Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

My Lagerberg, 29, kommer ursprungligen från Dalarna där hon är uppvuxen på en bondgård. På gården fanns flera kallblodiga travare som la grunden för hennes brinnande intresse för hästar.
– Jag red mest runt i skogen och busade, men var samtidigt väldigt ambitiös redan från början, säger hon.
Efter en tid åkte My även på ett par hopptävlingar med hästarna som fanns på gården, innan hon fick sin första alldeles egna ponny.
– Jag red mycket på unga hästar, för det var det vi hade råd med. Jag lärde mig väldigt mycket längs vägen.
När det var dags att börja gymnasiet ville My hellre åka ut i världen, rida och jobba med hästar. Hennes mamma var däremot fast besluten om att en gymnasieutbildning var av högsta prioritet.
– Då fick jag ett erbjudande om att hjälpa till och rida hos en tränare samtidigt som jag gick i gymnasiet. Det är ett sätt man kan göra det på, men det var tufft. Tidiga morgnar och sena kvällar med ridning före och efter skolan. Men intresset höll i sig och jag ville fortsätta.

Följde ryttardrömmen till USA
Efter gymnasiet följde hon drömmen och gav sig ut i världen. Via en vän fick hon ett jobb som hästskötare och beridare till en amerikansk ryttare, som var baserad i England, men som spenderade vintersäsongen i USA.
– Då fick jag möjlighet att vara en del av ett team på femstjärnig nivå och fick lära mig otroligt mycket. Det gick riktigt bra och ju hårdare jag jobbade desto fler chanser fick jag, vilket jag är oerhört tacksam för. När säsongen var slut följde jag med henne tillbaka till Europa där jag blev hennes första beridare.
När My var 21 år började hon känna på allvar att det var något med henne som inte riktigt stämde.
– Jag hade egentligen känt det länge, men jag hade alltid lärt mig att man måste jobba hårt om man ska komma någonstans i livet. Jag tänkte att det bara var att bita ihop och valde därför att inte riktigt känna efter, säger My.
Med hög feber åkte hon tillbaka till Sverige, men väl hemma kunde inte läkarna hitta något som var fel. Efter flera prover visade det sig att en av lymfkörtlarna på hennes hals behövde opereras bort, på grund av en misstanke om sjukdomen lymfom.
– Tyvärr fick jag sedan en infektion i såret som bildades där lymfkörteln suttit. Det blev min första stora fajt. Infektionen spred sig i bröstet och upp mot huvudet. Min mamma var väldigt rädd och trodde att de skulle förlora mig, men med hjälp av antibiotika så repade jag mig tillslut, säger hon.
Proverna för sjukdomen lymfom visade negativt och My mådde bättre, men man hade ännu inte hittat något tydligt svar på varför hon blivit sjuk från början.

Tvekade på sig själv
Efter att ryttaren i England varit tvungen att hitta en ersättare när My blev sjuk, begav hon sig nu till Canada för att ta upp satsningen på nytt. Tävlingskarriären gick framåt och My fick möjlighet att tävla ett par hästar i Florida. Men hon kände sig fortfarande inte som sig själv.
– Jag var ständigt väldigt trött och hade infektioner och förkylningar hela tiden. Det kändes som om jag alltid gick på halvfart.
I samband med sjukdomen började hon tveka på sig själv, eftersom läkarna ännu inte hittat någon tydlig orsak.
– Är det verkligen något fel på mig, eller sitter det bara i mitt huvud? Ska det vara såhär, tänkte jag. Efter säsongen i Florida skulle jag tillbaka till Europa, jobba på och visa framfötterna, men jag kände att jag inte kunde genomföra ett bra jobb vilket gjorde att jag kände mig extremt besviken på mig själv.
På resorna hittade hon även kärleken i en amerikan som driver hästverksamhet i Holland, där hon i dag spenderar en stor del av sin vardag.
– Både han och min mamma såg länge att jag inte var frisk, säger My.
Efter ytterligare läkarundersökningar kunde man tillslut konstatera att det fanns en cystisk tumör i hennes bröstkorg. Tumören hade trängt in i höger lunga och skapat ett hål i luftstrupen.
– Många har frågat mig om det var en chock att få veta det, men för mig var det snarare en lättnad. Jag hade ju börjat tro att allt bara var i mitt eget huvud och kände skam för vad andra skulle tycka. Andra trodde att jag var sjuk, men ändå tvivlade jag på mig själv. Det var skönt att ändå få veta att jag kände min egen kropp så pass bra.

Blev flera hål i luftstrupen
Efter den stora operationen dröjde det inte många månader innan My var tillbaka i sadeln.
– Då skulle jag åka med min partner och tävla i Vilamoura, Portugal. Jag försökte hela det året och var fast besluten om att försöka jobba mig upp i klasserna igen. Hästarna har varit min drivkraft, jag hade aldrig klarat det utan dem, säger My.
Men hon mådde fortfarande dåligt.
– I början sa jag inget till min partner. Jag ville inte utsätta honom för det, jag ville så gärna att allt bara skulle gå framåt. Men någonstans visste jag ändå att allt inte var ok.
Efter ett läkarbesök 2018 stod det klart att hålet i strupen gått från ett till att numera vara sju hål.
– Jag sa till läkaren att ”jag ska tävla på tisdag, så hur löser vi det här?”. Men han sa att jag inte fick åka någonstans alls. Det kändes verkligen tungt.

Isolerad i USA
Ytterligare en stor operation skedde 2019. Därefter bestämdes det att My skulle åka till New York, USA, för att opereras av specialister på plats. På grund av hennes tillstånd rekommenderades hon att inte flyga, eftersom infektionerna då förvärrades.
– Jag och min mamma åkte båt från England till Brooklyn, vilket var en upplevelse i sig. Vi hade bara mjukiskläder med oss, men det visade sig vara en ”Titanic”-liknande båt med galaklädsel till alla måltider, säger My med ett skratt.
Efter en lång observationstid i USA ställdes operationen in när coronapandemin tog fart i landet i februari 2020. Efter undersökningarna kom man fram till att operationen inte skulle ha förbättrat hennes livskvalité och operationen blev därför inte av. Mys mamma begav sig hem till Sverige igen när hennes visum gick ut och My blev kvar själv under läkarnas observationer. Den större delen av år 2020 spenderade hon isolerad i en lägenhet i New York.
– Jag blev sittandes i lägenheten själv, men med gott samarbete med läkarna. Först skulle det gå en båt hem till Sverige i maj, som sedan blev inställd på grund av pandemin. Nästa båt, som gick i augusti, blev också inställd.

Återförenades med djuren efter flera månader
I november bestämde sig My för att flyga hem, trots farorna för hennes hälsa. Som tur var gick resan bra.
– Att få komma hem och återförenas med mina djur var helt fantastiskt. De första jag träffade var mina hundar som mötte mig på flygplatsen. De är som mina bebisar och jag har fött upp dem själv. Att få komma hem till hästarna kändes surrealistiskt. I Dalarna har vi flera föl som jag har varit med och fött upp, så det är klart att det känns extra i hjärtat att få komma hem när jag följt dem sedan de var små.
De sju hålen i hennes luftstrupe finns fortfarande kvar, men My försöker hitta ett sätt att leva med det.  
– Jag går på regelbundna återbesök hos läkaren, men just nu behöver jag inte opereras och de hoppas att det ska kunna förbli så.
Hennes mående går upp och ner, men ridningen har hon aldrig lagt på hyllan.
– Nu har jag börjat rida lite igen, jag kan inte låta bli. Jag har fått inse att jag inte kan göra allt själv längre, men jag får en känsla av att jag skäms om jag inte gör det. Jag har fått lära mig att be om hjälp, men är väldigt tacksam och känner mig extremt privilegierad med att få hjälp nu. Jag har jobbat hårt tidigare i livet. Nu rider jag ungefär två gånger i veckan och de dagar jag inte orkar kan min partner hjälpa mig, vilket känns väldigt lyxigt, säger hon.

My har tävlat en hel del utomlands tidigare. 

Vill tillbaka in i sporten
Men om My får bestämma kommer hästarna att ha en större roll i hennes framtid.
– Min plan är att jag ska tillbaka in i sporten. Jag vill se om jag kan klara av att vara en del av tävlingarna igen, men jag måste våga be om hjälp.
My är positiv och glad, men under den värsta sjukdomstiden orkade hon inte hålla uppe någon glad fasad.
– De sista tävlingarna la jag all min energi bara på hästen och prestationen, för att sedan ge hästen till groomen direkt efter start. Folk kunde säga ”men om hon är så himla sjuk, varför kan hon då rida?”. Jag skulle vilja framföra att även om man är sjuk så kan man göra saker. Man kan göra vad som helst egentligen, bara man får möjlighet att lägga energin på rätt saker.
Hon tycker att det kan vara en hård mentalitet hos människor, tills de själva upplever något svårt.
– Egentligen behöver vi nog alla bli mer empatiska och våga prata om det som är jobbigt för att skapa en ökad förståelse hos andra. Vågar man öppna upp och prata om det, så kanske andra vågar göra samma sak.

Hästarna den stora drivkraften
– Jag har en häst där hemma som fyller sex år nu. Jag köpte henne som föl när hela processen med min sjukdom började. Det är speciellt att få följa dem under deras uppväxt och jag har känt att hästarna verkligen varit det som hållit mig uppe, säger hon och fortsätter:
– När min partner åkte på tävlingar följde jag hans rundor via mobilen från sjukhussängen och det första jag gjorde när jag vaknade efter operationen var att börja leta hingstar till mina ston hemma på gården för att kunna fortsätta med aveln. Jag är en riktig nörd och det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen var ”vad händer med hästarna?”.
Under hela hennes sjukdomsprocess har hon fått mycket hjälp av personer som tagit hand om hennes djur.
– När jag har legat på sjukhus har jag fått bilder och filmer på hästarna skickade till mig. Jag har fått meddelanden från vänner som skrivit ”vi väntar på dig tills du kommer tillbaks till stallet.” Hästarna, och de fina människorna som funnits omkring dem, har varit min drivkraft.

Fotnot: My arbetar även med en podcast där hon kommer att berätta mer om livet tillbaka till hästarna efter sjukdomen.