Text & foto: Sigbrit Mattsson
  
John Pringle är chef på SLU:s enhet för hästmedicin och har jobbat där sedan 1988, han intresserar sig främst för infektionssjukdomar. Miia Riihimäkis huvudintresse är luftvägsproblem hos häst, vilket hon har jobbat med i 20 år.
John berättar att kvarka är en gammal sjukdom hos häst, redan ”de gamla grekerna” beskrev den. Sjukdomen orsakas av en streptokockbakterie, Streptococcus equi.
Det är viktigt att poängtera att bakterien bara orsakar sjukdom hos häst, inte hos människa eller något annat djur. Och det är samma bakterie som ger kvarka runt om i världen, det finns alltså inga varianter eller undergrupper.  
  

John under sin föreläsning.
      
Sprids via kontaktsmitta
Symtomen är feber, näsflöde (snor) och svullna lymfkörtlar i huvud- och halsregionen – som kan utvecklas till varbölder. Sådana är vanliga mellan ganascherna. Inkubationstiden är cirka 3 till 14 dagar medan sjukdomsförloppet är två veckor till några månader, unga djur blir oftast sjukast.
Bakterien sprids med kontaktsmitta. Hästens nos måste komma i kontakt med bakterien exempelvis genom att nosa på en smittad häst, på infekterade kläder, boxinredning, vattenhinkar, utrustning eller dylikt. Den sprids alltså inte via luften.
Efter genomgången infektion kan bakterien finnas kvar i luftsäckarna hos symtomfria djur och hästen kan vara bärare i veckor, månader och år. Troligen kan bakterien utsöndras och smitta andra. Den längsta tid man vet att någon häst har varit kronisk bärare är 39 månader!
Streptococcus zooepidemicus är en annan bakterie som kan ge kvarkaliknande symtom och den förekommer ofta i luftsäckarna på friska hästar.
Försök har gjorts för att se om den diagnosmetod som används i dag är tillräckligt bra. Från prover som direktodlades på ett speciellt näringsmedel hittades inte Streptococcus equi i lika många fall som de som testades med PCR (polymerase chain reaction). PCR är en mycket känslig metod där man letar efter en speciell DNA-sekvens av bakterien, där hittade man kvarkabakterierna till i stort sett 100 procent.
 
Tysta smittbärare ställer till det
En annan fråga forskarna ställer sig är ”Varför kan vi inte utrota kvarka?”. Det borde inte vara så svårt eftersom sjukdomen bara drabbar häst.
Det stora problemet är dock de hästar som bär på bakterien och som utsöndrar den under lång tid, utan att ha några symtom. Hur ska man hitta dem? Analysmetoderna är dyra och det är djurägaren som får betala.
En tanke från John är att man skulle kunna ”poola ihop” prover, kanske upp till tio stycken i ett prov och testa med hjälp av PCR. Om alla prover visar sig vara negativa vet man att man har ett kvarkafritt stall.
Varför en häst blir bärare utan symtom är oklart, men det kan bero på infektionsdos och/eller hur patogen (sjukdomsalstrande, reds anm.) bakterien är.
 
Olika typer av prover
Provtagning för analys vid ett akut utbrott sker genom nässköljprov eller nässvabbprov med E-swab (beställs från SVA). Säkrast resultat får man om dessa både provtyper kombineras. Det är även bäst att ta prov från flera hästar, eftersom det kan vara svårt att hitta bakterien i ett tidigt skede.
Vid provtagning av kroniska smittbärare är den säkraste metoden att analysera både sköljprov från luftsäckarna samt nässköljprov. Det är som sagt egentligen alltid bäst med en kombination av dessa.
Blodprov kan tas när man vill kontrollera om hästen har haft kvarka. Då letar labbet efter antikroppar. Problemet är dock att metoden är ganska osäker. Ett positivt resultat visar att hästen har haft kvarka, men negativa resultat kan man inte riktigt lita på.
Miia presenterade resultat från 179 endoskoperingar, som visade att man inte kan se om hästen bär på Streptococcus equi genom att titta i luftsäckarna. Man måste provta och analysera för att vara säker.
  

