Gästbloggen - Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse
MAR
09

Gästblogg: Bruksprovet – en förstagångsupplevelse


Foto: Privat och Hippson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Caroline Johansson skriver om vardagen tillsammans med sin hoppstammade unghäst La Dame en Rouge, även kallad Stina, i sin blogg. I ett gästinlägg berättar hon om sitt premiärbesök på Bruksprovet där hon funderar över för vem provet är. Vilka sitter på läktaren och vad vill de ha ut av besöket? Det blir både ris – tyst prov, och ros – läktarguidning med bland andra Maria Gretzer.

"I somras, under Falsterboveckan, kom jag att hamna i samtal med en representant för SWB. Hon berättade för mig att deras största grupp av uppfödare är just sådana som jag: kvinnor som tar ett föl på sitt sto. Själv har jag lite svårt att kalla mig uppfödare, det ligger något professionellt i ordet. Jag ser mig snarare som en kunskapstörstande kund åt SWB och det är ur det perspektivet jag skriver denna sammanfattning och dessa reflektioner, även om jag säkert kan ses representera några ur vad de kallar sin största uppfödargrupp också.

Jag åkte ner till Flyinge främst för att få se Mr Vain, som Stina är betäckt med, live. Lite sent påtänkt kanske, eftersom fölet kommer om dryga två månader, men nyfikenheten på Pappa Häst kanske är förklarlig ändå? ;) Jag har inga planer på att betäcka i år igen, men alla evenemang som andas häst och som ger möjlighet att lära sig något nytt har stark dragningskraft på mig, så jag gasade ner för att se provet under lördagen och söndagen.

På lördagen var det treåriga hopphingstar som löshoppades och treåriga dressyrhingstar som visades under ryttare, fyra- och femåriga hingstar (+ prestationshingstar) hoppades av testryttare (hopphingstarna) och dressyrhingstarna i ålderskategorin reds på backen av testryttare. På söndagen hoppades och reds hingstarna i sina respektive grenar av sina egna ryttare.

Tyst prov
Detta var, med mitt nyfunna avelsintresse, första gången jag åkte på ett bruksprov. Ett år för sent kanske, med tanke på att provet var "tyst" i år och inga kommentarer från domare eller testryttare gavs till skillnad från tidigare år. Jag resonerade som så att man kanske kunde lära sig något på det också; titta, fundera, anteckna och tänka själv, för att få ta del av kommentarerna när provet väl var överståndet... Ja, men tydligen bara för de hingstar som blev godkända. Vad är detta för mörkläggningsstil? Jag har massor av invändningar mot denna typ av censur, som (icke verifierad uppgift) ska ha tillkommit för att hingstägare inte vill att negativ kritik om deras hingstar ska "komma ut" för att det kan sänka värdet på hingsten vid ev. försäljning:

  1. Det luktar lite lurt... Domarna kan ju ha låtit bli att släppa igenom hingsten för något som de anser t.ex. kan påverka hållbarheten eller framtida sportprestationer, men detta får vi aldrig veta, utan kan hänvisas till att hingsten hade en dålig dag.
  2. Forum för spekulationer: På nätet är det nu fritt fram att spekulera i varför den och den hingsten inte blev godkänd. Hade det inte varit enklare för alla (inklusive hingstägaren. Tror spekulationer är av ondo för alla i slutändan) om anledningarna blev officiella?
  3. Icke kundvänligt. Jag antar att bruksprovet är till för oss som sitter på läktarna också. Annars hade man ju kunnat göra ett slutet evenemang med bara hingstvisare och domare och presenterat de godkända hingstarna när provet var överståndet. Vi som sitter på läktarna är väl allt ifrån "bara" intresserade, till folk som funderar på att betäcka med någon av de deltagande hingstarna eller folk som redan har betäckt. Någon form av potentiella kunder är vi iallafall och det här tysta evenemanget var egentligen ganska ointressant om man ser på det ur marknadsföringssynpunkt för hingstarna.
  4. Opedagogiskt. Jag har fått uppfattningen att SWB jobbar väldigt aktivt för att öka intresset för och kunskapen om sporthästavel i Sverige. Man är med som utställare på väldigt många evenemang, har starta "Ung SWB" för att uppmuntra unga uppfödare, erbjuder "Uppfödarcoachen" för dem som går i betäckningstankar o.s.v. I mina ögon är Bruksprovet ett gyllene tillfälle att erbjuda intresserade kunskap. Ja, förutsatt att omdömen ges offentligt av domarna då... Under fredagseftermiddagen hade SWB även en utbildning om exteriörbedömning, något jag väldigt gärna hade gått på, om det inte var för att den kostade 650 kr (senior, medlem i SWB). Alldeles för dyrt pris för kunskap som förmodligen på lång sikt återinvesteras i SWB iochmed deltagande i framtida evenemang, potentiellt ökat intresse för exteriördomarutbildningar, större intresse för den egna hästen och kanske planer på ett föl (som registreras in i SWB och visas på unghästtester ordnade av SWB, ja, ni fattar vart jag vill komma).
  5. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Precis som att man kan kolla en hästs resultat från treårstest eller tävlingsresultat på TDB när man är i stånd att köpa den. (Kan man få mörka omdömen från bruksprov kanske man också borde kunna få be att radera sin hästs resultat från treårstestet om det inte gick som förväntat ;) )

