Text: Linnea Lindahl
Foto: Adobe Stock

Carinas dotter tävlade i hoppning med sin häst. Det var vid en hopptävling under våren 2021 som olyckan inträffade. Det var ekipagets första tävling efter pandemins tävlingsuppehåll och Carina beskriver att de var glada över att vara på plats.
– Hästen var i storform efter en lång och noggrann upplagd träning. Det är en duktig, snäll och rutinerad häst med stor kapacitet, säger hon.
När det var dags för ekipaget att gå in på framhoppningen gick Carina fram till hindren medan hennes dotter började rida längs spåret. Carina la märke till ett ekipage som stod och pratade med någon bakom framhoppningshindrena. Efter en stund, när ekipaget hade rört sig därifrån, signalerade Carina att dottern kunde rida an mot det första hindret, ett lågt kryss, för att värma upp.
– Min dotter och hennes häst galopperar längs med den ena långsidan och framför sig har de ett annat mötande ekipage som också galopperar. På kortsidan står det tidigare ekipaget, som stod bakom hindren tidigare, cirka två meter innanför spåret. Det galopperande ekipaget framför min dotter väljer att gå mellan staketet och det stillastående ekipaget. Min dotter väljer då att vända innanför det stillastående ekipaget, eftersom hon inte hittar någon annan väg. Hon rider på behörigt avstånd till det stillastående ekipaget, men det var då som följande inträffade, säger Carina och fortsätter:
– Enligt andra vittnen på platsen hade ryttaren på det stillastående ekipaget inte koll på sin häst som då vänder rumpan utåt, backar och sparkar rakt ut mot min dotters häst. Sparken träffar i bogen på min dotters häst. Det blöder kraftigt och hästen står på tre ben med vänster framben i luften. Min dotter slänger sig av från hästen och vi trodde först att benet var avsparkat.
Carina tog av sig sin kofta och försökte stoppa blödningen.
– Samtidigt säger den andra ryttaren att ”det inte var meningen”, för att sedan lämna framhoppningen och åka hem från tävlingsplatsen, säger Carina.

Ord står mot ord
– Många personer kom fram och de stannade kvar länge för att hjälpa oss. Tävlingsledningen var där och hjälpte till och det kom både veterinär och djurambulans. De var väldigt duktiga och tillmötesgående, säger Carina.
Samtidigt tyckte hon att det var underligt att ryttaren till den häst som hade sparkat aldrig kom tillbaka eller hörde av sig efter det att olyckan inträffat.
Hästen transporterades sedan med djurambulans med hängmatta till närmsta djursjukhus.
– Den natten fick hästen stanna kvar på djursjukhus och genomgick flera undersökningar. Dagen efter kunde vi hämta hem henne. Benet var inte brutet, som vi först trodde. Hästen hade fått ett sår samt en påverkan på nerven som kontrollerar rörelsen framåt. Vi trodde att vi hade haft tur och hoppades på att hästen kunde bli återställd efter en tid med antibiotika och boxvila hemma i stallet.
Familjen kände sig chockade efter händelsen.
– Dagen därpå försökte jag komma i kontakt med den andra ryttaren och ägaren för att prata om händelsen, men det dröjde innan jag fick någon kontakt. När den andra ryttarens anhörig återkom menade de att det var min dotter som hade ridit på deras häst. De sa också att de inte har någon skyldighet att ersätta mig för behandlingskostnaderna och att de därför inte ämnade att betala veterinärkostnaderna. De hoppades att hästen skulle bli frisk och önskade en trevlig sommar, säger Carina.
Hon menar att enligt vittnen på platsen höll dottern behörigt avstånd till det andra ekipaget, men ord står mot ord.
– Det spelar ingen roll, så jag har fått stå för alla kostnader själv. Vi har aldrig hört av ryttaren, ägaren eller dess anhörig igen. När jag skickade veterinärkostnaderna till dem fick jag samma svar igen, att de inte ville betala något.
Carina har varit i kontakt med en jurist.
– Juridiskt finns det inget att göra. Jag blev uppmanad av en jurist att skicka kostnaderna igen och be dem ta sitt ansvar. Men det leder ju ingen vart, de har ju sagt att de inte tänker betala något.

