligt starkt. Jag var så nervös inför det. Det blev så mycket känslor när vi såg varandra och båda började gråta. Det var extremt känslosamt, säger Emelie.
Av eleven fick hon en present och ett handskrivet brev.
– Det var så fint. Det är något som jag aldrig kommer att glömma. Hela händelsen och den platsen, säger hon.
Sedan kom de överens om att det var dags för revansch.
– Vi gjorde iordning hästarna och gick tillbaka till terrängbanan. Där red vi exakt samma övningar som senast och gjorde om lektionen på nytt, men denna gång avslutade vi på ett bra sätt. Det kändes så skönt även för mig att få göra det.

Belönades med medalj för sin insats
Ungefär ett år efter händelsen fick Emelie en överraskning som hon inte hade väntat sig. Svenska HLR-rådet gav henne ett diplom och en medalj för räddande av liv.
– Jag visste inte ens att jag hade blivit nominerad. Det var min HLR-instruktör, Lullan Backman från Kungälv, som nominerat mig. Efter händelsen grattade hon mig med en blomma och vi gick tillbaka till platsen och jag fick gå igenom händelseförloppet tillsammans med henne. Hon betyder väldigt mycket för mig och har inspirerat och stöttat mig när jag gick min utbildning, säger Emelie.
Medaljen kom sedan som en överraskning på posten.
– Jag visste inte att jag skulle få den. Plötsligt låg den där i brevlådan och känslorna bara svämmade över. Jag blev väldigt rörd och stolt.

Viktigt att utbilda sig
Emelie vill uppmuntra alla att utbilda sig inom hjärt- och lungräddning.
– Jag tycker att det är jätteviktigt att man går HLR-kurser regelbundet, även om man känner att man redan kan det. Att ha det färskt i minnet och att ha det som rutin kan vara väldigt viktigt i en nödsituation. Du kan aldrig förutse när olyckan kommer att vara framme.
Hon tycker att alla borde gå minst en kurs om året.
– Kunskap räddar liv, jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade kunnat utföra HLR. Har man kompetensen så kan man göra det man kan. Det kan också vara så att man gör allt rätt och situationen ändå inte går att rädda, men om man tränar kan man i alla fall känna sig trygg i situationen istället för att bli rädd, säger hon och fortsätter:
– Där och då hann jag faktiskt inte bli rädd utan kunde ha kontroll över situationen. Jag hann inte få panik. Visst blev jag frustrerad när hon slutade andas, men jag kunde behålla mitt fokus.
Emelie har inte räddat ett liv tidigare, men hon har länge tänkt att hon skulle vilja göra det.
– Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja donera organ för att kunna rädda liv. Jag tänkte mig kanske inte att det skulle bli på ett såhär dramatiskt sätt. Men det visar hur viktigt det är att hålla sig uppdaterad, att man ser möjligheter i att lära sig något nytt.