"Jag sitter i samlingsrummet på den lokala ridklubben och jag har ingen aning om vad jag gör här. Lisa och jag hade varit i Stockholm och när vi nästan var hemma hade hon bett mig att svänga förbi stallet för att hämta material till en utbildning hon var ansvarig för. När jag väl gått in i anläggningen slogs jag av lukten av spänning. Lisa klev in och jag slog mig ner med min mobiltelefon i soffan för att vänta på att hon skulle bli klar.
  
'Ska du inte sätta på dig ridkläder?', utbrister Lisa. Oförstående tittar jag upp från skärmen och möter Lisas ögon. De ser finurliga ut. Det brukar de göra när hon retas, så jag är osäker på om hon försöker lura mig.
  
'Haha, jo visst...', säger jag på skoj och vänder tillbaka blicken mot telefonen. 'Du ska rida om tjugo minuter så det är dags att byta om. Kläderna ligger i bilen.' Jag släpper allt fokus från telefonen och förbryllas av hennes envishet. Tiden står stilla när vi tittar på varandra. Hon måste skämta? Men hennes luriga leende avslöjar henne och ögonen lyser av förväntan.

'Vänta nu... Är du seriös?!'

Likt de få gånger jag stått i kön till en berg- och dalbana känner jag hur allt blod lämnar ansiktet. Jag ska tydligen rida. Och jag kommer inte lämna ridhuset levande.
    
Tre veckor senare var jag en del av en ridgrupp som tar lektioner på ridklubben i centrala Västerås. Jag överlevde den första lektionen och inför min tredje lektion satt jag och de övriga deltagarna i klubbhuset och väntade på att välja häst. Det luktade på ett speciellt sätt på ridskolan, inte bara den traditionella hästlukten utan om spänning och nervositet skulle ha en lukt så skulle det dofta precis så där.
 
Vår ledare, en tjej i tonårsåldern, talade om namnen på hästarna vi skulle rida och även om vi vuxna nybörjare gått igenom samma procedur ett par gånger tidigare, satt vi tysta och något förvirrade och tog emot namnen på våra hästar. Den unga tjejen var lugn och proffsig. Inte alls nervös som vi vuxna. Vant visade hon oss senare hur man tränsade de stora djuren, hjälpte oss att sadla och hur vi satt upp på hästryggen. Det kändes helt otroligt att någon så ung kunde få en hel skara av vuxna människor upp på åtta hästar utan att en olycka skedde.
  
I hela mitt liv har jag varit nära hästar. Jag har alltid tyckt att de är ståtliga, men samtidigt lite läskiga. Under min barndom har jag klappat och matat hästar med skräckblandad förtjusning, men aldrig tagit mod till mig att rida. Jag är så glad att jag vågade, varje lektion har varit otroligt rolig. Det är så mycket att tänka på – du ska hålla tyglarna på ett visst sätt, sitta på ett annat sätt, tempo hit och rytmen dit. Gör du rätt är det ändå inte säkert att hästen följer, de är levande varelser som ibland inte har lust att göra som ryttaren vill. Men det sistnämnda är tjusningen med hela sporten. Att få ett stort djur på 600 kilo att lyda minsta vink med hjälp av en lätt tryckning. Det blir spännande att se om jag någonsin lyckas behärska det där, men redan nu känner jag mig trygg på hästryggen. Även om jag vinglar och har svårt att hitta balansen står hästen stabilt under mig. Som en fyr i stormen jag tidigare i livet bara hittat i Rikard och Lisa.

Jag trivs i stallet. I hästarnas värld är ingenting komplicerat och man känner sig inte annorlunda. Rutinerna är tydliga och följer du dem följer hästen dig. Man pratar inte med ord utan med kroppsspråk. Hästar frågar inte, undrar inte – om du inte råkar ha en morot i fickan.
Även om jag inte har ridit särskilt länge, är jag väl medveten om hur mycket hästarna har betytt för mig. Hemma på gården där jag och Lisa bor har vi fyra hästar. En av dem, Mums, är Lisas egen häst och en del av vår familj. Hon heter egentligen MariaMontazamiMuums efter den välkända Hollywoodfrun. Ett namn som framkallar många skratt och Lisa är alltid tydlig med att hon inte döpt henne själv. När hon föddes hade hon vita läppar, så det såg precis ut som den läppglans som TV-profilen använde och därav fick hon namnet.
  