Läktarguidning
Som kompensation för domarnas moltigande hade SWB engagerat initierade personer som höll läktarguidning under lördagen. Man kunde hyra en liten mottagare + hörlurar för 100 kronor (som gjorde att provet blev dubbelt så dyrt den dagen, eftersom inträdet också var på 100 kronor) och istället lyssna till Wanja Wallemyr som guidade de treåriga dressyrhingstarnas uppvisning under egen ryttare, Maria Gretzer som kommenterade under testridning för hopphingstar och Kerstin André som kommenterade testridningarna på dressyrhingstarna. Guidningen skulle ha fungerat under morgonens löshoppning av hoppstammade treårshingstar också, men tydligen störde publikens sändare ut personalens nere i ringen, så löshoppningen fick vara tyst.

Hursomhelst så var guidningen otroligt bra! Särskilt Maria Gretzers. Hon var rak, kunnig (såklart...) och intresserad av att föra en dialog med publiken. Istället för att bara säga vad hon tyckte om ekipagen, så gav hon en fyllig bakgrund till de bägge testryttarna, kommenterade deras ridstilar och hur de kompletterade varandra (Linda Heed och Dave Maarse), kommenterade hästarna och frågade efter publikens funderingar och kommentarer på ett öppenhjärtigt sätt. Det blev snarare som en dialog där uppe på läktaren där man fick lufta sina funderingar om allt från de enskilda ekipagen till hela bruksprovsformatet och vad vi förväntar oss av våra unga hästar, med en expert som såg till att hålla stämningen högt i tak. Väldigt värdefullt!

Maria gav även sin syn på detta med att hålla ett tyst prov. Hon menade att det kunde vara lika bra, då upplevelsen på senare år är att domarna ändå inte har kunnat säga något negativt om hingstarna med tanke på efterföljande reaktioner. För egen del kan jag tänka mig att byta ut domarkommentarer mot den form av läktarguidning som hölls i år, men då får guidningen gärna ingå i inträdet samt att domarnas slutliga kommentarer ska publiceras, även för de hingstar som inte klarade provet!

Även under Andrés guidning var det ett bra samspel med publiken. Hon bad oss om våra funderingar i jämförelser mellan de olika hingstarna som visades samtidigt och gav även sin syn på saken. Även här var guidningen öppen för frågor och själv ville jag gärna höra mer om hästarnas olika exteriör som ledde till olika egenskaper vid ridning. Som sidekick hade Kerstin uppfödaren Ulrica Jacobs vilket var en lyckad kombination. Särskilt under visningen av Aideean och Conde Nord kom Ulrica med inputs som gjorde det tydligt att man söker efter olika saker, beroende på för vem man avlar häst. Många i publiken röstade på Aideean, troligen för att han gav ett lugnare och mer harmoniskt intryck, medan Ulrica hellre såg Conde Nord på sina ston. I mina ögon, och med tanke på vad jag skulle vilja få fram i en häst, verkar CN alltför känslig, medan jag tillochmed blev ridsugen av att se Mattias Janssons coola och harmoniska visning av Aideean.

Domaren som ändå pratade
Under visningen av dressyrhingstarna under egen ryttare (även de treåriga) har det kommenterats runtomkring på sociala medier att sportrepresentant Susanne Gielen gav instruktioner till vissa av ekipagen. Vissa menar att detta var orättvist, antingen för att de som fick instruktioner fick mer hjälp att visa sina hingstar på ett fördelaktigt sätt, eller att ryttarna som fick instruktioner kanske tog illa vid sig och där har vi det igen, balansgången mellan ryttarnas integritet och hästarnas möjlighet att kunna vara så bra som möjligt. I min värld är ryttarna bara ett redskap för att visa fram hästen på mest representativa sätt. Deras ridning skall inte bedömas, utan hur hästen ter sig under dem. Menade Gielen att hon kunde få se mer av hästarnas kapacitet och potential genom att instruera ryttarna: so be it! Inte annat än rättvist mot hästarna. De hästar som inte kommenterades får man väl anta visades på ett föredömligt sätt där hon fick se både upp- och nedväxlingar i harmoni.

