Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Hanna, 18, hade en tuff uppväxt. Med en ensamstående förälder och drogmissbruk inom familjen var barndomen kämpig för Hanna och hennes syster.
– När jag var sex år upptäckte jag intresset för hästar och blev helt såld. Jag fick börja på ridskola och stallet var den enda platsen där jag verkligen kände mig trygg, säger Hanna.
Under en period av tre år, när hon var sju till tio år gammal, blev hon utsatt för sexuella övergrepp av en man utanför familjen.
– Då försökte jag vara så mycket som möjligt i stallet. Jag hade väldigt svårt i skolan och svårt att få vänner. Men hos hästarna kände jag mig ändå trygg och det var där jag mådde bra, säger hon.

Tingeling räddade hennes liv
År 2014 blev Hanna diagnostiserad med depression. I samband med det kom hennes första egna ponny in i livet. Tingeling hette hon och Hanna menar att ponnyn räddade hennes liv.
– Mamma köpte Tingeling till mig när jag mådde som allra sämst. Ponnyn gjorde också att min och mammas bråkiga relation blev bättre. Nu kunde vi vara i stallet tillsammans, säger Hanna.
Hon mådde väldigt dåligt under den här tiden, men menar att Tingeling fick henne att se saker på ett ljusare sätt.
– Det var speciellt efter de värsta skoldagarna som det var skönt att få komma till stallet. Jag behövde inte rida, utan satt i hagen i flera timmar ibland. Hästarna fanns alltid där när alla andra svek mig.
År 2016 blev Hanna placerad i familjehem dit tyvärr inte Tingeling kunde följa med, men Hanna kan fortfarande träffa henne ibland.
– Som tur var hamnade jag ändå på en hästgård och efter ett och ett halvt år där fick jag bli fodervärd till en häst som heter Xena.

Speciellt band till ponnyn Xena
Vid provridningen av den nya foderhästen, Xena, ramlade Hanna av.
– Ponnyn var nio år då, men var bara inriden och hade inte gjort så mycket. Men någonting fick mig att känna att jag behövde just den hästen i mitt liv, säger Hanna.
Med Xena började hon om med grunderna och tog det lugnt i stallet utan press.
– Hon var väldigt speciell och blev min stöttepelare när jag hade det jobbigt. Vi fick ett band mellan oss som jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Jag har aldrig haft det bandet med någon annan, vi var väldigt lika på något sätt.
– Jag var inne i ett missbruk och mådde extremt dåligt. Men Xena blev min bästa vän och hon var anledningen till att jag fortsatte kämpa.
Efter ett och ett halvt år behövde Hanna flytta till ett nytt behandlingshem och Xena fick återvända hem till sin ägare.
– Dagen hon åkte bestämde jag mig för att sluta rida. Det var som om en del av mig försvann, jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon så speciell som hon, säger Hanna.
På hennes nya behandlingshem finns ett stall där man jobbar med hästunderstödd terapi. Det var då hon träffade D-ponnyn Bella.
– Just när jag kom dit var det ingen som red Bella, så det passade bra att jag kunde få ta över henne. Hon ersatte inte Xena, men hon blev min nya bästa hästvän. I dag sköter jag om henne som min egen.

”Hästarna blev min tröst”
De sexuella övergrepp som Hanna utsattes för som barn finns med henne i tankarna än i dag.
– Mannen blev inte dömd. Det blev en utredning som lades ned relativt fort, men det är något som hänger med mig och som påverkar mig än i dag. Om jag inte haft hästarna hade jag inte kunnat bearbeta det på samma sätt som jag gör nu. De får mig att må bättre och ger mig ork att ta tag i saker. Det var hos hästarna som jag fann orken att fortsätta kämpa, säger Hanna.
– Hästarna blev min tröst, för de fanns där när ingen annan gjorde det. De behöver inte prata och säga att de förstår vad jag känner, men de förstår mig bättre än någon annan. I stallet kan jag vara mig själv. Jag slappnar av och kan faktiskt känna mig normal.
Hanna kämpar fortfarande med sin psykiska ohälsa, men hästarna hjälper henne varje dag.
– Eftersom behandlingshemmet jag bor på jobbar med hästunderstödd terapi har jag fått möjlighet att vara i stallet varje dag. Jag har haft extremt svårt med exempelvis min självkänsla, men när jag är i stallet släpper det, säger hon.

”Det är ok att inte orka ibland”
När hon var yngre satte hon större press på sig själv.
– I stallet där jag är nu slipper jag stora krav på mig själv. Jag behöver inte träna eller tävla om jag inte vill, jag kan lika gärna rida ut i skogen en sväng. Jag slipper prestationen och behöver inte känna att jag måste något. Jag tycker att det är viktigt och hade velat att någon sa det till mig när jag var yngre.
Hanna tror att många unga tjejer sätter press på sig själva.
– Jag tycker att man borde lyfta det och prata om det. Man ska rida för att man tycker att det är kul och känner sig avslappnad. 
Hon vill att fler ska våga berätta när de inte mår bra.
– Det är ok att berätta att man har en dålig dag, det är ok att inte orka ibland. Det är viktigt att man vet att alla inte mår perfekt hela tiden – och det är ok, säger hon.