Text & foto: Anki Yngve
  
Under clinicen visar Gillian hästens skelett och muskler, både stillastående och i rörelse, med hjälp av skimmelvalacken Olle och det bruna stoet Daisy. Att måla hästarna har tagit ungefär fyra timmar och hon har haft sex hjälpredor från arrangören som har assisterat.
– Och då har jag nog ändå gjort det här ungefär 500 gånger, skrattar Gillian.
I den här första delen av referatet från demon pratar hon om hästens skelett och i nästa del – som publiceras inom kort – är det musklernas tur.
  

Idén att måla direkt på hästar är något som vuxit fram. Det började med att Gillian ritade enstaka streck, för att visa saker för sina kunder.
  
Vikten av rörelse
Gillian Higgins mantra när det gäller hästens kropp är ”If you don’t use it, you’ll lose it”. Det vill säga om hästen inte använder sina leder och muskler på daglig basis tappar den rörlighet och styrka.
Vi ryttare och hästägare bör därför uppmuntra hästarna att använda hela sitt rörelsespann. Men för att kunna göra det måste vi förstås först veta vad som är möjligt, hur mycket kan de röra sig? Och där kommer anatomikunskaperna in.
– Vi bör ha koll på vilka delar av kroppen som hästen faktiskt kan förkorta, förlänga eller rotera, menar Gillian.
  
Hästens hals
Många människor tror att skelettet inuti hästens hals, alltså halskotorna, följer samma linje som mankammen. Men så är det inte, i stället är skelettet i halsen S-format från nacken och neråt – och de sista kotorna är placerade ganska långt ner i halsen.
– Det krävs väldigt mycket halsmuskler för att hålla uppe hästens tunga huvud. Så det är dessa muskler som fyller upp utrymmet ovanför halskotorna, berättar Gillian.
Halsen är den mest rörliga delen av hästens ryggrad, och allra mest rörelse har den vid basen. Näst mest rörelse finns mellan skallen och första nackkotan (dock främst uppåt och nedåt) och tredje mest rörelse finns mellan första och andra nackkotan.
  

  
Nacken
Många ryttare är väldigt fokuserade vid hästens nacke, där vi på exempelvis en volt vill att den ska ställa sig. Ställningen sker i övergången mellan skallen och första kotan, men Gillian berättar att det finns ganska liten möjlighet till rörelse i sidled här.
– Det gör att hästen bara kan ställa sig så mycket att du precis ser ögonbågen på innersidan, säger hon.
Försöker man ställa mer brukar det resultera i att hästen lägger huvudet på sned. Det sker då mellan den första och den andra nackkotan, som tillåter rotation. 
  
Ryggen
När vi rider placeras sadeln över hästens bröstkotor. Själva ryggraden ligger dock djupare än vad många tror, upp från ryggraden sticker nämligen relativt långa tornutskott. Gillian förklarar att det sker ganska lite rörelse i ryggraden.
– Den har med hjälp av evolutionen utvecklats för att bära vikt, men inte vikten av ryttaren utan av hästens tunga matsmältningssystem. På en 500-kiloshäst väger mag-tarmsystemet ungefär 150 kilo. Därför behöver ryggraden vara såpass stel och stabil som den är, för att hålla uppe allt, säger hon.
  

Det blir något av en aha-upplevelse när Gillian visar hur ryggen faktiskt ser ut uppifrån.
  
Revbenen
Mycket av det vi upplever som rörelse i ryggen när vi rider kommer faktiskt från revbenen. Rider du på en volt eller i en öppna känns det ju som att ryggen böjer sig. Men det handlar till stor del om att mellanrummet mellan revbenen blir mindre på insidan och större på utsidan.
– Det finns ganska mycket rörelse mellan revbenen eftersom hästen måste kunna andas obehindrat, säger Gillian.
Samtidigt fäster ju revbenen i ryggen, så som terapeut kan hon använda revbenen för att uppnå rörelse i den stelare ryggraden.
Gillian låter ägarna till de båda hästarna i manegen leda dem på en riktigt liten volt åt båda hållen, för att visa hur revbenen anpassar sig. Detta är för övrigt en jättebra smidighetsövning som man kan göra med sin häst varje dag.
  

