Text: Anna Carlsson-Käck
Porträttfoto, Gittan Gröndahl: Mikael Propst/SVA
Arkivfoto, hovslagare: Anna Carlsson-Käck
   
När Isabella Nilssons båda ponnyer behövde hovvård kontaktade hon sin hovslagare precis som vanligt. En tid bokades och allt var frid och fröjd, tills Isabella förklarade att två hästar på gården utanför Uddevalla precis hade konstaterats ha drabbats av kvarka. Hästarna stod isolerade sedan första misstanke fanns. Då gjorde sig hovslagaren oanträffbar. Isabella frågade ytterligare fem, sex hovslagare utan att få napp.
– De tyckte att det var för stor risk för dem, deras egna hästar och övriga kunder. Det var för mycket jobb med att sanera både verktyg och sig själva. En tyckte att jag kunde dra av skorna och raspa av lite själv om det var kris, berättar hon.
Till slut fick Isabella tag på en hovslagare som kom långväga ifrån.
– Han kom hit och gjorde sitt jobb. Bytte kläder, desinficerade sig själv och sina verktyg och åkte hem.
  
Kunskaper om förebyggande hygien
Isabella fick många nej innan hon fick ett ja. Hur långt sträcker sig egentligen hovslagarens ansvar? Kan man kräva att han eller hon kommer till ett kvarkadrabbat stall? Nej, det kan man inte, men en seriös hovslagare borde kunna ta hand om sina kunder ändå. Det menar statsveterinär Gittan Gröndahl vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).
– Godkända hovslagare tillhör djurhälsopersonal enligt Jordbruksverkets föreskrifter. De ska ha goda kunskaper i hygien och smittskydd, och de vet hur man rör sig mellan olika besättningar utan att riskera att sprida smitta. Det är inget svårt att bryta smittvägarna via människor och utrustning vid kvarka, bara man gör rätt vid rengöringen, säger hon.
  
Vettigt med extra avgift för merarbete
Gittan Gröndahl ifrågasätter också seriositeten hos de hovslagare som inte kommer ut till sina kunder, till exempel i en situation som Isabellas.
– Klarar de inte av att hantera smitta så kan man ju undra hur de klarar den basala hygienen annars? Rutiner som kläd- och skobyte, handhygien och hur man sköter sin utrustning borde gälla i vardagen också, säger statsveterinären och fortsätter:
– Jag tycker samtidigt att det ska vara självklart att hovslagaren kan ta ut en extra avgift för sitt eventuella merarbete. Alltså för desinfektion och så vidare vid besök hos en sjuk häst eller på en isolerad gård.
  
Rädslan kan vara överdrivet stor
Hans Wincent är ordförande i Svenska hovslagareföreningen. Han är egentligen inte förvånad över Isabellas historia.
– Jag upplever en överdriven rädsla, framför allt bland de hovslagare som inte har smittskyddskunskap. Är man inte orolig på grund av sin egen okunskap så är man orolig för att hästägarens okunskap ska ge en dåligt rykte, att det ska spridas att ”nu har den och den varit där och där”. De blir osäkra på hur de ska agera, säger han och fortsätter:
– Man ska absolut ta kvarkan på allvar, men följer man de hygienrutiner och rekommendationer som finns är det inget konstigt. Lägg besöket i det smittade stallet sist på dagen, kanske till och med sist i veckan. Rengör verktygen och dig själv och byt kläder. Ta gärna en extra avgift för rengöring. Det signalerar seriositet.
Vilka skyldigheter har hovslagaren i en sådan här situation?
– Hovslagare är inte ett reglerat yrke, vilket gör att hovslagaren inte har någon skyldighet att vårda på samma vis som distriktsveterinären har. Jag kan ändå tycka att man har ett ansvar gentemot främst sina ordinarie kunder och inte minst gentemot hästen. Rör det sig om en insjuknad häst behöver man kanske inte ge sig på den i det mest akuta stadiet, men även kvarkadrabbade hästar – eller hästar som står i samma stall – behöver hovvård. Det kan ju bli långvarigt, säger Hans Wincent.
  
Fotnot: Hippson har försökt nå den hovslagare som till slut kom och tog hand om Isabella Nilssons hästar. Han har dock avböjt intervju.

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se