Text: Annika Grundberg
Foto: Privat

– Att ta bort honom ville jag inte. Han är en personlig och charmig häst som jag tycker väldigt mycket om, säger Elin.
Räkan heter egentligen The One Way Boomerang. Han är född 2008 och är ett engelskt fullblod. Som sådant började han sitt liv som galoppör. Han gick ett par lopp som treåring för att därefter skolas om till hopphäst.
– Han hade gjort ett par starter i lägre klasser när jag köpte honom som femåring, berättar Elin.
Hon fortsatte att tävla Räkan och när han var tio år var de uppe på 1,20 och hade tankar mot 1,30. Men det var något som inte stämde. Starterna i 1,20 gick inte som de skulle så de gick ned i klasserna igen och fortsatte att träna.
– Han började vägra mitt i kombinationerna, var samtidigt inte halt men kändes stapplig och snubblade ibland med sitt yttre bakben när man red på volt. Min hovslagare, som också är gammal hoppryttare, satt också upp och kände samma sak. 

Utredning på Ultuna
Elin åkte med Räkan till Ultuna för att försöka hitta vad det var. Hans rörelsemönster analyserades i dator men man såg inget uppenbart fel.
– Det var mycket oklart, säger Elin.
Efter vanlig slätröntgen syntes något som kanske kunde tolkas som pålagringar vid glidlederna men för att säkra diagnosen så utfördes det en scintigrafi. Veckorna innan svaret kom var hemska då, i princip, den enda information som fanns på internet var "dödsdom" för hästar med spatt.
– Det blir väldigt svårt när man sitter och googlar allt man kan. För på de flesta sidor och i alla vetenskapliga artiklar stod det att man kanske kunde ha hästen, efter flera års rehabilitering, som promenadhäst. Att det inte går att rädda eller att det är på lånad tid som hästen mår bra, oftast efter behandlingar med kortison i leden.
Till slut kom telefonsamtalet från Ultuna.
– Då såg man en pågående inflammation på höger bak där brosket hade brutits ned. När veterinären ringde och sa ”det är spatt” trodde jag att det var över.
Men veterinären lugnade Elin och det gjordes upp en långsiktig rehabiliteringsplan.
– Veterinären sa att han kanske inte kommer att fungera som hopphäst igen men han kan hålla för annat. 

Höll sig till planen
Elin höll sig till planen som började med korta skritturer som efterhand blev allt längre. Så småningom fick de börja trava och därefter galoppera. Ett år senare, 2019 var det dags för återbesök och då såg allt bra ut.
– En annan sak som ingick var att ha hästen på lösdrift, det var inga problem för mig för mina hästar går redan på lösdrift. Men jag märker att det gör stor skillnad för han blir stel om han står på box. 

Bytte gren
Efter återbesöket bestämde sig Elin för att byta gren, det fick bli distansritt.
– Fortfarande startar jag alltid ridpassen med att skritta i minst 20 minuter. Sen har vi satsat på distansritt. Vi har startat och klarat av en tvåmils prova-på men hemma rider vi 3-4 mil utan problem. Vi har även provat på working equitation vilket var bra för hans huvud!
Hon har provat på att hoppa små hinder och även startat en pay and jump för skojs skull. Räkan tycker det är kul men det fungerar inte för honom så det får vara. Ridning på böjda spår går också bort.
– Det är klart att det kan bli värre i framtiden men det kommer ju att märkas och då får vi se.

Vill ge hopp till andra
Det är känslosamt för Elin att berätta om hennes och Räkans resa. Men hon vill berätta för att ge hopp till andra.
– Att bara låta honom bli sällskapshäst var aldrig ett alternativ. Han gillar att vara med och göra saker. Han vill röra på sig. Så det här har blivit ett bra mellanting för honom, säger hon. 
– Han har överlevt brutna ben, ledbandsskador och omkullridningar så det vore ju trist om det är detta som ska avsluta det hela!
På lösdriften har Räkan sällskap av Elins andra häst, en hoppstammad femåring.
– Han är cool så kanske blir det en fälttävlanshäst av honom, eller så blir det hopphäst. För jag tycker ju att det är sjukt roligt att hoppa. 

Om scintigrafi
Om spatt