Text: Beata Hansson
  
Sedan Gustav Stenberg slog upp dörrarna till sin läderaffär 1924 har butiken flyttat runt lite bland portarna på Sankt Eriksgatan. Rolf Stenberg, som vid 83 års ålder fortfarande är verksam som sadelmakarmästare, tittar upp från sitt arbete och minns tillbaka.
– Försvarsmakten var en stor kund på den tiden, berättar han.
Men hästarna var även en del av det civila gatuinslaget i Stockholm när Rolf var barn. Det var hästar som drog renhållningsvagnar och forslade varor runt om i stan.
– Här utanför på gatan stod kuskarna på fredagarna och prövade de olika piskorna i luften. Om de handlade något var det oftast just piskor. Och förkläden förstås, som de hade på sig när de körde ut varor.
   
Allt går snabbare nu
I dag är inte piskorna det som säljer bäst, inte heller förklädena. Men man behöver bara glänta på dörren för att förstå varför folk kommer hit. Det är för lädret förstås.
Monica Stenberg, som har arbetat här med sin pappa under de senaste trettio åren, medger utan omsvep att de stora kedjorna har lagt beslag på en del av marknaden. 
– Men en sadel med bra passform är svår att handla över nätet. Här vill kunderna se, känna och lyssna på råd. Det är vår styrka. Vi är en hästfamilj sedan generationer, säger hon.
Rolf Stenberg fyller i att han säkert har köpt, fött upp eller delägt uppemot ett par hundra hästar under åren, vilket ger ett visst öga och stor respekt för olika hästars behov och användningsområden.
– Men allt ska gå så fort i dag. Hästägarna kräver färdigutbildade hästar mycket tidigare än förr. Och de har mycket större tilltro till att det är nya prylar som ska hjälpa dem att bli ett framgångsrikt ekipage, menar han och fortsätter:
– Jag har berättat för unga hoppryttare, som är på jakt efter en viss sadel, att det faktiskt kan fungera att hoppa 1,80 i manskapssadel. För det har jag gjort, man gjorde det förr. Det var ofta på Kronans hästar man red. Och det var ju de som fanns på ridskolorna efter att man hade avhästat militären i mitten av 50-talet.  
  

Rolf inne i sadelmakeriet. Foto: Beata Hansson
 
Många kunder är stammisar
Monica finns på plats i butiken sex dagar i veckan, från 07.00 på morgonen. Stenbergs liknar för en utomstående mer en livsstil än en strikt affärsverksamhet. Hon berättar stolt att de bara har stängt två lördagar per år, när de är utomlands och köper varor. De hade även stängt på julafton 2017, eftersom det var på en söndag. Hon skrattar och funderar lite.
– Mycket handlar nog om att vara på plats för stamkunderna. De blir våra vänner.
Det här är inte bara en butik för hästmänniskor, Stenbergs läder är en institution på Sankt Eriksgatan. Morgonflanörer med sina hundar vet att det finns gott (häst-)godis härinne. Och självklart kommer en och annan från ”den andra världen” in hit också. Alltså de som inte ”bor” i stallet utan bara vill ha ett par rejäla jodhpurs för skogspromenaden, eller kanske lite värmeliniment att smörja in sin kropp med.
Stamkunderna är ändå oftast hästfolk, inte sällan långväga resenärer. Det finns ryttare som i dag bor utomlands men som börjar varje Sverigeresa med en liten ”provianteringstur” till Stenbergs.
 
Hästar ryktas knappt längre
Vilken är den största skillnaden i dag, mot när jag handlade min grimma på 60-talet? Monica vänder sig inåt butiken och ropar.
– Pappsen, vad säger du?
Ett familjeföretag får sin speciella jargong. Pappsen, alltså Rolf, vill gärna kommentera att allt ska gå så fort och enkelt i dag. Ryktandet till exempel. Eller snarare frånvaron av rykt.
– Det är tråkigt att ryktningen har blivit en så liten del av hästars omvårdnad. Den är ju ett sätt att visitera hästen, samtidigt som man ger den lite välbehövlig massage.
Vår generations omtalade tidsbrist blir synlig även i hästmiljön. För inte så länge sedan hängde barnen i stallet så fort de hade en stund över, de ryktade och pysslade. I dag är deras scheman fulla av andra aktiviteter som också ska rymmas.
Vi lever i valmöjligheternas tidevarv, det gäller även hästtillbehören. Det finns mycket att ta ställning till på hyllorna av i dag. Allt från djupet i en sadel och antalet leder på ett bett, till otaliga typer av benskydd och hjälptyglar.
Det handlar om material och utseende. Pedagogik och tyckande. Monica plockar fram några pannband som skulle kunna vara tagna direkt från ett träns på 60-talet. De är till mönstret rutiga och materialet är blankt.
– De här börjar faktiskt att säljas igen.
  

De nygamla pannbanden...
  

... och en prislista från förr. Foto: Beata Hansson
  
En enorm prylutveckling
Och hjälmarna. Vi minns de svarta sammetskrukorna med resårband och en liten rosett därbak. Hjälmar som ofta tog sin helt egen väg under en avtrillning. Vidare till de heltäckande hjälmarna som var bra på alla sätt, förutom detaljen att de gjorde ryttaren helt döv för såväl omgivningen som för ridlärarens instruktioner. Från runda Jofa-krukor till en studie i avlång elegans, med mönstrad rand på mitten.
Vi tittar på handskar, ett 15-tal modeller i olika utföranden. Modet svänger även där. Och strumpor.
– Rutiga strumpor som man tänkte att det här är väl ändå alldeles för gubbigt för hästtjejerna. Men nej, de går åt som smör i solsken.
Vi luktar på läder och känner på tyglar.
– Det ska vara oxhud, eller i alla fall nöt, slår Rolf fast.
Han menar att det asiatiska lädret ofta är vattenbuffel, vilket inte alls ger samma slitstyrka. Och vi enas om att läderdoften nog ändå är det vi alla tre förknippar våra första hästminnen med.