Gästbloggen
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Dotterns februarilov spenderas dock i Florida, så under den här veckans gästbloggande får vi bland annat hänga med till tävlingarna i Wellington.

Hej alla Hippson läsare!!

Vi flydde vad som skulle bli en rekordkall natt (torsdag-fredag) i Florida med ett temperatur ras till under nollan, mot väder som naturligtvis är ännu kallare i New York.
Vår tjugofyra timmars resa norrut blev intressant för denna gång spenderade vi mörker timmarna i andra stater än på vägen ner, dvs norra Florida, Georgia, South Carolina med soluppgång i North Carolina/Virginia. Jag tragglade mig genom South Carolina med underhållning från RIX Fm MorronZoo! Det piggade verkligen upp!
Inlandsvägen ringlar sig på västra sidan av bergskedjorna Appalacherna och Blue Ridge Mountains vilket bjöd på många vackra vyer som vi susade förbi i mörkret förra veckan då vi sov och körde igenom Virginia.

Torsdagen var vår sista dag i Wellington. Det är lagom att åka hem när jag äntligen börjat hitta till Dunkin Donuts för en kopp morgonkaffe vars pris inte kräver en andra amortering på huset. Plus när damen i vaktkuren som håller koll på området där Wendy bor, äntligen har lärt sig mitt namn. Ja, då är det dags att ge sig av.

Efter att jag lämnade av Nina i stallet, tog de golf bilen och körde över till tävlingen för att gå banan. Sedan red hon fram Venice på hemmaplan, skrittade henne - eller smågalopperade på tvärsen är nog mer korrekt - till tävlingen.

Där hoppade de fram ett par gången och så var det dags. Klassen hette Training Jumper, precis som dagen innan, men de här hindren var närmare en meter. Det var en sann "Training" klass, allt de ville se var en felfri runda. Tidsfel räknades självklart, så de fick allt rida på ändå. Alla som red felfritt "vann".


Det är ju ett bra koncept så ryttarna kan satsa på vägval, avstånd och lämna lite av nervositeten utanför banan.


Nina var lite besviken för hon gillar spänningen i omhoppningen.
Hon red heta Venice perfekt och hade än en gång anledning att vara stolt!

Wendy och Perry kunde inte vara nöjdare med Ninas insats efter så kort tid med ponnyn. De skickade hem henne med en broschyr om tävlingarna i Aiken, SC, i april. Ifall vi kunde tänka oss ha vägarna förbi. Jojo, så är det, man vet ju aldrig när man är ute och kör var man hamnar. Ungefär.

Jag hann med ett sista besök i mina kompisars stall och fick ännu en inblick i det hektiska liv de lever där i Wellington. Det låter glassigt att övervintra i Florida, men det är helt klart intensivt med tävlingar varje helg och hästar utspridda i tre stall (Karins Curt måste vara uppstallad på tävlingsplatsen, Global, när hon rider en CDI).

Karin och Stina tror att de bestämmer i stallet. Säg hej till Hector....


Men men. Som jag föreslog i mitt första inlägg så är ju tjugo plus att föredra framför femton minus. Eller något åt det hållet.

Jag skriver det här i bilen. Vi har nu nått New Jersey och trafiken tätnar mer och mer ju närmare New York city vi kommer.
Så jag säger tack för mig för denna gång. Jag hoppas att ni fann inblicken till Wellingtonlivet på en ponnymammas nivå intressant.

Till sist vill jag citera killen som säljer kaffe till ryttare och skötare i stallområdet på WEF.
"Those horse people are crazy, it takes a lot of zen and yoga to stay sane here."

Tack och hej!
Kajsa E


Läst 18528 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Dotterns februarilov spenderas dock i Florida, så under den här veckans gästbloggande får vi bland annat hänga med till tävlingarna i Wellington.


  
Hejsan!

En vänlig läsare undrade varför jag kallade min tjej "Dottern". Det var så att när jag började skriva på min ordinarie blogg, Ponnymammaiusa, så var jag orolig över att sätta ut hennes namn. Man vet ju inte vad de onda krafterna i cyberspace kunde ta sig för.
Men nu i efterhand har jag insett att det är ett väldigt otympligt sätt att skriva om henne, hon som trots allt nästan är huvudpersonen. Utan henne är jag ju inte Ponnymamma. Japp. Hon heter Nina och det är så ni kommer att läsa om henne framöver.