Jag och Lisa börjar och avslutar varje dag tillsammans med Mums och vår hund Selma i stallet. Lisa rider och jag hjälper till med att bygga hinder eller springer med vid sidan. Lisa diskuterar ofta teknik och upplägg för henne och Mums med mig under träningarna. Jag förstår inte mycket men det säger jag inte, jag bara älskar att få ta del av hennes värld och tankar. Mest brukar jag nicka instämmande och försöka ställa någon relevant fråga. Lisa, som undervisar ekipage till vardags, vid sidan av sitt jobb på ridsportbutiken i närheten av där vi bor, berättar gärna och lever sig in i ämnena. Jag tröttnar aldrig på att lyssna på henne.
Jag kan numera allting om hur en perfekt skänkelvikning görs och vilka grundhjälperna är i ridning, åtminstone i teorin. Vi båda känner en stor glädje att få vara i stallet tillsammans, att dela vardagen med djuren. Jag personligen har aldrig tidigare känt det lugn som jag kan känna när vi donar i stallet. Det är läkning på sin yttersta spets. Varje dag brukar jag lägga min kind intill Mums hals. Hennes vilda doft träffar mig lika hårt varje gång. Hennes rytmiska tuggande är nästan sövande. Med henne kan jag inte vara stressad. Hon tolererar inte det. Jag måste vara i nuet och ha fokus på henne, det är härligt att släppa allting annat och bara vara här och nu. En känsla som jag sällan har känt i mitt liv.
  
Oavsett vilka situationer du har utsatts för, behöver ditt sinne lugn och ro. Jag brukar använda mig av uttrycket ”fristad” för att förklara de platser eller situationer där jag känner mig trygg. Där är det jag som bestämmer. Hästryggen har blivit en sådan plats. Jag är så tacksam för att Lisa introducerade mig för en värld som inte bara är fylld av glädje och utmaningar, utan också en stor portion läkning. Även om jag är nybörjare, mina tår fortfarande blir trampade på och mina händer har skavsår så känner jag mig numera hemma när jag tar plats i sadeln, placerar fötterna i stigbyglarna och tar ett fast grepp om tyglarna. Hela jag är hundra procent närvarande i situationen och allt annat är som bortblåst.
  
Jag har flytt i hela mitt liv. Jag har flytt från Sverige, relationer, vänner och familj. Till min hjälp har jag haft alkohol, ätstörningar och självförakt. Så snart jag sätter mig i sadeln flyr jag också på ett sätt. Men det är en fantastisk flykt. En sådan där flykt som känns som ett äventyr, som fyller mig med liv och harmoni. Jag är på en plats där varken oro, stress eller ångest existerar. Och alla, oavsett bakgrund och svårläkta sår, är välkomna. Jag var över trettio år när jag började rida och utan någon som helst erfarenhet togs jag ändå emot med öppna armar och fick precis lika förutsättningar som alla andra. Som ridläraren som varje lektion lär oss hur vi ska vara mot hästarna och mot varandra. Lukten på ridskolan är numera inte spänning och nervositet. Det är en lukt som ger en känsla av glädje, förväntan och ro."

Vinn ett exemplar av Eriks viktiga bok
Vill du ha ett eget exemplar av Erik Grönbergs bok "Inte ensam aldrig glömd"? I vår tävling står två böcker på spel. Allt du behöver göra för att delta i tävlingen är att klicka på länken nedan, välja ett svarsalternativ på frågan ”Vem av dessa ridsportprofiler har stöttat initiativet Inte ensam aldrig glömd?”. 

Tävlingen är avslutad, vinnarna blev Nicoline Sjönnerhem och Cecilia Strandberg.
  
Tävlingen pågår till och med tisdagen den 17 december 2019. Lottningen bland de rätta svaren görs av Hippsons redaktion och går inte att överklaga. Pristagaren meddelas per e-post och presenteras här på sidan. Eventuell skatt betalas av vinnaren. Vinsten kan inte bytas mot kontanter eller något annat pris.

Tidigare på Hippson.se: 
Erik Grönberg vill stötta andra som utsatts för sexuella övergrepp

Hippsons julkalender

Fram till den 24/12 publicerar vi ett erbjudande per dag. Observera att det kan finnas erbjudanden som enbart gäller "sin" dag.

Ida Röök

redaktion@hippson.se