Text och foto: Annika Grundberg
  
Carl Hedin började sin ridkarriär på Borås fältrittklubb dit han följde med när hans syster red. Han gick på ridskola från det att han var sju år till han blev tolv och fick en egen ponny. Redan vid 14 års ålder visste Carl att han ville jobba med hästar.
Sista gymnasieåret gick han på ridgymnasiet på Strömsholm och därefter väntade utlandet. Först gick färden till Danmark och beridarutbildningen där, därefter väntade jobb i såväl Tyskland som Storbritannien.
– Mina bästa ridlärare har varit hästarna på ridskolan i Borås, säger Hedin.
Sedan fyra år tillbaka har han sin bas i Särö strax norr om Kungsbacka, bara någon mil från Kungsbacka ridklubb.
Att det skulle bli just dressyr var ingen självklarhet, Carl tävlade från början fälttävlan. Men han förklarar att den av många upplevd som lite tråkiga dressyren handlar om en fascinerande kommunikation med hästen.
– Det är svårt i början men när man hittar känslan blir det SÅ roligt, säger han.

Carl släpar in den hästätande växten till mitten av ridhuset.
  
Hur möter vi det hästen tycker är obehagligt?
Clinicen är uppdelad i tre pass. Under det första rider ridlärarna Agnes Sjöström och Viktoria Eriksson på två av ridskolans lektionsponnyer. Fokus är att visa hur hästar reagerar i nya miljöer och hur man får dem att närma sig det som är obehagligt.
Carl bär in en stor plastpalm mitt i ridhuset, ”den hästätande växten”. Ponnyn Baloo är tämligen oberörd medan Seven är skeptisk. Hedin förklarar att det är bäst att låta hästen möta det obehagliga lite från sidan, då är det lättare att fly.
– Ställ hästen bort från det otäcka, säger han, medan Agnes och Viktoria får rida på en volt runt plastträdet.
Han poängterar också vikten av att rida fram ordentligt och gör en jämförelse.
– Att rida är som att segla, man måste ha styrfart. Rider du för långsamt mot det farliga får det hästen att tveka, rid på.

 
Ryttaren ska vara det roligaste
När de båda ponnyerna har vant sig vid den köttätande växten i mitten får ryttarna rida ut på spåret. Baloo är en lite "lat" lektionshäst som gör det bekvämt för sig. Carl får Agnes att jobba med tempoväxlingar och att öka rejält.
– Ser ni hur han tar fram öronen. Man får vara lite busig med dem för att få dem att tycka det är kul. När jag sitter upp ska jag vara det mest intressanta i ridhuset, förklarar han och fortsätter:
– Hästarna ska vara nyfikna på vad jag gör och passet ska vara omväxlande för dem. Det gäller att som ryttare vara spännande hela tiden.
  
Tempoväxlingar i fokus – oavsett nivå
När de två skimmelponnyerna har lämnat ridhuset kommer ridlärarna Louise "Lollo" Lind Paris och Emma Fridén in på Zafira och Nosse. Zafira är en dam med bestämda åsikter, medan Nosse är en stabil herre som kan bli lite "spooky".
Carl identifierar snabbt vad ekipagen bör arbeta med. Nosse behöver mer energi och Emma får jobba med övergångar mellan trav och galopp. Zafira behöver komma fram i traven och Lollo får arbeta henne under lättridning. Carl vill se att Emma får Nosse att öka mer än vad hon förmår och skojar:
– Det kan vara så att jag får jaga dig!
När Nosse går fram ruskar han på huvudet, men det gör inget. Det är ett bevis på att han är med på noterna, menar Carl.
 

Zafira och Lollo.
  
En häst kan aldrig ha för mycket energi
Zafira har mer energi än Nosse och är orolig i kontakten med ryttarens hand, hon skyggar och hoppar till.
– Det gäller att bevara den där energin. En häst kan aldrig ha för mycket energi så länge man kan kontrollera den, säger Carl.
Emma får jobba med tempoväxlingar, utan att bry sig om huvudets position.
– Jag rider tempoväxlingar hela tiden i mitt system, men till slut blir det väldigt subtilt, förklarar Carl.
 

Emma och Nosse.
  
Emma får jobba med att ta bak axlarna och sitta med stilla hand. I stället för att hålla på med händerna för att få tillbaka hästen får hon lägga volter.
– Om din häst blir stark på rak linje, lägg en volt.
Ett annat tips för att få hästen på bakbenen är att använda hörnpasseringen.
– Då måste den samla sig, alternativet är att springa genom väggen, förklarar Carl.
Zafira behöver lära sig att rikta om sin energi mot ryttaren och inte till allt runt omkring. Samtidigt får hon inte hämmas genom att man bromsar bort energin.
– Det gäller att organisera ihop den åt ett håll, förklarar Carl.
 

Carl bekantar sig med Cornelius inför ridpasset.
  
Så möter Carl en ny häst
Avslutningsvis var ursprungsplanen att Carl skulle ha haft med och ridit en av sina egna hästar. Men med det smittoläge som rådde vid tiden för clinicen valde han att hålla sina hästar hemma. I stället fick han sitta upp på en av ridskolehästarna. Hedin hade inte mött valacken Cornelius tidigare och fick förklara hur han gör i mötet med en ny häst.
– Jag har fått träna mycket på att sitta upp på nya hästar. Man måste kunna hantera många olika sorters personligheter om man ska jobba med hästar som beridare eller på ridskola.
Carl börjar med att titta på hästens exteriör, hur den rör ögonen och på dess ansiktsuttryck. Han flyttar Cornelius från marken och markerar tydligt vad han tolererar och inte.
– Hästen får inte gå mot mig. Visst kan vi leka och ha kul, men det ska vara jag som styr relationen, säger han och puttar bort Cornelius när valacken blir för närgången.
Därefter kontrollerar Carl utrustningen och lägger om sadeln, sedan är det dags att sitta upp. Han rider Cornelius i alla gångarter och avslutar med att öva hästen i att ta emot publikens applåder. De får klappa och när Carl får Cornelius att gå emot läktaren tystnar de.
Detta får hästen att sluta vara rädd för ljudet, obehaget försvinner ju när den närmar sig. Övningen har han fått med sig från dressyrryttaren Anna Blomgren.
  
Samma språk genom utbildningstrappan
Oavsett om man rider på ridskola eller tävlar på hög nivå är ridningen ganska lik, menar Carl Hedin. Och språket vi använder för att kommunicera med hästarna är samma för den yngsta som den äldsta hästen.
– Det gäller att ha mer framgång än motgång tillsammans med sin häst och att inte hamna på minus. Då blir hästen istadig och tycker att det är skit att vara ridhäst.
Med ett fyllt pluskonto kan du dansa med hästen oavsett nivå, då blir ridningen som allra bäst.
– Den sköna känslan när hästen svingar i kroppen är lika oavsett vilken nivå man rider på. Det jag gjorde på ridskolan när jag var tolv år är samma som jag gör i dag och jag blir aldrig fullärd, avslutar han.

Annika Grundberg

redaktion@hippson.se