Ösregn och åska. Så började dagen.
Då åkte jag hem till mina kompisar Stina och Karin, och dök ner i deras soffa efter att ha lämnat av Nina. Jag hoppades på en lång förmiddag i soffan med ett färskt nummer av Svensk Damtidning och Hänt Extra. Schlager-Molly och Prinsessan Madeleine. Man måste ju få veta vad som händer. Att Madde var hemflyttad och på tjocken var helt nytt för mig. Jag har levt i mörker.

Ninas hoppklass hade börjat, farföräldrarna satt på första parkett, allt vi behövde var Nina och Venice. Till slut kom hon ridande. Hon hade ridit fram Venice hemma på ridbanan, sedan skrittat henne 20 minuter till tävlingen och hoppade fram ett par hinder. Innan jag visste ordet av var hon inne på banan. Jag fumlade som sjutton med mini-iPaden och lyckades filma halva rundan. Konstigt att det inte blev uppochner eller ut och in.

Felfri runda ledde till omedelbar omhoppning. Med ett nedslag på sista hindret. Dumt. Mycket dumt. Hon hade ju en av de snabbaste tiderna i omhoppningen. Wendy och Perry var dock otroligt nöjda med hennes ritt. Nina lyste som en sol, väldigt nöjd och stolt.
Imorgon kör vi igen. Lite högre den här gången. Dagens hinder var cirka 85 centimeter höga. Venice har tydligen kapacitet för 130 – men inte Nina – så jag tror att höjden kommer att ligga på en lagom meter.
  


Lite senare var det full fart till Global för Karin och Curt.
Det är möjligt att jag är partisk här men jag tyckte att de var helt perfekta, även om det trasslade lite med galoppombytena... Hennes klass fortsätter imorgon så jag får nog veta om de gick vidare under tiden vi styr hemåt.


  


Jag har hyrt en gokart-liknande liten Chevy, lätt och rolig att köra. Så att ratta moderskeppet igen är inget jag ser fram emot.

Ha det gott,
Kajsa E


Läst 16389 ggr Kommentarer Kommentera
Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Dotterns februarilov spenderas dock i Florida, så under den här veckans gästbloggande får vi bland annat hänga med till tävlingarna i Wellington.

Hej på er!

Jag har alltid tyckt att Florida har de vackraste soluppgångarna. Och tur är ju det, eftersom jag definitivt får uppleva dem i utkanten av Everglades varje dag på väg till Wellington. Det är avlämning klockan 7.00.

Måndagarna är ju egentligen ledig dag för hästarna och tränarna, men eftersom vi är här så kort tid tyckte Wendy att Dottern skulle få rida Venice i alla fall.
Ja, Venice. Hon är ett sjuårigt kraftpaket som bara vill jobba. I Dotterns ögon är hon en mindre version av Kenzie som hon har börjat rida och tävla hemma. Perfekt matchning!
  

Venice är Perrys ponny. Perry är Wendys partner och verkar sköta om det praktiska i stallet. Han avgudar sin ponny som han hoppas ska gå till Pony Finals med en tjej som rider henne i vanliga fall.
Wendy och Perry har sin bas i Aiken, South Carolina. Aiken är en annan stor hästdestination här på östkusten. Han är en härlig "southern gentleman" som kallar mig "ma'm" och alltid öppnar dörrar, drar fram stolar och gör mig alldeles vilsen.

Tidigare idag red Dottern och två andra över till den enorma tävlingsplatsen för träning på plats. Tävlingarna börjar imorgon, så idag är många ridbanor öppna för träning. Per text blev jag informerad om att de skulle rida i Ring 11. Efter mycket snurrande letade jag mig fram dit. Då kom nästa text.
"Hoppsan det var visst Ring 7", (på andra sidan området) "Kom fort, vi börjar snart!" Tack för den! Men jag hann.
Det jag såg var uppmuntrande inför klasserna imorgon och torsdag. Det blir enormt spännande!
 
Min kompis Karin Persson ska rida "lilla rundan" av en CDI (säger man så?) med början imorgon, så vi kollade in den mycket spännande joggen.
Flätning, ryktning i olika omgångar, hovoljning, skoputsning, svansborstning och tröjbyte följdes av 15 sekunders joggande.
Jahapp.
Men Curtan Cortison gick igenom, så imorgon ska vi se om de lyckas kvalificera sig för fortsättningen.