För egen del kunde jag inte annat än sympatisera med hennes instruktioner. De handlade allihopa om att släppa hästen ifrån sig, låta den sträcka lite på sig, komma i balans och visa sin naturliga gång. Vissa verkade ha svårigheter med detta. Det kanske inte säger lika mycket om hästen som det sätt den rids på, men jag tyckte ändå att efterlevnaden av Gielens instruktioner var intressant och rätt avslöjande. Kunde man få ner hästen i tempo utan att korta tygeln så mycket? Kunde den skritta lite långsammare utan att tappa takten? Hon fick dessutom be ryttarna på de treåriga hästarna att flera gånger under samma ritt att ställa sig i fältsits eller rida lätt. Vad är detta för trend med att sitta tungt på så unga hästar? I mina ögon vittnar det om ridning där hästarna kläms in i en form när ryttarna är så nödbedda om att lätta av i hand och säte.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga Wallemyr varför absolut ingen rider med remontnosgrimma längre. Aachennosgrimmor med tillhörande snokrem på varenda häst, även om man vet att de fortfarande skiftar tänder vid tre års ålder. Hon verkade fundera på samma sak och tyckte att det var en bra fråga, men jag vet, det är ju inte hon som ska besvara den; det är alla de som använder sig av aachennosgrimman. Jag kan ändå inte låta bli att ställa dessa frågor i vad som verkar vara ett normaliserande av utrustning och ridstil på unga hästar som hör till hästar som kommit högre upp i ålder och utbildning.

Manlig och kvinnlig testryttare
SWB har gjort ett bra jobb med att välja ut testryttare till hästarna. Ett smart drag är att ha en manlig och en kvinnlig testryttare. För egen del känns det viktigt att hingstarna ska kunna bli ridna av olika stilar, och främst att de ska kunna visas utan alltför dominerande ridning, medan andra säkert känner igen sig mer i en mer handfast ridstil.

Särskilt roligt tyckte jag att det var att titta på testryttarna i hoppning. Linda Heed satt mest och log medan den ena hingsten sprallade värre än den andre. Sedan när de slutade var det "klapp-klapp" och iväg. Hon var konsekvent och korrigerade då det behövdes, men ren livsyster och eventuell spänning gjordes det ingen affär av. Dave Maarse kanske inte visade samma ridlycka med hela kroppen, men så fint han red! Och superkonsekvent utan att någonsin bli hård i ridningen. Det var som att alla hästar förstod honom och ville samarbeta med en gång. Han satt så still och verkade ha ett sådant lugn i kroppen att det kanske till och med blev lite för lugnt med vissa hästar ;) Lindas ridning var... "busigare", något som också verkade uppskattas av de flesta unga hingstarna.

Testryttarna i hoppning visade förtroende för hästarna och lät dem jogga runt på halvlång tygel medan de spanade in banan och väntade på den andre.

Dressyrens testryttare Eva Möller och Theo Hanzon kompletterade också varandra fint. De flesta hästar verkade trivas bättre med Eva på ryggen och i min smak red Theo lite för dominerande. Å andra sidan verkade de ha ett solitt upplägg där Eva (som är en mycket rutinerad unghästvisare) ville testa hästarna under lite friare former och hur de gick där de gick som bäst, mest avspända och bekväma, medan Theo satte lite mer tryck i alla hästar för att helt enkelt "känna på dem"; var de hade sina gränser och begränsningar. För egen del hade det räckt med att se Eva rida, men man får väl också ha i baktanke att detta är ett prov, där hingstarna blir testade under former som är mer ansträngande än den vanliga hemmaträningen, för att kunna göra en så komplett bedömning av dem som möjligt.

Vad förväntar vi oss av de unga hästarna? Provet är för de bästa
Det är svårt att förstå att hästarna är så unga som de är. De är helt fantastiska! Och visst har det hänt saker med unghästmaterialet. Jag frågade Maria Gretzer specifikt om det under läktarguidningen och hon bekräftade att det skett en enorm utveckling i hur kapabla hästarna är. Men det är vanskligt, det där med att hästarna fått så mycket bättre fysiska förutsättningar. Hänger psyket med när man rider en fyraårig häst i en form som lätt skulle platsa i en Lätt A? Och hur mår kroppen i ett hållbarhetsperspektiv? Är hästarnas fysiska förutsättningar såpass ändrade att man kan "rida ihop" dem innan allt det där grundläggande, uppbyggande jobbet är gjort? Jag har svårt att acceptera det utan att ha tagit del av någon forskning som bekräftar detta och hade gärna sett mer avspändhet, mer nosryggar i eller framför lodplanet, mer lätta säten och mindre disciplin, främst i dressyren. Hoppningen upplevde jag som... mjukare och att ryttarna mest fanns där som stöd för hästarna att visa sin egen hoppförmåga och att de fick rulla på i den form där de kände sig mest bekväma. 
  
/Caroline Johansson"


Läst 61055 ggr





Fler inlägg

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 18453 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 23590 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 29496 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv