Text & foto: Anki Yngve
    
Hästar är från början stäpplevande djur, som är anpassade till att äta en relativt näringsfattig diet bestående av framför allt gräs. En häst i frihet ägnar 14-18 timmar per dygn åt att beta. 
- Det naturliga för dem är alltså att äta länge och från marken, säger Anja Pedersen.
Hon menar att grovfoder är det allra bästa för hästens tänder, att tugga de grova stråna fungerar lite som tandborstning för den. 
- Kraftfoder kan liknas vid redan färdigtuggad mat. Det ger mindre salivproduktion och kan packas in mellan tänderna.
  
Olika tänder har olika funktion
Hästens mest synliga tänder är framtänderna, som är som en sax som sliter loss grässtråna från marken. Efter lanerna tar kindtänderna vid, och sträcker sig hela vägen bak till i höjd med hästen ögon. 
- Hästen har dessutom väldigt rörliga och känsliga läppar som kan sortera bort oönskat foder, berättar Anja. 
Lanerna, det vill säga det tandfria området där vi placerar bettet, är platsen där hästen samlar upp det foder som framtänderna har klippt av. När hästen har fått ihop en lagom "boll" med gräs bildas ett tryck upp mot den hårda gommen. Då utlöses en reflex där tungan skickar bak fodret till kindtänderna, som maler sönder fibrerna. 
Detta är en reflex som är bra att känna till som ryttare - retar bettet gommen på hästen utlöses alltså reaktionen och hästen försöker flytta bak bettet mellan tänderna. 
- Det är förresten tungans storlek som avgör hur tjockt bett som får plats i hästens mun. Inte hur stort huvudet är, förklarar Anja. 
Kindtänderna mal fodret med en cirkulerande rörelse. Hästen byter själv tuggrotation mellan höger och vänster varv, så att tänderna slits jämnt. När fodret är tillräckligt sönderdelat, vilket underlättas av salivutsöndringen, sväljs det ner. 
- Salivproduktionen kommer igång när fodret rör sig mot och retar slemhinnorna i hästens mun. Då blöts fodret upp och blir lättare att svälja. Men saliven skyddar också magslemhinnan. En medelstor häst producerar mellan 10 och 30 liter saliv per dygn, berättar Anja.
  
Tänderna ska vara vassa
En vuxen häst har 12 framtänder, 0-4 hörntänder (= caninetänder/hingsttänder), 0-4 vargtänder och 24 kindtänder. 
- Hästtänder slits hårdare än våra tänder och ska vara ganska vassa, så att de klarar av att sönderdela grovfodret, säger Anja.
Hon förklarar att hästar har en fördröjd rotutveckling. Det innebär att tanden bildas först, när den sedan kommer i slitning utvecklas roten. Roten växter och "puttar ut" mer och mer tand efter hand som den slits. 
- Efter cirka 14 års ålder är det inte längre möjligt för tanden att bilda nytt tandmaterial. Om man då raspar ner tänderna förkortar man hästens liv. I 20-årsåldern har en häst ofta skjutit fram allt tandmaterial den har och framåt 30-årsåldern kan tänderna ha blivit så nerslitna att hästen får svårt att tugga, förklarar Anja.
  
Håll ett öga på tandväxlingen
Innan den får sina permanenta tänder har hästen, precis som människan, mjölktänder. De är 24 till antalet, 12 framtänder och 12 kindtänder. 
- Mjölktänderna byts ut från ett till fyra och ett halvt års ålder. Tänk på att hästen fortfarande är i tandväxling när vi börjar ha bett i munnen på den, två-treårsåldern kan vara en ganska turbulent tid i unghästens mun. Det gäller att anpassa utrustningen efter tandbytena, kanske behöver hästen i perioder ridas bettlöst, säger Anja. 
Vargtanden, som är den första kindtanden, används inte utan är en rest från tidigare utvecklingsstadier. Inte alla hästar får vargtänder - och om vi inte hade haft bett i munnen på hästarna hade vi inte behövt plocka bort dem.
- Vargtänder är vanligast i överkäken men vissa hästar får dem även i underkäken. Ibland tappar hästen vargtänderna i två och ett halvt-årsåldern, men gör den inte det brukar vi rekommendera att de plockas bort. Vargtänderna sitter på ett dumt ställe, precis där vi vill att bettet ska ligga. Risken är att de bryts av när bettet ligger emot vilket i så fall orsakar stor smärta. 
Tänk även på att det inte alltid är så att vargtänderna syns. Ibland ligger de dolda under tandköttet.
  
Veterinär eller tandläkare
Anja menar att den som undersöker och behandlar hästens tänder antingen ska vara veterinär eller legitimerad humantandläkare, med adekvat tilläggsutbildning om hästar. 
- I mitt tycke räcker det inte att ta ut en så kallad "hästtandläkare" med några veckors utbildning i USA. Dessa har enligt mig inte tillräcklig utbildning och får till exempel inte ge injektioner eller behandla djur som har getts lugnande, säger hon. 
Anja berättar att hon under en munhåleundersökning först inspekterar hästens framtänder. Därefter sätter hon på en munstege och undersöker tuggytor, förekomst av vassa tandkanter, letar efter skador, foderinpackningar, eventuella sår och så vidare.
- Raspa eller slipa tänder ska man bara göra om det är nödvändigt för att förbättra tuggfunktionen eller för att undvika slemhinneskador på grund av vassa kanter. Kom ihåg att slentrianmässig raspning kan förkorta hästens liv!
Distriktsveterinärerna rekommenderar att en unghäst under fem år undersöks i munnen en gång i halvåret. När det gäller vuxna till medelålders hästar räcker en gång om året, medan en häst över 18 år kan behöva kontrolleras lite oftare.
  
Fotnot: Andra halvan av Anja Pedersens föredrag handlade om betsling. Det återkommer vi till i en senare artikel här på Hippson.se!