På en liten volt blir det tydligt hur mycket revbenen pressas ihop.
  
Länd, kors och svans
Bakom bröstkotorna sitter de sex ländkotorna. I dem finns inte heller mycket rörelse, men det är ett område som i mångt och mycket länkar ihop ryggen med bakbenen, det fäster mycket muskler här. Om man pressar ovanifrån i länden på hästen, och jämför känslan med ryggen där vi sitter, så är länden betydligt stummare. Därför är det viktigt att sadeln inte hamnar så långt bak att den ligger an hästens länd. Det leder nämligen till ömhet.
Även om både ländkotorna och det efterföljande korsbenet (fem sammanväxta kotor) är stela finns det enligt Gillian ett ”gap” mellan dem, där rörligheten är ganska stor.
– Det är det ”gapet” som gör att hästen kan föra bakbenen in under sig, exempelvis vid samling eller när en reininghäst gör slidestop. Det är här uppe den rörelsen sker, säger hon och visar.
Sista delen av ryggraden utgörs av svanskotorna, som går hela vägen genom svansroten på hästen. Gillian menar att man genom att exempelvis massera eller stretcha svansen kan påverka ryggen längre fram. 
  

Gillian visar "gapet" mellan länden och korset, där hästen kan vinkla sig när den exempelvis går i samling.
  
Bäckenet och bakbenen
Hästens bakben består av stora och starka ben, det här är djurets kraftcentral. Lederna kan komprimeras lite som ett dragspel, Gillian liknar bakbenet vid en kängurustylta.
– Ju mer vinklar det är desto mer möjlighet finns det att böja och sträcka, säger hon.
Bakbenen utgår från bäckenet, som man kan känna ”ändarna” på om man klämmer på hästen – både upptill, på sidorna och bakåt. Genom SI-leden förbinds ländryggen med bäckenet, i den regionen transporteras kraften från bakbenen framåt. 
  
Frambenen
Hästens framben skiljer sig ganska mycket från bakbenen. De har bara tre vinklar mot bakbenens fem, och kan inte komprimeras på samma sätt. Om bakbenet är en kängurustylta jämför Gillian frambenet med en stavhoppsstav.
En annan skillnad är att frambenet inte förbinds med ryggen med hjälp av skelett, till skillnad från oss människor saknar hästarna nämligen nyckelben.
– I stället hålls frambenen uppe av muskler, vilket i sin tur skapar en helt annan rörlighet. Musklerna kan höja och sänka bogpartiet, och frambenen kan röra sig friare än bakbenen. 
  

Muskler håller uppe och stabiliserar hästens framben och bogparti. 
  
Hästens hållning
Gillian menar att hästen, precis som vi, kan få dålig kroppshållning – till exempel vid övervikt eller om den har svaga magmuskler. Då sjunker ryggraden och kan till och med svanka neråt, i stället för att vara rak eller lite välvd. (Men observera att hon pratar om själva ryggraden inuti kroppen, inte om överlinjen. Reds anm.)
– Det här är roten till många rygg- och ridproblem hos våra hästar. När vi rider på dem trycker vi med gravitationens hjälp ner ryggen ytterligare. Därför måste vi ta ansvar för hästarna och hjälpa dem att röra sig på ett sätt så att de får upp ryggen och kan bära vikten, säger hon.
Gillian förklarar hur viktiga ryggradens ligament är för ryggens hållning. De kan liknas vid ett elastiskt band som följer överlinjen och hjälper till att hålla uppe hästens huvud och hals. Eftersom ligamenten är förbundna både med skelettet och med varandra samspelar de.
– När hästen tar upp huvudet blir ligamenten slappare, men sänker den huvudet spänns de och ryggen höjs. Så vi kan använda huvudets och halsens position för att påverka hästens rygg, säger hon.
Ett första steg är enligt Gillian att plocka bort alla hönät och höhäckar. Att hästen äter direkt från marken bidrar till god rygghållning.
 

När huvudet är uppe "slaknar" ligamenten (rött) och ryggen sänks.
 

Med sänkt huvud sträcks ligamenten och höjer ryggraden. 
  

Anki Yngve

redaktion@hippson.se