Och minsann hann vi ner till stranden igår eftermiddag. Det var lite blåsigt och törs jag nämna det, småkyligt i vinden.... Gudagott i alla fall med sand mellan tårna och salta vindar som immade igen mina glasögon helt.

För övrigt har jag inte sett några alligatorer, vilket är ett måste för en komplett Florida-vistelse.
Rätt ska vara rätt.

Hej så länge,
Kajsa E


Läst 16487 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Dotterns februarilov spenderas dock i Florida, så under den här veckans gästbloggande får vi bland annat hänga med till tävlingarna i Wellington.

Hej och välkomna till Wellington!

Wellington måste upplevas för att man ska förstå vidden av hästsportens inflytande på hela samhället. På trettiosex kvadratkilometer i det sydvästra hörnet av Wellington samsas omkring femhundraåttio stall, och när säsongen är över har omkring tiotusen hästar kommit och gått.

Tre stora tävlingsplatser där det tävlas från början av januari till i slutet av mars ligger i hjärtat av "Wellieworld". Miltals av ridvägar genom bostadsområden och längs med vägarna gör att alla verkar vara cirka tio minuter från tävlingarna. Det är väldigt praktiskt, då de flesta verkar rida till och från tävlingsplatsen. Massor av små mopeder och golfbilar fraktar skötare, ryttare och tränare fram och tillbaka mellan stall och tävlingsplatser.

Det är en upplevelse att köra genom Wellington. Det ser ut som vilket bostadsområde som helst i södra Florida. Villagator, många inhängnade bostadskvarter och affärer - men tittar man in mellan häckarna och staketen ser man stall, hagar och ridbanor överallt. De flesta väldigt vackra och alla är välskötta.
Utan tvekan är det hästvärldens Mecka.
  

Wendys stall.

Vi hittade fram till Wendy Aarndts stall där Dottern ska få rida och uppleva Wellington från insidan.
Wendy log uppskattande när hon såg Dotterns ringa längd, för ponnyn Venice behövde en ryttare. Innan vi visste ordet av var Venice sadlad och Dottern uppsatt. Wendy gav henne en lektion i markarbete och var nöjd med vad hon såg.

Det blir troligast hopptävling med Venice på onsdag och torsdag. Innan dess ska hon lämnas av hos Wendy klockan sju varje morgon och då får vi se vad hon hittar på för arbetsuppgifter för Dottern.
"Kör hårt med henne", tipsade jag Wendy.

Vi hann även med en sväng till "Global", där Adequan Global Dressage Festival håller till.
Där finns det förutom mängder med dressyrbanor, även ett enormt stort fält där det hålls hunter- och jumper derby. Vi hann precis se Daniel Zetterman rida hem en femteplats i derbyt.
Efter det fortsatte vi vår turné genom Wellington, till ett stall som ett par kompisar från New York har hyrt in sig i.
  

Fin rosettsamling! Bra jobbat Karin och Stina!

Vi lämnade Wellington bakom oss så att vi hinner sova lite innan det är dags att återvända, väldigt tidigt, för att leverera Dottern till Wendy och Venice.

Och med lite tur kanske vi hinner med en tripp till stranden. Måndagarna är ju traditionellt den lediga dagen inom hästvärlden.

På återseende,
Kajsa


Läst 15667 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Kajsa E bor i Brewster i delstaten New York, USA. Dotterns februarilov spenderas dock i Florida, så under den här veckans gästbloggande får vi bland annat hänga med till tävlingarna i Wellington.


Harvey och Dottern. Fortfarande bästa vänner.

Hej igen alla Hippson-läsare!
  
Jag, Kajsa E – ponnymamman i USA – har fått äran att gästblogga här i några dagar igen. Fördelen med att vara ponnymamma i New York är att när det drar ihop sig till februarilov, då är det relativt enkelt att förflytta sig till varma Florida. Alltså, det kunde vara enkelt.
  
De flesta människor med någorlunda sunt förnuft ser till att boka flygbiljetter i god tid för att kunna avnjuta tre timmar på flyget ner till Floridas lockande värme och enorma mängder med hästar.
Men inte vi. Nejdå, vi lastar bilen med hund, ungar, sadel och massor med godis för att sedan styra söderut. Tjugofyra timmar senare, inklusive matpauser, var vi framme i Davie strax väster om Fort Lauderdale. Det är inget jag planerar att göra igen, om man säger så.


