Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Åsa Hall, 57, bor i Norrtälje och driver Rallarbackens Islandshästar sedan 1999. Där anordnar hon uteritter med undervisning och hon liknar verksamheten vid en ridskola, fast ute i naturen istället för på en ridbana.
– Jag har jobbat inom vården också, men jag har drivit den här verksamheten i 22 år och anordnat uteritter med undervisning, säger hon.  
Hästintresset startade redan som liten när hon red på ridskola på 70-talet. Hennes första ponny var en korsning mellan shetlandsponny och islandshäst, vilket la grunden till hennes kärlek för islandshästen.
– Det var något speciellt med dem. Jag började spara pengar och år 1988 köpte jag en egen islandshäst, nämligen Gaefas mamma, berättar Åsa.
Stoet kom från Island och var dräktig när Åsa köpte henne.  
– Jag sov i en hängmatta ute i stallet i flera veckor och fölvakade. Vi visste inte exakt när hon hade blivit betäckt på Island innan hon kom till oss, så det gällde att hålla koll. Jag var med när Gaefa föddes och hon kröp upp i min famn och pillade i mitt hår innan hon hittade fram till sin mamma.




Åsa var 25 år när Gaefa kom till världen. 

”Lever med mina hästar”
Sedan dess har Åsa fött upp och ägt ett tjugotal islandshästar genom åren och i dag står sju hästar i stallet. Men det är något speciellt med Gaefa.
– Jag lever verkligen med mina hästar. Vi bor på gården och jag ser dem i princip dygnet runt. Jag känner dem bättre än min egen familj och jag och Gaefa är verkligen tajta. Hon är mer som mitt barn, så den dagen hon går bort kommer det vara tufft, säger Åsa.  
Hon beskriver Gaefa som en av grundpelarna i både verksamheten och hennes liv.
– Jag har ridit in mina hästar själv och genom åren har jag och Gaefa tränat mycket ihop. I början var hon lite mer en ”enmanshäst”, men nu är hon verkligen världens bästa på att ta väl hand om alla nybörjare och barn som vill rida. Hon är välutbildad och kan väldigt mycket.  

Blev förgiftad
Att välja ut ett bästa minne med Gaefa under hennes 32 år är svårt, för det finns så många. Men en händelse är extra minnesvärd. När hästen var 26 år drabbades hon av förgiftning, men överlevde mot alla odds.
– Det var på midsommardagen det året som jag satt och solade i trädgården. Jag hade släppt in Gaefa i en ny hage med några av de yngre hästarna och när jag tog in henne tre timmar senare var hon helt genomsvettig. Jag spolade av henne för hon var alldeles överhettad. Det var som koliksymtom, men det var inte kolik och jag märkte att hennes andning förändrades. Jag ringde veterinären som sa att hon kunde vara där om 20 minuter, men jag trodde inte att det skulle räcka, säger Åsa.
Plötsligt la sig Gaefa på marken och blev medvetslös.
– Jag satte mig på marken med hennes huvud i mitt knä och plötsligt slutade hon att andas. Då sladdade veterinären in på gårdsplanen och rusade fram till oss.
Det visade sig att hästens hjärta hade stannat, men med veterinärens hjälp kom det igång igen. Gaefa tog några djupa andetag.
– Veterinären var lika chockad som vi. Men vi bestämde oss för att prova att åka in till djursjukhuset på Ultuna. Det visade sig att hästen hade blivit förgiftad och att det utvecklats till akut grovtarmsförgiftning, säger Åsa.
Efter några avgörande dygn på Ultuna repade sig Gaefa och fick komma hem till gården och flocken igen.  
– Vi vet inte exakt varför det hände, men fick senare veta att hon hade cushings. Om de då får i sig gift av något slag så kan det på något vis lättare ta över om det redan finns någon underliggande sjukdom, förklarar Åsa.

”Tid, kärlek och lite tur”
I sin ungdom hade Gaefa även en senskada som man inte trodde skulle läka.
– Men med tid, omsorg och tålamod så står hon här än i dag. Hon är inte halt, hon har inte ont och är pigg som bara den, säger Åsa.
32-åringen brukar hänga med på de lättare ridturerna och vill gärna både tölta och galoppera i skogen.
– Många har frågat mig ”hur gammal blir en häst?”. Jag har svarat att det beror på hur mycket tid, kärlek och omsorg som du har möjlighet att lägga på den. Och sedan krävs det en del tur såklart. En del ger upp och vissa köper en ny häst. Självklart ska man inte behålla en häst till varje pris, det är inte det jag säger. När det är slut så är det så, men med tid, kärlek och lite tur så kan man få behålla sin uppfödning väldigt länge. Sedan ska man ju ha möjlighet att ge hästen den omsorg som krävs förstås. Allt går inte att bota, men om man har kunskap, resurser och bra folk runtomkring sig så kan det gå. Ta hjälp av bra veterinärer, equiterapeuter och hästtandläkare, så kan många bli ganska gamla, säger Åsa.

Tårta och egen äppelmust
32-årsdagen, den 15 maj, firades i stallet med tårta på knäckebröd, äpplen och morötter.
– Alla hästar i stallet fick vars en bit tårta och sedan var vi några ryttare som skålade i egen äppelmust från gårdens pressade äpplen, innan vi tog oss en ridtur.
När Gaefa fyllde jämnt var det däremot en större fest, minns Åsa.
– När hon fyllde 30, innan pandemin, så bjöd vi in släkt och vänner. Vi drack champagne och alla var finklädda. Vi hade tipsrunda i stallet följt av stor fest med dans för att fira Gaefa.

Hittar ofta på små bus
Trots sin ålder har Gaefa inga problem med att hitta på bus och visa sin nyfikna sida.
– Hon är väldigt snäll och skulle aldrig göra något ont, men hon har så mycket för sig ändå. Det känns som om hon aldrig kommer att bli riktigt vuxen. Hon öppnar dörrar och letar alltid upp någon hink eller liknande som hon kan välta eller pilla med. Om elen är avstängd så vet hon det direkt, då kryper hon under staketet. Hon vill inte springa bort, utan tycker bara att det är roligt att hitta på saker, säger Åsa.
På gården finns även Gaefas avkomma, en valack.
– Hennes son fyller 23 på midsommarafton i år och han är flockens ledare. Han har verkligen ärvt sin mormors ledaregenskaper. En otroligt trygg kille som håller koll på allt.
Med åldern har Gaefa tappat åtta tänder, men hon får ända i sig en del hö och gräs.
– Det går extra bra nu när det finns bete, det får hon i sig. Men sedan får hon en hel del kraftfoder också. Hon rids fortfarande, men inga hårda eller långa turer. Jag brukar säga att hon är pensionär på deltid. Hon rids i skogen av lätta ryttare under de lugna passen, men hon tar gärna både galopp och tölt under turen, säger Åsa.
– När hon föddes så sa damen jag delade stall med att ”nu har du fått en vän för livet, kanske får du ha henne tills ni blir gamla ihop”. Jag var 25 år gammal då och kunde inte se så långt fram i tiden, det kändes orimligt att tänka så långt fram och att vi skulle följas åt under större delen av mitt vuxna liv.