Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Alicia Hartmann, 19, bor i Hofors på en liten gård med sina föräldrar och sin lillasyster som hon delar sitt hästintresse med. Som barn har hon inte tävlat, utan red istället mycket i skogen med sin syster och deras ponnyer. Det var först när hon köpte sin stora häst, Sonja, som tävlingsintresset började växa inom henne.
– Jag var ganska lång redan som 13åring, så det var då som vi började leta efter en stor häst. Vi letade ganska länge, säger Alicia.
I ungefär ett år åkte familjen runt i Sverige på olika provridningar innan de tillslut hittade rätt.
– Jag fick ett tips av min tränare, Fredrik Böhling, som hade en elev som skulle sälja sin häst så jag åkte dit och provred. Sonja var egentligen inte alls vad vi sökte. Jag ville egentligen ha en valack med erfarenhet, och det här var ett oerfaret sto. Men när jag provred fick jag en otroligt fin känsla och jag bestämde mig redan i bilen på väg hem från provridningen att det var henne jag ville ha. Det kändes som min häst.

”Skenade med mig på varje framridning”
Sonja var 12 år och hade aldrig tävlat tidigare. Inte heller Alicia, sånär som på en start i lätt klass med D-ponnyn som hon haft tidigare.
– Men vi klickade väldigt bra och fick mycket hjälp.
Deras första tävling tillsammans blev en Lätt C.
– Jag var ju inte heller så erfaren och hade knappt gjort en skänkelvikning tidigare. Sonja har mycket energi så det slutade med att hon skenade med mig på varje framridning i början. Hon kunde vara rädd och spänd både på framridningen och inne på banan, säger Alicia.
De tränade på i Lätt C och Lätt B-klasser med varierande resultat.
– Det gick väldigt mycket upp och ner. Den ena dagen kunde vi bli placerade eller vinna och nästa dag visste jag inte om vi ens skulle komma fram till domaren för att hon var så spänd. Jag blev dessutom väldigt nervös för att jag ville prestera och det satte sig i Sonja.

Jobbade med hållbar träning från grunden
Efter två år tillsammans kom en annan typ av motgång.
– Sonja fick en skada i bakknäna med en lång konvalescenstid. Då tog jag kontakt med Susanne Widner som jobbar mycket med uppbyggande träning från grunden. Jag kände att jag verkligen ville satsa på Sonja och stärka hennes kropp från grunden så att hon skulle hålla ordentligt, säger Alicia.
Med ett långsiktigt tänk och genom att ta ett steg i taget började Alicia och Sonja sakta men säkert ta sig tillbaka.
– Övningarna som vi gjorde, och som jag håller på med än i dag, ser inte så avancerade ut. Däremot märker jag stor skillnad på Sonja att hon har blivit mer liksidig. Det handlar mycket om övningar i skritt med koordination, styrka och skritt över bommar. Ett exempel på en övning som vi gjorde var att göra 100 halter på ett ridpass. Hästen blir som ett dragspel. Då skrittade jag först en bit och gjorde sedan tio halter med korta intervall efter varandra. Sedan skrittade man en längre bit innan man gjorde tio halter till och så vidare.

”Började se på själva tävlingsmomentet som en träning”
Träningen gav resultat och efter en tid var de tillbaka på tävlingsbanan och kände sig starkare än tidigare.
– Vi kämpade på och det gick bättre. Mitt största mål då var att vi någon gång skulle få rida Medelsvår C. Det kändes jättestort, det kändes som OS för mig då.
Det målet nådde de, och det slutade inte där. Alicia började även lära sig mer om mental träning för att kunna övervinna sin egen nervositet inför prestation.
– Jag försökte jobba med mina egna tankar och vändpunkten blev när jag började se på själva tävlingsmomentet som en träning. Då hade jag inte lika stora förväntningar utan försökte istället fokusera på det som jag faktiskt skulle göra, istället för att bli nervös över resultat, rosetter och prestation, säger Alicia och fortsätter:
– Jag slutade även att kolla Equipe innan jag skulle starta. Jag ville inte se vilka jag skulle tävla emot då det riskerade att störa mitt fokus. Jag försökte att enbart tänka på mig själv och min häst och att vi faktiskt tävlar mot oss själva och ingen annan.

Satsar vidare i svår klass
År 2021 debuterade Alicia och Sonja i Intermediaire 1. De red på 63,628 procent och fick nästan 65 procent av en domare.
– Jag är väldigt nöjd över debuten och att vi nu har ridit svår klass tillsammans känns helt overkligt. På fem år har vi alltså tagit oss från lätt till svår klass. Sonja är verkligen en ”once in a lifetime horse” och jag är så tacksam till alla de personer som har hjälpt oss framåt, säger Alicia.
Hon menar att hon och Sonja kompletterar varandra bra.
– Det bästa med Sonja är att hon hela tiden vill framåt och vill lära sig nya saker, trots att hon nu har hunnit fylla 18 år. Om jag har velat prova en ny rörelse så har hon alltid försökt och velat lära sig.
Ett annat stort mål som de uppnådde var att starta i svenska mästerskapet. År 2020 startade de vid junior-SM i Laholm.
– Bara att få uppleva det var så häftigt och vi lärde oss så mycket där. Det var en enorm boost att få rida på en sådan tävling.
Alicia fortsätter att satsa med Sonja även under år 2022.
– I år är planen att vi ska fortsätta att rida Intermediaire 1 och sedan förhoppningsvis debutera Intermediaire 2. Det hoppas jag att vi ska kunna göra. Vi är även kvalade till SM för unga ryttare och har som mål att rida det även i år.