Miia Riihimäki och Gittan Gröndahl hjälps åt under provtagningen.
  

Endoskopering i samma stall (med friska hästar).
 
Karantän och god hygien
Bakterierna är känsliga mot pencillin, men i det akuta stadiet fungerar detta inte alltid på grund av att bakterien är inkapslad i böldernas var. Kvarka får ofta läka ut utan antibiotikabehandling, vid vissa speciella fall kan det dock användas. Tömning av bölder görs genom ingrepp om de inte öppnar sig själva.
Det viktigaste för att undvika att få in kvarka i stallet är att ha nya hästar i karantän i tre veckor, samt att hålla god hygien. Om ni ändå har fått in smittan ska hästen med symtom snarast isoleras för att minimera risken att fler drabbas. Efter ett avslutat kvarkautbrott ska stallet vara isolerat i minst 20 dagar (SVA rekommenderar fyra till sex veckors isolering). Inga nya hästar får gå i kvarkasmittade hagar.
 
Olika svårt att ”tvätta bort”
Miia berättar att de har rengjort olika material som de först har infekterat med Streptococcus equi. Först med tvätt och sedan med rengöringsmedel, forskarna använde Desidos.
Plast, trä och betong blev rent direkt efter behandling, likaså både lädergrimma och läderhandskar. Däremot var bakterierna kvar på en tyggrimma tvättad i 40 grader, men den var okej efter 60-gradig tvätt. Försöket fortsatte med trästolpar i en hage. Alla stolpar var bakteriefria efter tio dygn, de flesta av dem tidigare. Vattenhinkar kontaminerades också, här tog det dock hela 108 dagar innan den sista hinken var bakteriefri.
Nya försök ska göras med endoskop och bremsar, samt med stolpar under sommartid. Även inredning i stallar som har drabbats av kvarkautbrott kommer att provtas. Ångtvätt av stall borde fungera, men har ännu inte testats.
Det är många frågor forskarna vill ha svar på. Vad händer med bakterien hos kroniska smittbärare? Kan smittade hästar smitta varandra? Hur smittsamma är kroniska bärare? Man kommer även att sekvensera och titta på bakteriens arvsmassa. Mycket forskning är på gång.
En önskan är att det ska komma ett bra och fungerande vaccin, Miia berättar att majoriteten av alla föredrag på konferenser handlar om vaccin i dag. Det vaccin som är på gång verkar lovande, men det måste provas ut.
 
Fick tömma bölderna på var
Cecilia Haking berättar under föreläsningen om hur det var när hon drabbades av ett kvarkautbrott i sitt inackorderingsstall för islandshästar. Det var drygt 40 hästar uppstallade och alla drabbades.
Hästarna var fruktansvärt sjuka och många hade stora varbölder. Från en böld hon tömde kom det ut fyra till fem deciliter! Vissa hästar var så svullna att de inte kunde böja ner huvudet till marken för att beta. En del stod på Metacam, några fick penicillin, andra kördes till Ultuna för att tömma bölder.
De första tre månaderna var det daglig bandagering som gällde och hästarna tempades morgon, lunch och kväll. Två hästar fick kastad kvarka (spridning av bölder i kroppen, ibland till organ, reds anm.). Först efter ett och ett halvt år var alla hästar friska och det fanns inga smittbärare.
Dessa hästar var med i kvarkaförsöket, så de provtogs och testades extra noga. Det här visar vilken allvarlig sjukdom kvarka kan vara. Om man ska se något positivt med det här utbrottet är det i så fall att forskarna har en massa material från sjuka djur att jobba vidare med.
De flesta i publiken drev antingen ridskola eller hade inackorderingsstall och frågorna var många. Alla ansåg att det är mycket viktigt att information sprids om hur man bäst skyddar sig, för att inte få in kvarka i stallet. I kombination med information om hur man bäst hanterar situationen om man ändå skulle drabbas.
   
Fotnot: På SVA:s och Hästsveriges hemsidor finns bra information om kvarka. Kolla även Strategy to eradicate and prevent Strangles (STEPS).
  

Många i publiken var själva stallägare, frågorna var många.