Gästbloggen - Gästbloggen: "Outfiten gör inte procenten"
MAR
22

Gästbloggen: "Outfiten gör inte procenten"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå. Efter att ha varit på tävlingar i helgen började hon fundera kring det här med outfit och utrustning till häst och ryttare. Många lägger för stor vikt vid det, tycker hon. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.


Emelie gillar att sticka ut från mängden. Foto: Privat
  

Efter två dagar på tävlingarna i Åstorp går hjärnan på högvarv igen. Jag insåg i mina funderingar att jag och Lina har ett stort ansvar. Att förmedla rätt budskap som ryttare och förebilder med många följare på sociala medier.  De som känner mig vet att jag älskar att sticka ut från mängden. Både i stora sammanhang och privat. När jag var liten hade min ponny rosa lindor, rosa schabrak och rosa grimma. Om jag ska på middag planerar jag min outfit i huvudet, jag prövar, ändrar och testar.
Det är ett intresse som många tjejer har och det är roligt. Likaså med utrustningen på hästen. Det är kul att vara fin och att vara förberedd för sin träning eller tävling. Men där tar det slut. Märket på lindor eller skydd har sällan något med resultatet att göra. Vad som däremot är viktigt att lägga pengar på är träning. Din ponny eller häst mår bra av en utpassad sadel, absolut. Men det finns många bra sadlar som inte är jättedyra, och begagnande modeller som passar precis lika bra. 
  
Ju bättre man blir, desto viktigare är det att man har utrustning som passar, på Grand Prix-nivå är det små skillnader som gör skillnad. Man märker vad som passar och är bäst. Självklart ska man lyssna på hästen och på kvalitén. Men ett par nya lackstövlar ger inga extra procent. Att ha sin tränare med på tävling gör däremot det. 
Olika outfits på träning varje dag ger inga placeringar. Men regelbunden träning gör det. Jag har till och med elever som kommer för sent till sina lektioner, för att de har fotat sin outfit. Då har man missat det viktigaste. 
  
Snygg och proper, väl förberedd är viktigt. Är det roligt att göra sig fin och det ger mervärde för ditt varumärke så absolut, kör! Men glöm inte det viktigaste, träning ger utveckling – inget annat. 
Jag insåg att man lätt kan bli förvirrad när man följer oss och ser blingade outfits eller nya märken. Jag vill bara förtydliga vad som är viktigast att fokusera på. Jag hörde en gång ett uttryck, “hellre en skitlastbil med Grand Prix-hästar i, än en Grand Prix-lastbil med skithästar i”. Det ligger mycket i det.
Gör en budget och lägg pengarna på rätt saker. Regelbunden träning är viktigast. Inte vem som har störst lastbil eller snyggast stövlar. 
  
/Emelie Brolin

taggar


liknande webbartiklar


Läst 20097 ggr





Fler inlägg

JAN
22

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"


Foto: Tommy Sarenbrant/Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Författaren Sofie Sarenbrant är en inbiten hästtjej, som via Instagram bjöd på ett härligt klipp från sin tidiga karriär som ung hoppryttare. Den tillhörande texten beskriver något många känner igen sig i och är dessutom en ödmjuk analys av ridsporten. Vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.


"Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning.
  
Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs: modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla.
Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens ansvar), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen.
  
Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden.
  
Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. 
  
Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 
  
/Sofie"

Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning. . Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs:modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla. Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens fel), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen. Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden. . Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 🙌

Ett inlägg delat av Sofie Sarenbrant (@sofiesarenbrant)


Läst 3451 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”


Foto: Haide Westring och SvRF

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Carlsson är vice ordförande i Svenska ridsportförbundet. Här ger hon sin syn på måndagens två stora händelser – det efterlängtade beskedet att ridsport kan räknas som avdragsgill friskvård samt att Peder Fredricson tog emot Jerringpriset, för andra året i rad.

"Vilken måndag!

Först kom äntligen det efterlängtade beskedet att ridsport, precis som alla andra idrotter, kan räknas som friskvård. Och senare under kvällen kunde Peder Fredricson ta emot Jerringpriset sedan svenska folket sagt sitt. Ännu en gång har svensk ridsport visat sin styrka och sitt engagemang. Det gör oss obeskrivligt stolta.
  
Att ridsport är friskvård har vi som finns i sporten alltid vetat. Det har därför känts djupt orättvist att vi – tillsammans med bland andra golf, segling och utförsåkning – har varit så väldigt utpekade som en som inte får vara med i gänget. Vi har länge fått stå ut med en djup okunskap om ridsporten, både som idrott och folkrörelse.
  
Politiskt har frågan diskuterats i många år och med olika intensitet. Juridiken har hänvisat till politiken. Och politiken till juridiken. Dock har de flesta partier kunnat slå fast att reglerna bör ändras. Ändå har ingenting hänt. Vi har kallat diskrimineringen ”landets sjukaste friskvårdsfråga”.
  
