Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Det var en kall dag i mars 2015 som Isabelle Fredholm ställde upp en av sina hästar i stallgången för att byta täcke. I boxen bredvid stod en ponny som hennes häst inte var så förtjust i.
– Just den här dagen var jag lite stressad, jag behövde komma hem till barnen, säger Isabelle Fredholm.
Plötsligt sparkade hennes häst mot ponnyn i boxen, som hade sträckt sig fram för att nosa på dem. Isabelle stod emellan dem och träffades av en kraftfull spark från en hov med broddar, på sitt vänstra lår och höft. Det blev akut färd till sjukhuset med en smärta som hon har svårt att beskriva.
På sjukhuset konstaterade man att Isabelle hade fått en fraktur i bäckenet samt en avsparkad lårmuskel.
– Efter ett dygn blev jag hemskickad då de trodde att det kunde läka av sig själv. Men smärtan försvann inte, så jag fick en tid för operation. Då fästes benbiten med lårmuskeln och skadan läkte fysiskt. Men smärtan fanns fortfarande kvar, säger Isabelle.
Efter att ha testat flera olika mediciner fick hon istället hjälp under ytterligare en operation år 2017. 
– Jag har en slags ryggmärgsstimulator som är inopererad och tar över smärtimpulserna. Det går en sladd längs med ryggmärgen. Innan jag satte in den var jag sjukskriven och kunde inte jobba alls. Den minskade smärtan en del, men jag har fortfarande ont. 

Tog upp ridningen på nytt
Ett och ett halvt år efter olyckan försökte Isabelles läkare övertala henne till att börja rida igen.
– Först ville jag inte. Jag kunde ju knappt gå ordentligt och hade därför svårt att föreställa mig hur jag skulle kunna rida och sitta på en häst som förr, säger Isabelle.
Men läkaren och hennes mamma övertalade henne till att prova det som hon älskat i så många år. Det blev ponnyn Molly som Isabelle satt upp på för första gången efter olyckan. Och väl uppe på hästryggen kändes det rätt.
– Så fort jag kom upp på henne kände jag att jag klarade det och inte hade ont, det var verkligen häftigt.
Under de första åren var det endast ponnyn Molly som Isabelle kunde rida. Större hästar som hade större rörelser fick hon ont i kroppen av. Men med Molly kunde hon både träna, tävla – och vinna.
– Jag är för gammal för att tävla bland ponnyer, så vi startade bland de stora hästarna i dressyr. Vi fick många placeringar och gjorde mycket kul ihop. Bland annat var vi rasrepresentanter för new forest på Gothenburg Horse Show 2018 och fick visa upp oss där. Samma år startade vi även i new forest-SM i både dressyr, hoppning och utställning. Där vann vi totalt i alla klasser.

Utvecklades med ”Mini”
Därefter betäcktes Molly.
– Jag har en egen uppfödning hemma också och ville börja rida henne med, därför passade det bra i tiden att betäcka Molly just då.
Isabelles andra häst kallas för Mini och är ett svenskt halvblod.
– Hon är inte så liten längre, men hon var som föl och därför kallas hon för ”Mini”. Hon är ett känsligt sto som var svårare för mig att hantera än Molly. Även ridningen var svår i början och det är tack vare min tränare, Emma Lindqvist, som det har gått så bra. Vi red och tränade för henne ofta och började att tävla så smått i dressyr, vilket också gick bra.
Under 2019 kom en domare fram till ekipaget på tävling. Hon föreslog att Isabelle skulle prova att kvalificera sig som pararyttare.
– Jag blev upprörd och var arg på den domaren ganska länge efter det. Jag levde fortfarande på hoppet och hade inte riktigt accepterat att jag var skadad. Det satt djupt inne i mig, men sedan kom jag till insikt att det bara var att gilla läget och vara positiv. 
Samma år åkte Isabelle för att delta vid en klassificering på Strömsholm där hon fick göra olika tester med utbildade sjukgymnaster.
– Där konstaterade man att jag hade stora problem med funktionen i mitt vänsterben. Smärtan som jag lever med kan man inte klassificera, utan det gällde rörelsen och koordinationen i benet, säger hon.
I dag är Isabelle klassificerad pararyttare i grad 5.

SM är nästa mål
Sommaren 2019 tävlade de i DM och vann guld. Därefter var det stora målet SM 2020.
– Tyvärr fick min häst en sårskada så jag var tvungen att avanmäla mig. Hon har aldrig varit skadad innan, det kändes såklart tråkigt. Men vi satsar på det till nästa år istället. Hon är bara sex år, så det känns verkligen som att vi har framtiden för oss, säger Isabelle optimistiskt.
Genom åren har Isabelle blivit starkare och hon kan nu rida sin stora häst utan problem.
– Det är mycket tack vare min tränare. Ibland är det fortfarande svårt och då kan jag ringa henne och säga ”det går inte i dag”. Den här hästen rör sig mer än ponnyn och ibland är det väldigt påfrestande för höften, vilket gör att jag inte hittar takten. Men vi har verkligen kommit närmre de senaste åren och det känns som att vi har funnit varandra.
Före olyckan var Isabelle väldigt aktiv och hade ständigt flera bollar i luften. Nu ser livet annorlunda ut.
– Jag hade svårt att sitta still och kunde rida flera hästar varje dag. Efter olyckan rider jag en häst om dagen. Att rida ett pass på 45 minuter brukar vara lagom, man får känna efter och anpassa efter smärtan, säger hon och berättar om sin vardag:
– Jag jobbar måndag till fredag som samordnare på ett psykiatriboende där jag mest har administrativa uppgifter. När jag kommer hem sköter jag stallet och sedan rider jag en av hästarna. Vi har tre hästar, Mini, Molly och så min dotters ponny. I normala fall tävlar vi också, men det har det ju inte blivit så mycket av i år tyvärr. Även min mamma hjälper oss mycket med stallsysslorna.

Belönas med stipendium
Trots förändringarna i livet är Isabelle positiv och satsar vidare med sina mål inom ridsporten.
Nyligen belönades hon dessutom med parasportstipendiet, som delas ut av regionfullmäktige i Västra Götaland varje år, till olika idrottare med funktionsnedsättning. Stipendiet delades detta år ut till sju personer för deras idrottsprestationer samt för att visa på deras roll som förebilder inom sporten. 
– Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få det, med alla inställda tävlingar som varit i år så hade jag inte planerat för det. Jag kunde ju inte vara med på SM, så jag blev chockad och glad när de ringde, säger hon.
Pengarna ska hon använda till träning och tävling för att nå sina mål 2021.
– Samtidigt känns det viktigt att inte stressa fram någonting. Framförallt ska vi hålla länge och ha kul ihop.


Isabelle och "Mini".