  
Anledningen till att vi är här (förutom den mest självklara: plus tjugo grader jämfört med minus femton) är att vi ville hälsa på Harvey, träffa kompisar och spendera tid i Wellington. "Wellieworld", som Wellington kallas, är hästvärldens mesta vinterdestination. ALLA är där.
  
Dottern ska få rida hos en av vår tränares vänner, Wendy, som naturligtvis spenderar vintersäsongen i Wellington. Hon kommer att få hjälpa till med träning och ridning av Wendys hästar som ska visas för hugande spekulanter. Beroende på vilka hästar hon har inne just den här veckan kan Dottern får en dröm att gå i uppfyllelse, nämligen att tävla på WEF (Winter Equestrian Festival) i Wellington.
  
I går hälsade vi på Harvey. Vår fina ponny Harvey, som inte är vår något mer. Nervösa, oroliga Harvey som fick ett nytt hem hos våra vänner här i Davie. Ponnyn som inte kunde förmå sig att göra sitt jobb, vilket var att hoppa, blir nu tränad enligt Pat Parellis principer.
  
Terri, en Parelli-tränare som nått den tredje nivån, visade oss hur hon jobbar med Harvey och sedan med sin egen häst. Terri lär Harvey grunderna och sedan ska lilla Olivia, som är Harveys nya flicka, lära sig tillsammans med honom!
Jag vet väldigt lite om Parelli, bara att det är natural horsemanship som bygger på både hästens och människans kroppsspråk. Så det var väldigt intressant att se och höra vad Terri förklarade.
  
Nu i början handlar det om att bygga upp Harveys självförtroende och att lära honom "de sju lekarna". Han har lätt för att lära sig och är nyfiken. Nyfikenheten gör att han är intresserad av att lösa gåtor.
Vad jag fick ut av min intensiva men alltför korta introduktion till Parelli var att hästarna ska lära sig att lösa gåtor. Frågan hästen ställer sig är: Vad vill människan i andra änden av grimskaftet att jag ska göra?
Alla gåtor hästen löser, i stigande svårighetsgrad, bygger också självförtroendet. Oerhört spännande! Om jag ändå hade ytterligare tolv timmar till förfogande varje dag, då hade jag också gett mig på att lära mig den här träningsformen.
  

Terri lär Harvey att leka och lösa gåtor.
  
Harvey förstod att Terri ville att han skulle nosa på en orange kon och sedan röra en blå plastplatta med hoven. Vi valde vänster hov. Och vänster hov blev det!
Sedan visade hon hur hon arbetade med sitt sto Teyha. Teyha är ett väldigt dominant sto som växte upp utan sin mamma eller andra hästar som kunde lära henne att ”veta hut”. Hon hade blivit farlig för sina ägare och de bad Terri om hjälp. Det var sista chansen innan de var tvungna att ta bort stoet.
  

Till vänster visar Terri, med Teyha, hästens position när man tränsar den.
  
Nu bor Harvey i ett öppet stall. I stället för att stå i en fyra gånger fyra meter stor box är hans box fyra gånger femton meter, utan vägg utåt. Det är Florida trots allt. Han har tillgång till hö dygnet runt, i ett väldigt finmaskigt hönät.
Tänk att få se vår hopplösa ponny i en sådan här drömsituation! Det var värt varje plågsam minut i bilen hit.
  
I dag är det dags för Wellington. Dottern ska introduceras till sin Florida-tränare, vi ska träffa kompisar och inleda några intensiva dagar i Wellington. Förhoppningsvis kommer vi att hinna till stranden också... Det är ju Florida trots allt.
  
Hej så länge,
Kajsa


Läst 16508 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Miss Sofie, jag och Mimi efter tömkörning och lite kreativ hårstyling.
   
Tiden går så fort!
Sex veckor har jag hunnit vara i Uruguay och hästarna vi jobbar med har gjort stora framsteg. :) Jag har även lärt mig massor själv och varje häst har gett mig något nytt att tänka på. Hittills har vi jobbat med 24 av familjens 32 hästar, med allt från att träna på att lyfta fötter för hovslagaren och sköta om sår till första grimmor och sadlar och även en första ryttare.
  