Ridsport är friskvård både för kropp och knopp. I ridsporten jobbar hela kroppen, både på hästryggen och i stallet med alla sysslor som ska skötas. Men det är också balsam för själen att komma till stallet, mötas av en häst som inte bryr sig det minsta om hur märkvärdig du är. I stallet och på hästryggen kan du vara dig själv.
  
Ibland tycker jag att det känns jobbigt att behöva svara på alla dessa myter om ridsport som florerar. Inte för att jag tycker att det är jobbigt att stå upp för den idrott jag älskar, utan för att det är väldigt tröttsamt att ständigt påminnas om den djupa okunskap som finns. Nästan som om vissa människor tävlar i vem som vet minst om ridsporten.
  
Men som vanligt kavlar vi upp ärmarna och bemöter de oseriösa påståendena med kunskap och engagemang.
  
”Är ni en sekt?”
– Vi är ett engagerat släkte och trötta på den här typen av diskussioner. Det gör att när vi vill åstadkomma en förändring i samhället, eller hylla en fantastisk idrottsmänniska, engagerar vi oss. Att andra använder ordet sekt eller pratar om röstkupper är bara de avundsjukas versioner av kraft och stolthet.
  
”Är det hästen som gör jobbet?”
– Det är ett samarbete mellan häst och ryttare där erfarenhet, träning och rutiner leder till en gemensam framgång. Dessutom, det var väl ingen som skrev något om att det var motorcykeln som skulle ha priset när speedwayföraren Tony Rickardsson vann Jerringpriset. Nej, tänkte väl det.
  
”Är ridsport en rikemanssport?”
– En miljon svenskar är intresserade av ridsport och en halv miljon rider. De allra flesta rider på ridskola en gång i veckan och är en del av en stor och bred folkrörelse. Att rida på ridskola en gång i veckan är ofta dyrare än till exempel att spela fotboll. Men det finns ofta utrustning på ridskolan att låna. Och trots allt, det kostar mer att hålla 30 hästar än 30 fotbollar.
  
Vi vet att dessa myter och andra är långt ifrån sanningen. Jag skulle ändå vilja säga att vi förflyttar oss. Politiker upptäcker vår idrottsvärld, andra idrottare gör det. Journalister också. Fler och fler riktar ett nyfiket öga mot ridsporten, upptäcker nerven, pulsen och passionen i vår idrott. Jag är glad att många har fattat galoppen.
  
Den 15 januari 2018 är redan ett historiskt datum för svensk ridsport. Det engagemang vi har visat de senaste åren, dagarna och timmarna, fick Skatteverket att förstå vad ridsporten är och resten av idrotts-Sverige att återigen uppleva hur många vi är. Jag vill kalla det en manifestation av kärlek till hästen.
  
/Helena Carlsson"


Läst 14225 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”Trött på att bli utpekad som en hästtokig liten tjej”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Jönsson är 27 år, kommer från Sundsvall och har ett livslångt intresse för hästar. Hon jobbar som ridlärare och tävlar lättare klasser i hoppning. Läs mer på hennes blogg här


Foto: Privat och Haide Westring
  
”Uråldrig myt förlöjligar vårt största intresse och passion
  
Jerringpriset medför även i år
debatter. Samma debatter som förra året angående röstkupp och att det inte är en sport. "Det är bara hästtokiga småtjejer som röstar" väller kommentarsfälten över med. Men jag är 27 år gammal och jag älskar hästar, jag älskar ridsport och jag röstade. Alla jag vet som röstade är över 20. Att man måste vara tio år för att brinna för hästar är en uråldrig myt för att förlöjliga intresset. 
  
Snubb- och gubbligan fortsätter hacka på det som anses som en tjejsport i Sverige, med att det inte är en riktig sport. För hur skulle en sport som utövas av majoriteten tjejer kunna vara ansträngande eller kräva skicklighet? Alla vet ju att tjejer och kvinnor är svaga och odugliga när det kommer till sport. Därför att det otänkbart att det skulle vara svårt. 
Snubb- och gubbligan är så angelägna om att få dra poängen till sin spets att de inte bryr sig om att de framstår som kompletta idioter när det uttalar sig om saker de inte har testat själva och inte vet någonting om, varken om hästen som djur eller sporten i sig.
När annars går man och basunerar ut påståenden som man inte har någon grund för och är urbota löjliga – som exempelvis mannen som jämförde hästen med en pulka?
  
Jag är trött på att bli utpekad som en naiv, underutvecklad galning utan rim och reson som åker runt på något som liknas vid ett plastföremål. 
Jag är framför allt trött på den här neandertalar-debatten och alla inskränkta män (och de kvinnor som glada i hågen går patriarkatets ärenden), som blir så provocerade av att tjejer och kvinnor känner en sådan passion för något som inte handlar om att behaga män och att den sporten äntligen får komma fram i rampljuset. 
  
/Hanna – jobbar som ridlärare men alla kallar det något annat”


Läst 17232 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"

Gästbloggen

Flera generationer Klimke

Kajsa Boström

Det tog 17 dagar...

Saras vardag

Till Husbloggarna