Text: Åsa Pernes
Foto: Magnus Pehrsson/Agria (porträtt på Charlie) och Anki Yngve
  
Bakgrunden till ”Himlen får vänta” var att försäkringsbolaget Agria upplevde att det på vissa skadeanmälningar lyste igenom att hästarna inte var så allvarligt skadade att det inte fanns någon återvändo. En del hästar dömdes helt enkelt ut i onödan. Med projektet ville man bland annat få veterinärer och hästägare att tänka till. Även Sveland Djurförsäkringar har haft en liknande verksamhet, som vi har skrivit om här.
  
Nu är det ett tag sedan några hästar köptes loss av Agria till ”Himlen får vänta”. Ska man tolka det som att företaget har uppnått sitt mål? Vi frågar bolagets veterinärkonsult Charlie Lindberg, som har varit drivande i projektet:
  
Hej Charlie, jag undrar vad som hände med ert projekt ”Himlen får vänta”. Är det avslutat, eller vad sker nu?
– För dagen har vi inte någon häst i projektet, men det är absolut inte nedlagt. Målet är att vi ska fortsätta när vi hittar en lämplig häst.
– Fast vi skulle nog kunna hitta hur många hästar som helst, som skulle kunna få skjuta upp sin resa till himlen en stund. Men det är flera faktorer som ska falla på plats för att vi ska kunna ”hitta de rätta hästarna” och köpa loss dem. Det handlar bland annat om hästens diagnos och vår bedömning om att hästen kan rehabiliteras, sedan måste även hästägaren samtycka. Dessutom ska det fungera rent praktiskt med både stallplats och omvårdnad.  
  
Kan du berätta lite om bakgrunden?
– När vi tittade på skadeanmälningarna, som kom in till oss, upplevde vi ibland att hästarna inte var så allvarligt skadade att de aldrig mer skulle kunna fungera som ridhästar. Det var diffusa skador som hältor, ryggsjukdomar och olika rörelsestörningar. När vi läste mellan raderna tolkade vi det mer som att det handlade om ridproblem.
– Det var väldigt ofta så kallade ”rygghästar”, med intilliggande tornutskott. Vi vet att många hästar lever med det här och fungerar väldigt bra. Det finns hästar som har intilliggande tornutskott där det kan se ganska eländigt ut på röntgen, men som ändå fungerar bra både i ridning och på tävling.
– Jag förstår att det inte alltid är så lätt att ha en konvalescenthäst, det gör jag verkligen! Det tar tid och kostar pengar, det hästägare verkar ha svårast med är tiden och rätt konvalescens. Ibland är det så himla besvärligt att bara ge hästarna tid.
  
Charlie Lindberg tystnar en kort stund, sedan säger han att han har sett många så kallade ”rygghästar” som har haft ont – då finns sällan några alternativa lösningar. Det här är väldigt individuellt, från häst till häst. Han berättar sedan om en ryttare han fick uppmana att hoppa av hästen snabbast möjligt, för hon satt på en häst som ville bli av med sin ryttare på grund av ryggsmärtor.
  
Hur går det till när ni får in de här livskadeansökningarna?
– Våra skadereglerare tittar först på ansökningarna, ofta är det de som reagerar och tänker ”oj ska den här hästen redan tas bort”. Sedan får vi veterinärer ansökningarna. Vi är rådgivande, det är inte vi som dömer ut hästarna. Vi går igenom journalerna och tittar ibland även på röntgenbilder som vi har fått.
– Efter det ska vi göra en bedömning om vi tycker att hästen är tillräckligt utredd och behandlad. Saknar hästen användbarhet för all framtid? Är svaret ja på de här frågorna får de vårt godkännande. Tycker vi att hästen bör få längre konvalescens, och eventuellt ytterligare behandling, blir det ett avslag. Men tyvärr brukar det oftast sluta med att det går några månader, sedan kommer det en ny ansökan. Man har gett upp.
  
Du poängterade att det inte är ni som dömer ut hästarna...
– Ryttare och hästägare säger att försäkringsbolagen dömer ut hästar. Det gör vi aldrig, vi tar ställning till de inkomna handlingarna. Skadeanmälan skickar hästägaren själv in till oss. Vi dömer inte ut hästarna!
  
Ett av Agrias mål med ”Himlen får vänta” var att få veterinärer att tänka ett varv till innan de dömer ut en häst, och att ge dem lite råg i ryggen. Har ni lyckats med det?
– Ja, det tror jag. Men jag tycker inte att man kan skylla på veterinärerna, det är inte alltid så lätt. De ställs inför hästägare som har tröttnat, hästägare som återkommer gång på gång med olika fel på sin häst. Hästägarna åker runt till olika kliniker och till slut har man målat in veterinären i ett hörn. Vad ska man göra? Man får skriva en livskadeförsäkran.
  
