Text: Frida Bank
Foto: Privat

Alva Boman satt i sadeln för första gången innan hon hunnit fylla ett år. På den tiden bodde familjen i Norrbotten och hennes mamma, Anna Boman, brukade låna grannens shetlandsponny Rosa som barnen fick rida.
– Alva var åtta månader när hon satt på ponnyn för första gången. Jag fick inte loss henne. När jag lyfte ner henne tjöt hon och skulle upp på ryggen igen. Det var så det började, berättar Anna.

Alva med sin första ponny, Mascot.

Tuff tid för familjen
En kort tid senare flyttade familjen till Kalmar. Då började Alvas storebror att rida på ridskola och viss avundsjuka uppstod. Ettåriga Alva fick i stället bli medryttare på en shetlandsponny som stod på 4H-gården. När hon var fem år fick hon sin första egna ponny, Mascot.
Några år senare blev mamma Anna allvarligt sjuk. Läkare upptäckte att hon hade ett medfött hjärtfel. 
– Det var väldigt tufft för hela familjen. Vi visste inte hur det skulle gå och då hade vi inga hästar under en tid. Sen övertalade min kompis Johanna Peeker oss att skaffa häst igen, berättar Anna.

Kontaktades av Veronica Eriksson
Alva fick en foderponny, Bravur, som hon skötte om en sommar. Tanken var att han skulle stanna hos familjen, men han blev sjuk och hans liv gick inte att rädda.
– Alva var så ledsen och ville inte hålla på med hästar något mer. Det var hemskt för alla, inte minst för Bravurs ägare som hade lånat ut honom. 
Anna, som red och höll på med ponnytrav under sin uppväxt, skrev ett inlägg om vad som hänt i en grupp för travintresserade på Facebook. Det var så hon kom i kontakt med Veronica Eriksson, dotter till kusken och tränaren Hans G Eriksson.
– Hon sa att hon hade en liten häst som inte skulle springa något mer, som Alva kunde få.

Kärlek vid första ögonkastet
Alva var nio år när hennes mamma berättade om Läckerol (född 2006, e. Super Photo Kosmos, u. Fancy Storm, ue. Rapido). Men nyheten togs inte emot med någon större förtjusning till en början.
– Jag ville absolut inte ha någon travare. Jag såg framför mig en klumpig häst med långa öron och stort huvud. En häst som skulle vara svår att träna och som inte kunde hoppa ordentligt, vilket jag var mest intresserad av, berättar Alva.
De åkte för att titta på hästen och det var med stor förvåning Alva mötte Läckerol. Ut från stallet kom en liten, svart, dansande D-ponny.
– Jag trodde att det var fel häst! Hon såg ut som en korsning mellan arab och New Forest. Sen såg jag frysmärkningen på hennes hals och förstod att det var rätt. Hon var fantastiskt vacker, berättar Alva.

Läckerol och Alva, kort efter deras första möte.

Första gången med ryttare
Läckerol blev snabbt en ny familjemedlem. Hon var nio år då, lika gammal som Alva, och hade aldrig haft en ryttare på ryggen tidigare.
– Vi började med mycket träning från marken. Sen byggde vi banor med olika bommar och tömkörde henne igenom dem. Efter ett tag kunde Alva sitta på henne och så ledde jag dem runt banan, så att Läckerol fick öva på att svänga och lyfta fötterna. Sen började vi promenera i skogen, berättar Anna.
– Första gången jag satt upp var jag jättenervös, jag tänkte att hon skulle slänga av mig. Men hon bara stod helt stilla, var jättelugn och snäll. Det var precis som att hon inte hade gjort något annat, säger Alva.

Känslig och gillar att hoppa
Sedan dess har Alva, som fyller 15 i år, skolat om Läckerol till ridhäst. Hon har gjort det mesta jobbet själv men har också tagit hjälp av tränare och av Johanna Peeker som driver stallet där Läckerol är inackorderad. Nu rider de både dressyr och hoppar banor på 90 centimeter. Hoppning är något Läckerol tycker är lika kul som sin ryttare. 
– Det har varit en lång väg hit, men varje steg i rätt riktning har känts som en stor framgång. Vi har fått jobba mycket med dressyr, att få henne att bygga muskler och att jobba under sig. Hon är väldigt känslig och lyssnar bra på hjälperna, säger Alva.

Tagit naturen till hjälp
Galoppen utvecklade de främst i skogen till en början. Alva lade fram små stockar som hästen fick hoppa över, och i landningen blev det då naturligt att fortsätta i galopp.
– Alva var fortfarande i lekåldern vid den tiden och drog fram grenar och byggde hinder som de hoppade i slängtrav. Det gick väldigt fort i början, jag stod bredvid och blundade ibland, men efter ett tag blev Läckerol starkare och lärde sig att samla sig mer. De har verkligen tagit hjälp av naturen, ridit runt träd för smidighet och i skog och mark för att få hästen att lyfta på fötterna, säger Anna.

En stark relation
Alva och Läckerol har utvecklats tillsammans och förhoppningen är att de ska komma ut på en lokal tävling snart.
– Hon betyder allt för mig. Vi har ett väldigt starkt band och jag har verkligen fått lära känna henne ordentligt. Jag har haft det svårt i skolan och då har det betytt väldigt mycket att få komma ut till stallet och att vara med Läckerol, säger Alva.
Det svarta lilla stoet har fått stor betydelse även för mamma Anna.
– Det är härligt att se att hästen har gett Alva självförtroende. Att hon kämpar i skolan är hästens förtjänst och i dag har hon jättebra betyg. För mig är det också bra, både fysiskt och psykiskt, att komma ut i stallmiljö.

En vän för livet
Resan med Läckerol har fått Alva att helt ändra inställning till travare.
– Det är fantastiska hästar som många har fel uppfattning om. Har man tid, ork och tålamod så rekommenderar jag dem absolut. Man får en vän för livet, säger hon och Anna håller med:
– Läckerol var väldigt välskött och fin när hon kom till oss. Hon har ett trevligt psyke och är lugnare än de flesta andra ponnyer. Att åka till pay and jumps är inget problem, hon har ju varit ute och rest så mycket förut och är van vid folk och ljud. Ska man skaffa sig en travare tror jag att det gäller att ha mycket tålamod. Man får inte ha bråttom att tävla, utan får finna glädjen i träningen i stället. Sen tror jag att hobbyryttaren kan komma lika långt med en travare som med vilken annan ponny som helst.