Text: Anki Yngve
  
Ylva Rubin är veterinär inriktad på hästtandvård. Dessutom har hon en stallchefsutbildning från Flyinge i botten och har döttrar som tävlar dressyr och fälttävlan på SM-nivå.
I artikeln i papperstidningen betonar hon att det är en lång resa mellan inridningen och att du kan rida hästen på en avancerad betsling som kandar. Här på nätet utvecklar Ylva därför hur hon lär den unga hästen att ha bett i munnen.
  
Finns egentligen inte plats
Enligt Ylva Rubin är det här med att vänja en häst vid bett en separat utbildningsdel, som måste få ta tid. Målet är att unghästen ska lära sig att göra plats för bettet på ett sådant sätt att den kan bära det harmoniskt, med sluten mun och helt stilla. Därmed kan den också vara lyhörd för ryttarens signaler.
– Vi är dåliga på är att ge unghästen tid att hitta var och hur den ska placera bettet i munnen, säger hon.
När en häst har munnen stängd är munhålan full, det finns ingen naturlig plats för bettet. Utrymmet man ser vid lanerna när man tittar på en bild på ett hästskelett fylls i verkligheten upp av tunga och slemhinnor.
– Eftersom munnen är full behöver hästen lära sig att göra plats för bettet. Och vi måste ge den tid och möjlighet att förstå hur den ska göra, förklarar Ylva.
  
Vill tugga eller spotta ut
Det naturliga, när den oinridna hästen får något i munnen, är att antingen tugga på det eller spotta ut. Så har den ju gjort med allt som har kommit in där hittills under livet.
– När jag börjar betträna en häst ser jag först till att vargtänderna är borta, det rekommenderar jag starkt. Sedan bör man helst inte börja under den första tandväxlingsperioden, tipsar Ylva.
Då tanden tappas blir det nämligen först en lucka, sedan kommer den nya tanden som är extra känslig i början.
– Tyvärr sammanfaller detta ofta med treårstestet, där du inte får rida bettlöst. Vilket jag anser är helt tokigt, säger hon.
Själv rider Ylva alltid in hästarna på bettlöst huvudlag, parallellt med att de får prova att ha bett på sig inne i stallet.
– Vi har fått för oss att det är lättare att stanna hästen med bett. Men det är egentligen helt ologiskt för den, det finns inget i hästens naturliga beteende som säger att den ska stanna när det gör ont inne i munnen.
Hon jämför med vikthjälper, där det finns en grundlogik. Lutar du dig åt vänster kommer hästen instinktivt att följa med. Men så är det alltså inte med bett och förhållningar.
– Däremot har hästarna lärt sig sedan de var föl att när någon drar i grimman, då ska de stanna. Ett bettlöst träns ger samma signal, så det har de redan lärt sig. Om jag drar med bett gör det ont, risken är att hästen blir rädd om den inte förstår.
  
Första bettet är rakt
När hästen är inriden bettlöst gäller det att succesivt vänja in den på träns.
– Jag brukar börja med ett helt oledat tränsbett, antingen i syntet eller i metall. Syntet är snällare mot tänderna och metall snällare mot slemhinnorna, säger Ylva.
Målet är att hästen ska kunna bära sitt bett med helt sluten mun.
– Helst ska den inte röra bettet över huvud taget, det finns inget självändamål med det. Om min häst kan hålla bettet helt stilla blir den mer lyhörd för mina signaler. Grejar den runt med bettet blir fokus mer på metallbiten än på mig, så tänker jag.
Först när hästen svarar lyhört och på ett harmoniskt sätt på förhållningar med rakt bett, börjar Ylva introducera andra varianter. Till exempel ett litet och tredelat sådant.
– De olika momenten tar väldigt olika tid för olika hästar, påpekar hon.
På den unga hästen, som vänjs in med bett, är Ylva extra noga med att bettet passas in så att det inte blir några veck eller rynkor i mungipan.
– Den belastning du lägger i mungipan har hästen där hela tiden. Du måste därmed lägga ett högre tryck i tygeln än trycket av sidostycket för att hästen ska kunna känna tygeltaget. Det är dessutom lättare för hästen att acceptera bettet om den inte har ett konstant och högt tryck i mungipan, det är ju inte särskilt behagligt.
  
Reagerade kraftigt
Ylva Rubin tar en av döttrarnas tävlingshästar, den egna uppfödningen Lawsonia som i dag går medelsvår dressyr och har tävlat i junior-SM, som exempel.
– Lawsonia lät som att hon höll på att kräkas när hon först fick bett i munnen, alltså när hon var tre år gammal. Vi trodde aldrig att hon skulle vänja sig.
Eftersom stoet var så känsligt red Ylva henne enbart bettlöst ganska länge, samtidigt som hästen vandes vid bett avsuttet.
– Första gången hon reds enbart på bett (och inte i kombination med bettlöst, reds anm.) var faktiskt på treårstestet, där jag ju inte fick rida bettlöst. Men jag använde inte bettet, det bara satt där. Hon var så lyhörd för röst och andra hjälper att det inte var några problem, berättar Ylva.
Då Lawsonia väl hade lärt sig att bära bettet korrekt gjorde hon det med den äran, hon gick sjuårsklasserna både i Falsterbo och på Flyinge. I och med att betträningen hade fått ta tid i början var det heller inga som helst problem när stoet introducerades för (ett korrekt inpassat) kandar.
   
Låg eller ingen nosgrimma i början
Ett annat råd Ylva vill ge är att vara försiktig när du spänner nosgrimman, att du får plats med två fingrar uppe vid nosryggen är ett minimum. Försiktighet gäller med alla hästar, men inte minst på de unga.
– Hästar har av naturen skarpa tänder, det ska de ha för att kunna mala av långa grässtrån. Och tänderna är lite extra vassa när hästen är ung. Innan den har blivit sex–sju år skulle jag därför undvika engelsk- eller aachennosgrimma helt. Annars kan det lätt bli sår där nosgrimman går över tandraden, förklarar hon.
Vissa spänner åt nosgrimman för att hästen inte ska gapa eller lägga tungan över bettet, men då är du helt fel ute. Dessa båda symtom visar att något är fel, något som behöver åtgärdas. Kanske passar inte bettet, kanske sitter det fel eller så har inte hästen lärt sig att bära det korrekt.
– Lanerna har en ganska vass benkam som bara är täckt med benhinna och slemhinna. Ingen häst vill ha bettet under tungan, det gör ont. Om den lägger upp tungan är det för att försöka skydda något annat, menar Ylva.
Vissa hästar rullar tungan och trycker bort bettet från tänderna med den, som skydd.
– Då är det lätt att den glider över på fel sida. Hissar du då upp sidostyckena kommer bettet ännu närmare tänderna, tvärtemot vad hästen vill.
  
Viktigt att reflektera och variera
Slutligen vill Ylva Rubin skicka med hälsningen att hon tycker att vi ska anpassa utrustningen efter hästen, inte hästen efter utrustningen. Ofta är det nyttigt att fundera ett steg till.
– Vi behöver börja reflektera över vad vi gör med våra djur. Jag tror inte att någon häst tycker att det är skönt med en nosgrimma som är jättehårt spänd. Det är inte de som har valt att springa runt och göra tjusiga krumelurer, säger hon.
Inte minst förespråkar Ylva variation vad gäller sådant som bett och nosgrimma. Genom att inte rida mer än två dagar i sträck på samma huvudlag och betsling flyttar du trycket i hästens mun, så att det inte blir daglig punktbelastning på ett och samma ställe. Varför inte ha ett rakt och ett ledat bett att växla mellan, plus ett bettlöst alternativ?
– Det är viktigt att vi inte stagnerar som ryttare. Man måste ha tillåtelse att göra fel och att lära sig på vägen. Så länge man är öppen och vill förbättras, säger hon.