Tyvärr har vi fått lägga en hel del tid på sårvård! Markerna är fulla av ståltråd i alla dess former, tjocka som sticker upp som spikar ur marken, vassa med taggar eller långa smala trasslade i härvor som halvt sitter fast i marken. Som om inte det var illa nog är det dessutom väldigt vanligt att det flyttar in larver i såren som snabbt blir riktigt otäcka.
Förutom att ståltråden skulle behöva plockas bort från markerna där hästarna går behövs det även rutiner för att se över hästarna mer regelbundet, och alla hästar behöver mer hantering för att man lätt ska kunna hämta in en skadad häst och sedan sköta såret. Alla de bitarna ligger de lite efter med än så länge, så att ta hand om ett enkelt sår kan bli ett rätt stort projekt beroende på vilken häst det gäller.
  
Detta är helt klart en stor skillnad mellan Sverige och Uruguay. Här ser man hästarna som halvvilda djur som får sköta sig själva när man inte behöver dem, och då kan de få hitta på precis vad som helst. Blir de skadade föser man bara in dem i en mindre fålla, smetar på lite salva som dödar larver och sen släpper man ut hästen igen och håller tummarna för att det ska läka ihop till slut.
Jag jobbar på att få dem att förstå hur viktigt det är att upptäcka en skada i god tid och sköta om den innan det blivit ett infekterat jättelarvbo. Jag tror att de börjar inse fördelarna mer och mer. Själv tycker jag att det är svårt att inte se fördelarna med att ha koll på sina hästar.
  
De hästar vi har haft inne på tomten, som vi har jobbat mest med, är tre fantastiska ston som vi har haft väldigt roligt med. De heter Miss Sofie, Quila och Jenara och är alla runt fyra år gamla. Miss Sofie var den enda som hade fått lite träning tidigare – av Mimi – dottern i familjen, medan de andra två i princip var helt orörda när jag kom hit. Eller, de hade blivit brännmärkta något år tidigare, så de hade varit i en liten fålla och bränts helt enkelt – men inte mer än det.
  

Quilas första dusch.
  
Med Quila och Sofie kunde vi använda träningsfållan som de har här som gör att vi kan komma tillräckligt nära för att kunna ta på dem, sätta på grimma och sen ta ut dem för att lära dem att ledas ordentligt. Fållan är rätt smal så att de inte ska kunna vända sig om och inte mycket längre än en häst, då tanken är att de inte ska kunna röra sig för mycket så att de skadar sig.
Både Quila och Sofie var rätt lugna när vi jobbade med dem i fållan och vi kunde jobba på rätt smidigt med grimmor och att ta ut och leda. Det här gjorde vi bara en gång med Sofie eftersom vi efter det kunde få tag i henne när hon var lös i rundpaddocken. Quila tog vi in i fållan fem gånger innan vi fått henne så pass lugn med människor omkring sig att vi kunde gå upp till henne och klappa henne när hon var lös. När vi väl kommit så långt att hästarna gick att få tag i inne i en större inhägnad var det dags att göra en Join-up.
  
Join-up är som jag nämnde i mitt förra inlägg här på Hippson ett träningssystem eller utbildningskoncept som vi jobbar efter (utvecklat av Monty Roberts), men det är även ett specifikt träningspass i rundpaddocken där man jobbar med hästen lös.
Man gör bara Join-Up med hästen mellan tre och sex gånger under hästens liv, beroende på hur väl kommunikationen fungerar mellan häst och människa. Efter det bör man vara hyfsat överens.
  
Principen är kort sagt att man först släpper hösten lös i en inhägnad, helst rund, som är 15-20 meter i diameter. Där ber man hästen springa cirka fem varv åt vardera hållet samtidigt som man läser av hästen för att se när den börjar vilja samarbeta med en.
De tydligaste tecknen hästen ger en är att den riktar in örat som är närmast mitten mot människan och då även har sin uppmärksamhet riktad dit, sen slickar de sig även om munnen och gör tuggande rörelser med käkarna vilket kan ses som ett tecken på att hästen slappnar av lite mer och visar att den inte är rädd. Hästen kommer även att röra sig på en lite mindre cirkel runt människan och även sänka ner huvudet mot marken.
  
De här tecknen kan komma i lite olika ordning, men när man uppmärksammat de här signalerna är det dags att sluta be hästen springa genom att sänka ner blicken som tidigare var riktad rätt in i hästens öga. Sen vänder man kroppen lite ifrån hästen och saktar ner alla sina rörelser – och stannar till slut snett framför hästen som då, om man gjort allt rätt, kommer att välja att komma in till mitten till människan som nu visat att hon inte vill hästen något illa.
  