De hästar som fick en andra chans har klarat sig fint och fungerar bra med sina nya ägare. Vissa tävlar till och med på högre nivå än innan de blev utdömda. Hur har veterinärerna tagit det här, har de känt sig styrkta eller påhoppade av er?
– Nej, jag har inte hört att någon har känt sig påhoppad, däremot har en hel del av mina kollegor känt sig styrkta av det här. Vårt mål var aldrig att anklaga veterinärerna, utan vi ville med projektet visa att det går att göra något med de här hästarna.
– De fick byta miljö och göra något annat, för det är många faktorer som spelar in och påverkar våra hästar. Det är allt från stallmiljö, ny ryttare, hagvistelse, hantering och så vidare. Alla hästar vill inte hoppa eller gå på spåret varje dag, man får anpassa sig och variera sig lite. Om man inte gör det ”dödar” man hjärnan på hästarna, de måste få variation och få leva som hästar.
  
Vad gjordes med de hästar som fick en ny chans?
– Först fick hästarna gå i en stor hage och vara ifred en tid. De undersöktes även av en veterinär och sedan fick alla en individuellt anpassad rehabilitering, som bland annat innehöll tömkörning. Hästarna började sedan ridas och efter hand kunde ridningen ökas på successivt. Allt utifrån hästens förutsättningar, vi upplevde att alla hästarna ganska fort kom tillbaka till ridningen igen.
– Hästar har olika förutsättningar, precis som vi har. Alla är olika och alla hästar kan inte göra de krumelurer vi vill. Det här har vi till mans lite svårt att inse. När jag var 16 år tränade jag höjdhopp och hoppade väl cirka 145 centimeter. Om jag så hade tränat varenda dag i hela mitt liv så hade jag i alla fall aldrig blivit världsmästare. Det är exakt samma sak med hästarna, en del kan och en del kan inte. Man köper en häst med en viss förväntan och har vissa mål med den. Det är bra, man ska ha mål med sin träning och tävling. Men om det inte fungerar, då får man tänka om.
– Jag brukar säga att det är som ett äktenskap, fungerar det inte får man väl tänka att ”det var inte vi två som skulle leva ihop”. Då får man dela på sig, byta ut hästen eller låta någon annan prova. Men det vill man inte göra! Det blir lite prestige i det hela. Jag tror att många tycker att det är nesligt att ha misslyckats. De vill inte erkänna att de kanske har en del i det hela.
  
Nu pratar du en hel del om hästägarna, men vad har veterinärerna för del i det här?
– Som jag sa tidigare känner sig nog veterinärerna pressade av en del hästägare, som vill få sina hästar utdömda. En annan faktor man bör fundera över är konkurrensen, för den har hårdnat. I dag finns det hästkliniker lite överallt, och veterinärerna vill eller måste kanske tillgodose sina kunder mer.  – Sedan tycker jag att veterinärerna måste våga vara lite mer ärliga mot hästägarna. Allt är inte svårt och stort. De måste kunna säga till djurägaren att ”vi ger din häst lite smärtstillande, sedan får den ta det lugnt i några dagar. Du skrittar och joggar och så ses vi om 14 dagar.” Men det ska ofta sprutas direkt, jag tycker att det sprutas för mycket och det står jag för!
– Man har för bråttom med att ge sig iväg till veterinären. Ha is i magen. Åk inte iväg så fort det känns en aning konstigt. Ge hästen lite vila, den kan ha vrickat till sig lindrigt. Vila är underskattat, låt hästen vila ett par dagar eller varför inte några veckor.
  
Vad kan ni som försäkringbolag göra för att hjälpa de här hästarna, hästägarna och veterinärerna? 
– Vi ser över och förnyar våra produkter, som ska vara till hjälp vid sådana här situationer. Försäkringar som ska stimulera rehabilitering till exempel, som vår rehab-försäkring. Där ersätter vi bland annat rådgivning, tömkörning och fysioterapi. Kostnader som tillkommer efter att hästen är färdigbehandlad, för man måste komma igång och arbeta.
– Här ser vi ibland ett problem. Man är ofta lite rädd för att sätta igång sin häst efter konvalescensen, rädd för att det ska gå åt skogen igen. Men en häst kan inte alltid vila sig frisk, om den inte har brutit ett ben förstås, för då måste den givetvis vila. Men när det gäller hältor, ryggar och rörelsestörningar måste man jobba hästen – det är viktigt och där kan vår försäkring täcka en del kostnader. Så det gäller att se över försäkringsskyddet när man köper en ny häst. För det är för sent att teckna den här försäkringen när skadan redan är skedd.
– Vi har ett annat problem i dag också, som inte riktigt har med det här att göra och det är de ökade veterinärvårdskostnaderna, vi behandlar våra djur mer och mer. Tyvärr ser det ut som att de här kostnaderna kommer att fortsätta öka och då är risken att priset på försäkringspremierna måste höjas, vilket i sin tur kan leda till att djurägarna inte har råd att teckna en försäkring. Det kommer i slutändan att slå tillbaka mot veterinärer och hästkliniker, man kommer inte att ha råd att behandla sina hästar i samma utsträckning.
– Våra kostnader här i Sverige går dock inte att jämföra med Tysklands priser, vi har helt andra kringkostnader för bland annat personal och vårdhygien, tillägger Charlie Lindberg snabbt.
  

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se