Text: Annika Grundberg
Foto: Adobe Stock

Karin, som egentligen heter något annat, landade ett jobb hos en av Sveriges mest välmeriterade ryttare. Ett drömjobb för en hästälskare helt enkelt. Men det blev något helt annat.
– Jag blev illa behandlad. Kallad dum i huvudet och uppmuntrad att hålla mig smal och snygg, berättar hon.
Det där med att hålla sig smal var väl inget problem. Att hinna med att äta var nedprioriterat under hektiska arbetsdagar såväl hemma som ute på tävling. När hon dessutom inte fick lov att vistas i lastbilens bodel för att hon ansågs vara för smutsig gjorde det ännu svårare med maten.
– På många tävlingar ordnas det med mat så då löste det sig. Annars fick jag fixa något och äta det i stallet hos hästarna. 

En livegen tillvaro
Att jobba som hästskötare innebär oftast att man bor på gården och blir en del av familjen.
– Vi hade en lägenhet som vi som jobbade delade på. Men där var fullt av grejer kvar från tidigare anställda och saker som inte fungerade. Det fanns inte städartiklar så att vi kunde hålla ordning. Gick något sönder drogs det av på lönen. I mitt kontrakt stod det att jag var anställd som stall- och hästskötare men jag blev också ansvarig för städning och att hålla ordning på ryttarens privatliv till viss del. Det gjorde att jag mer kände mig som en assistent.
Just känslan av att de aldrig var nöjda med hennes arbete var jobbigt.
– Jag var först i stallet på morgonen och sist därifrån på kvällen och ändå dög aldrig det man hade gjort. 

Visa upp en perfekt fasad
Hon berättar att familjen var mån om att allt skulle se bra ut utåt. De var också livrädda för att utsättas för sabotage. Något som innebar att Karin till exempel var tvungen att ha hästarnas foder inlåst i lastbilen. Det gjorde att hennes jobb i stallet på tävling tog extra tid när hon fick bära fram och tillbaka.
– Alla andra hästskötare fick ha fodret i stallet, även de som var på plats med några av världens allra bästa hästar. Men min familj var så paranoida så det blev bara fel. De trodde att alla var emot dem och deras frustration togs ut på hästskötarna.
Just det här kontrollbehovet gjorde att personalen byggde upp en stor stress och rädsla för att göra fel, det blev som en ond cirkel. Karin lyfter också den mentala ohälsa som uppstod av att ständigt utsättas för kritik.
– Det var ju också pinsamt att bli utskälld inför andra på tävlingsplatsen för att man till exempel inte hade knäppt tränset så att ryttaren var nöjd.
Hon berättar om ett tillfälle då en häst, som skulle visas för spekulant kommande dag, tappat en sko i hagen.
– Vi fick gå ut med metalldetektor och leta och om vi inte hittade skon skulle vi inte få lön. 

Vill se en ökad respekt
Hon har fått distans till sin tid som hästskötare då det gått något år. Samtidigt känner hon att det inte får vara som det är hos vissa ryttare.
– Ryttarna måste ha respekt för hästskötarna och inte sätta orimliga kvar. De måste ha tillit till sin personal, säger hon.
– Jag tror inte på ledarskap där tyst är bra och man blir utskälld när det går dåligt.
Även om det första jobbet också fick bli det sista så har hon även positiva minnen med sig.
– Det var roligt att få vara med på tävling och jag fick många fina vänner. Men det var inte trevligt med känslan av att vara så liten.
Hon menar också att en ryttare som inte behandlar sina hästskötare väl får en hög personalomsättning.
– Men om man byter personal hela tiden då går också resultaten ned. Jag vill att hästskötare ska våga säga ifrån för de är viktiga för resultatet. Prova att lämna ryttarna ensamma på tävling – då blir det inget resultat.