När man gjort Join-Up med hästen kan man säga att man är överens om att vara ett team och att människan är den som får fatta de viktigare besluten. När man kommit så långt är det mycket lättare att introducera en första longergjord och senare en första sadel, då hästen kan lita på att man inte tänker göra den illa och att man tar på sig rollen som ledare – så att hästen inte behöver oroa sig över att hålla koll på allt och försöka styra människan.
Det är väldigt svårt för en häst att vara ledare över en människa och det blir sällan bra om man låter hästen bestämma precis åt vilket håll man ska gå. Medan om man ser till att vara tydlig med att det är du som sätter upp regler och visar vägen så blir de allra flesta hästar mycket lugnare. Både Miss Sofie och Quila har nu fått ett par Join-Up:s var och kommer att få i alla fall någon till när vi väl ska sätta upp den första ryttaren. Men tills dess jobbar vi på med annan träning som tömkörning, miljöträning och vanlig hantering som att borsta och lyfta fötter.
  

Aragorn och Picasa.
  
Jenara, vår tredje mustang, har det inte gått riktigt lika smidigt med... Det visade sig att hon var väldigt mycket mer klaustrofobisk än de andra hästarna. Alla hästar är mer eller mindre klaustrofobiska och gillar egentligen inte att bli instängda på en liten yta, eftersom deras främsta försvar är att fly. Men Jenara var alltså extremt rädd för att bli instängd.
Då fållan här har vissa brister och inte är supersmidig att stänga igen på ett säkert sätt, var vi tyvärr tvungna att avbryta första passet vi hade med henne och släppa ut henne – innan hon skadade sig själv eller någon av oss människor – medan vi försökte stänga grinden och sätta för bommen bakom henne. Efter det var vi tvungna att prova något helt annat och räknade med att det skulle få ta mycket längre tid.
  
Vi gjorde upp en plan, var otroligt kreativa och tänkte ut alla möjliga olika scenarion så att vi skulle vara väl förberedda hur hon än reagerade. Det visade sig snabbt att vår plan skulle ge resultat. Efter bara tre timmars effektiv träningstid kunde vi sätta på henne hennes första grimma! De här tre timmarna var utspridda på ett antal kortare pass på 5-15 minuter där vi använde oss av en lång pinne som vi stack in i hennes egen 4x4 meter stora fålla, så att vi först kunde klia henne på manken. Sedan satte vi en lång lina med en stor ögla i ena änden på den långa pinnen, så vi kunde lägga öglan runt halsen på henne.
  
På det sättet kunde vi lära henne att följa trycket från linan och på så sätt få henne så pass nära att vi kunde klappa henne. Hon var så himla rolig att jobba med, då hon utvecklades enormt varje pass vi hade och man kunde verkligen se hur hon försökte klura ut vad det var vi försökte få henne att göra.
Nu har vi kommit så långt att vi kan komma så pass nära när hon är lös i rundpaddocken att vi kan klappa på henne, få tag i hennes grimma och sätta på en lina vilket är en stor seger med tanke på att hon från början var så himla flyktbenägen. När man väl fått tag i grimman är hon som en annan häst, vi kan borsta och klappa på henne och gå fram och tillbaka utan att hon blir skrämd – men innan man knäppt fast den där linan måste man vara två som jobbar synkroniserat och står i precis rätt vinkel för att hon ska stå still.
Hon är en fantastisk häst som jag lärt mig massor av och kommer att lära mig mycket mer av innan jag åker hem!
  

Efterlängtat födelsedagspaket! Lät märke till de fina tidningarna jag fick :).
  
Det vi hoppas på att hinna med innan Mimi börjar skolan igen är att få upp en första ryttare på några fler av hästarna. Miss Sofie har jag hängt på lite redan och Quila är inte långt efter, så om några dagar kommer det ut en kille från granngården som ställer upp som första ryttare. Det lär bli spännande, då han inte pratar någon engelska. Så Mimi kommer att få sköta snacket.
Det känns rätt viktigt att alla är med på noterna när man ska göra något sådant, det funkar förmodligen inte så bra med för mycket fördröjning i sådana lägen.
  
