Text: Annelie Lundkvist
Foto: Privat
    
För Emelie Löthman har djurintresset alltid funnits och när hon var yngre, och bodde hemma i Stockholm, tävlade hon framgångsrikt på ponny. Det gav henne möjlighet att resa Sverige runt och i den vevan träffade hon ryttaren som senare skulle växa upp och bli hennes pojkvän, Alexander Zetterman.
– Vi red och tävlade ihop på ponny så man kan säga att vi har känt varandra ganska länge, även om vi inte var kompisar, berättar hon.
  
Intresserad av alla sorters djur
Under uppväxten har Emelie alltid haft både hästar och hundar omkring sig, och under sommarloven väckte bondgårdsdjuren vid lantstället hennes intresse. Efter gymnasiet åkte hon över till Storbritannien för att arbeta som hästskötare i ett polostall. Dock lockade drömmen om att studera vidare, så Emelie kom hem till Sverige och pluggade ett naturvetenskapligt basår, innan det var dags för en sommar i Danmark.
– Där arbetade jag på en hästklinik som i första hand var inriktad på tävlingshästar. Det var superlärorikt eftersom jag både fick vara på kliniken, i labbet och i operationssalen samtidigt som jag var med vid enklare hältutredningar.
  
Gav nästan upp drömmen
Trots upplästa betyg och det naturvetenskapliga basåret kom Emelie varken in på veterinärutbildningen i Sverige eller i Danmark. Bakslagen fick henne att tänka om, även om arbete på hästklinik fortfarande lockade. Tack vare sitt sommarjobb i Danmark hade hon fått inblick i det administrativa på kliniken och hon började fundera på vilka andra vägar hon kunde gå.
– Då började jag tänka att jag kunde arbeta med ekonomin på en klinik. På så sätt skulle jag i alla fall var nära hästarna, berättar Emelie.
Med det i bakhuvudet flyttade hon till Lund för att plugga och kom hem med en kandidatexamen i ekonomi. När utbildningen var klar tog hon anställning som ekonomiassistent på ett kontor i Stockholm, och fick senare jobb som projektledare på ett företag som arbetar med ekonomilösningar. Trots att hon avancerade i företaget, och inom kort blev marknadsansvarig, var det ändå något som saknades. När en god vän tipsade om veterinärutbildningen i Valencia tvekade Emelie inte en sekund.
– Jag tänkte att jag kunde söka och se om jag kom in. När jag väl gjorde det var det inga tvivel, jag skulle åka.
  
Högt tempo på utbildningen
Första året i Valencia handlar om att hänga med och lära sig strukturen. Termin ett pluggar eleverna tio ämnen parallellt. Emelie säger att naturbasåret har hjälpt henne mycket, framför allt med sättet att tänka när det kommer till de svårare ämnena.
– Det är mycket matematik, statistik och kemi. Många har redan hoppat av, man får inte underskatta att det är en fördel att komma hit förberedd.
Klasserna är uppdelade i en spansk, en fransk och en internationell grupp. I Emelies klass finns både tyskar, norrmän och italienare utöver henne och de andra svenskarna. Gruppen hade drygt 40 elever vid terminsstarten, men många har alltså hoppat av under första terminen. I klassen är det blandade åldrar, eleverna är från 19 till 40 år gamla, något som Emelie inte tänker på i vardagen.
– Alla är på relativt samma nivå studiemässigt och är lite lika på ett sätt. Vi är ett gäng starka, självständiga individer. Och extrema djurmänniskor.
  
Flyttar ihop med klasskamraten
När vi pratar med Emelie har hon precis satt sig på ett närliggande kafé för en paus i flyttstädningen. Hon har nämligen flyttat ihop med sin klasskamrat Cajsa och har därmed fått chans att bo på gångavstånd till skolan.
– Jag ser fram emot att flytta. Dels för att slippa resvägen, dels för att bo tillsammans med min kompis. Vi pluggar ihop och framför allt skrattar vi ihop, det måste man kunna göra när allt känns tungt i skolan.
Valencia som stad trivs kompisarna i. Där finns, som Emelie uttrycker det, god mat och trevliga människor. Utbildningen kostar drygt 110.000 kronor per läsår, något som CSN hjälper till med att täcka.
– Men att komma hit med sparade pengar är ändå att rekommendera, så att man kan leva också.
Vad gör ni en dag när ni behöver paus från skolan?
– Det är sällan vi är lediga, men för ett tag sedan var vi åtta tjejer från klassen som hyrde PRE-hästar och galopperade på stranden. Det var härligt!
Vad saknar du mest när du är i Spanien?
– Mamma!
Jag måste avsluta med att fråga, hur är det att ha ett distansförhållande när man pluggar så mycket?
– (Skratt) Det fungerar faktiskt väldigt bra. Alex är ju i Wellington nu, jag har varit där och han har varit här på besök. Jag tror att styrkan för vår del är att inte heller han har vanliga arbetsdagar, han är nästan ständigt på resande fot.