Rehabiliterar hästen
– Det jag vill säga med det här är att om du är på tävling och din häst blir skadad på det här sättet, så ska du också vara medveten om att du står där helt ensam med alla följder och kostnader, säger hon.
Efter olyckan har de jobbat på att rehabilitera hästen, ett arbete som fortfarande pågår.
– Hon är inte samma häst nu som hon var innan olyckan. Framförallt är hon inte mentalt återställd utan har blivit mötesskygg, är inte lika trygg i sig själv och har fortfarande ont. Efter flera utredningar vet vi fortfarande inte riktigt vad felet är. Vi har kollat sadeln, haft kontakt med både veterinär och fysioterapeut. Nu håller vi på med olika rehabiliteringsövningar, massage och stretching, allt för att hästen ska bli bra igen. Enligt veterinär har hon fortfarande inte full kraft att ta fram vänster framben fullt ut.
Efter händelsen har familjen mått dåligt mentalt.
– När något sådant här händer så står du ensam med både följder och kostnader, om inte den andra parten väljer att hjälpa till. Det vill jag att folk ska vara medvetna om.

”Osportsligt”
I dag är Carina och hennes dotter väldigt försiktiga på tävling oavsett vilken häst de rider.
– Om en häst är sparkbenägen på framridning eller framhoppning så drar vi oss ur direkt numera, det kan helt enkelt bli för farligt. Detsamma gäller om vi märker något ekipage som uppträder oaktsamt. Om det är oroligt så går vi ut direkt. Ibland är det väldigt många inne på framhoppningar och det känner jag att man borde tänka igenom när flera ekipage befinner sig på så pass liten yta.
Carina menar att man som delaktig i en sådan här händelse kan hantera situationen på ett annat sätt.
– Jag hade uppskattat om man för det första kom tillbaka och frågade om man kunde hjälpa till med någonting vid olyckstillfället. Kanske bara kolla läget, säga att man ska ringa eller ge någon respons överhuvudtaget på det som hänt. Om det hade varit ombytta roller så hade jag velat hålla kontakten och komma fram till en lösning. Vad som hände nu var osportsligt beteende, säger hon.

Har anmält incidenten
Efter händelsen kontaktade Carina Svenska ridsportförbundets disciplinnämnd för att diskutera ärendet.
– Jag ville veta om det var ok att bete sig såhär på en tävlingsplats, säger hon.
För att disciplinnämnden ska kunna behandla ärendet krävs det att det har blivit inskickat till dem inom två månader från händelsens datum.
– Det finns vittnen till händelsen och jag skickade in anmälan på posten i tid. När jag sedan inte hade fått svar efter sommaren så kontaktade jag dem på nytt och då visade det sig att de inte hade fått min anmälan, säger Carina.
Ärendet avslogs eftersom disciplinnämnden inte fått in ärendet i tid. Carina valde då att överklaga till Riksidrottsnämnden (RIN), som menade att de behövde vittnen på att hon faktiskt hade postat brevet i tid för att de skulle kunna behandla ärendet.
– Det kändes inte bra att bli misstrodd på det sättet. SvRF tog inte upp ärendet enbart för att de inte trodde att jag hade postat brevet i tid. Så jag kontaktade vittnen, för jag hade personer med mig som såg när jag postade det, och sedan överklagade jag.
RIN meddelade samma besked som SvRF:s disciplinnämnd, att de inte hade någon möjlighet att hjälpa henne.
– Jag känner mig som ett offer i den här situationen, är totalt utelämnad och dessutom blir man misstrodd som medlem i sitt förbund. Det hela känns väldigt jobbigt och det kan hända vem som helst. Det är nästan så att vi känt för att lägga ner och inte hålla på med sporten längre.
Hon menar att framhoppningen är en riskfylld plats där alla bör vara försiktiga.
– Tänk på det som hände oss när ni går in på en framhoppning. Om det är för oroligt där eller något ekipage uppträder oaktsamt så gå hellre ut därifrån. Annars kan ni hamna i vår sits med oro och alla kostnader själva. Ta ingenting för givet, tänk efter en extra gång och ta inga risker på framhoppningen. Kolla upp hur ekipagen beter sig och överväg eventuella risker.