Vi har även sju ohanterade unghästar som det vore bra om vi hann med, nu har vi fått träningsfållan ombyggd lite för att den ska vara säkrare – så det gäller bara att tiden räcker till även för dem.
  

De sju ohanterade två- och treåringarna.
  
Häng gärna med på min egen blogg http://sara-hiller.blogspot.se för att läsa mer om hur det går med allt, sedan skriver jag här på Hippson en gång till innan jag åker hem. :)
  
Ha det bra!
//Sara och alla hästarna :)
  
Läs Saras förra gästbloggsinlägg här


Läst 17162 ggr Kommentarer Kommentera
Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Vilma Åhagen jobbar sedan sommaren 2014 på Livskvadron (den beridna delen av Livbataljonen) som markstridssoldat. Under en veckas tid kommer hon att gästblogga här på Hippson.se, om sin vardag till häst hos Försvarsmakten.

Hej! 

Under högvaktssäsongen är det mycket jobb som ligger bakom en beriden vaktparad. Alla soldater har lagt ner många timmar på att putsa upp en fin glans på stövlarna och har fixat till uniformen så att den är ren och fin.

Är man hästhämtare har man som uppgift att hämta hem hästarna från slottet, men det ligger vädigt mycket mer jobb bakom än att bara åka till slottet, hämta hästarna och sedan rida tillbaka. Det är hästhämtarna som ställer upp på morgonen 07.30 och börjar med att mocka hela stallet. När det är klart får man ett namn på en häst som blir den hästen man ska göra fin och som dessutom bestämmer vilken plats man ska gå in på.

När alla hästhämtare har fått varsin häst och stallet är klart är det dags att föröva, så att alla vet var man ska stå när det är dags att gå in på yttre borggården. Står man inte på rätt plats kommer man till fel häst. 
På morgonen rids även alla hästar ut tillsammans med de som ska till slottet. 
Efter förövningen är det dags att göra hästen fin, äta högvaktslunch, och sedan få på all utrustning innan soldaterna som ska rida till slottet kommer och sitter upp på sin häst. Sedan är det dags för hästhämtarna att fort springa upp till skåpen och byta om till uniformen, modell Ä.
Skillnaden mellan en soldat som rider till slottet och en som ska rida hem från slottet är att den som rider till slottet har hjälm på huvudet, vapen på ryggen och ett vitt bälte runt midjan. Är man hästhämtare han man en lägermössa och inget vapen eller bälte. 

Hästhämtarna tar bussen till slottet och möter upp hästarna där, sedan leds hästarna ut från borggården och alla hoppar upp. När man har kommit tillbaka till K1 som hästhämtare är det dags att putsa all utrustning, så att allt är rent och snyggt till nästa beridna högvakt som oftast är nästa dag. 

Det tar alltså en hel dag för hästhämtarna allt som allt, från 07.30 på morgonen till 16.30 på eftermiddagen. De som rider till slottet står sedan och vaktar på slottet till nästa vaktbyte. 

Tack för den här veckan, det har varit roligt att gästblogga på Hippson! Vill ni fortsätta följa min vardag så hittar ni min blogg här.

Här ovan är ett bildspel med blandade bilder från K1 och från högvakten. 


Läst 23825 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Vilma Åhagen jobbar sedan sommaren 2014 på Livskvadron (den beridna delen av Livbataljonen) som markstridssoldat. Under en veckas tid kommer hon att gästblogga här på Hippson.se, om sin vardag till häst hos Försvarsmakten.

Hej! 

Jag tänkte börja med att berätta lite vad som krävs för att få en anställning på Livskvadron! Först måste du söka in till GMU och bli inkallad på tester, mönstring. Under mönstringen testas fysisk och psykisk förmåga, det är konditionstest, styrketest, intelligenstest och ett samtal med en psykolog. Dessutom ham man ett samtal med en läkare.
Efter testerna har du ett samtal med en yrkesvägledare där du får hjälp med att söka dit du vill söka. Klarar du mönstringen och kommer in på GMU mot Livskvadron så väntar 3 månaders utbildning med grundläggande strid. Efter dessa 3 månader får du sedan ett erbjudande om provanställning om du blivit bedömd som lämplig för vidare anställning.
Detta gör alltså att när du blir provanställd är det ingen som tittar på vad du har för tidigare erfarenheter i ridning, men du kommer självklart ha användning av dina kunskaper när du väl kommer till K1. 

Just nu på K1 genomförs ett försök där vi har en ryttarpluton, 2 skytteplutoner och en rehabpluton. I ryttarpluton har man samlat de mest erfarna ryttarna, det är vi som under denna period ska ta hand om stallet för det mesta. Alla i ryttarpluton har fått välja en ansvarshäst som vi under testperioden ska jobba lite extra med. Detta gör att om man jobbar i stallet en dag får man alltid rida sin ansvarshäst.

På tisdagar har vi nästan alltid planerad hoppning. Då får vi chansen att träna och utvecklas lite inom hoppningen också. På K1 har vi en instruktör som heter Per Dahlgren som håller i de flesta hoppträningarna. Per har mycket riderfarenhet sen tidigare och känner dessutom alla K1-hästarna väldigt bra och hur de funkar. Detta gör att han kan ge alla mycket tips och ideer. 
Är man ridnivå 1 eller 2 har man även chans att rida hoppning på fredagar. Det finns 3 ridnivåer där nivå 1 är de bästa ryttarna. Eftersom vi har bra instruktörer på K1 och fina hästar är det många som jobbar sig uppåt i nivå. 

När vi inte rider i ridhuset har vi många bra ridvägar b.l.a i Liljanskogen, på Gärdet och på Djurgården. Det brukar för det mesta vara minst en uteritt om dagen och målet är att alla hästar ska ridas ut minst 1-2 ggr i veckan. På uteritterna kan vi vara allt ifrån 2-3 stycken till upp till ca 15-20 hästar. Detta gör att hästarna får träna på att gå i formation vilket även är bra för vaktparaden till slottet i sommar. 
   

Hästarna: Outlander, Uno, Signal och Markant

Uteritt på Gärdet


 

Ridhuset

Stallplan

Markarbete för Per 


Läst 16559 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Vilma Åhagen jobbar sedan sommaren 2014 på Livskvadron (den beridna delen av Livbataljonen) som markstridssoldat. Under en veckas tid kommer hon att gästblogga här på Hippson.se, om sin vardag till häst hos Försvarsmakten.

Hej!

En vanlig stalldag på K1 ställer den styrkan som ska ta hand om stallet upp i det så kallade vattenpasset på morgonen 07.30. Där sker sedan en avlämning till något befäl för att befälet ska kunna veta ifall det är full styrka eller om någon saknas. 

Direkt efter uppställningen är det dags att mocka alla tre passen med högvaktens hästar. K1:s stall består av 4 olika pass – eller stalldelar – det är befälspasset med befälens hästar, soldatpasset med soldaternas hästar, musikpasset med musikernas hästar och även polisens hästar i det fjärde passet. 
Det är mycket noga att boxarna mockas noggrant och att alla hästar har så mycket spån de ska ha.

När stallet är snyggt och prydligt är det dags för första ridpasset. Oftast står en instruktör med en hästlista över vilka hästar som måste gå och sedan rabblar upp hästarnas namn. Där gäller det att vara snabb om man är sugen på någon speciell häst. För att välja en häst reppeterar man namnet som sägs följt av ett marschanträde och sedan är det bara att gå direkt till hästen och börja göra iordning. 

En vanlig stalldag rider man 2-3 hästar var. Alla hästar ska ha varit ute och rört på sig minst en gång under dagen. Antingen rider vi ut i naturen, ut på stan eller i det stora fina ridhuset som K1 har. 
K1 har nyligen fått ett nytt ridhus med fibersand och en hel del lyxiga detaljer. 

På K1 står ca 70 hästar, de flesta är svenskafödda fuxvalacker, men det står även ett antal vita kladruber och 2 st shirehästar. De vita hästarna rids av signaltrumpetarna. De två starka shirehästarna är pukhästar. De måste även vara trygga och snälla eftersom de som sitter på shirehästarna inte har händerna fria och därför styr med fötterna. 

Efter att alla hästar har blivit ridna ytmockas alla boxar och rengörs alla vattenkoppar innan vi ställer upp en sista gång och får höger vänster om, alltså slutar för dagen. 

 


Läst 18461 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Vilma Åhagen jobbar sedan sommaren 2014 på Livskvadron (den beridna delen av Livbataljonen) som markstridssoldat. Under en veckas tid kommer hon att gästblogga här på Hippson.se, om sin vardag till häst hos Försvarsmakten.

Hej!
  
Mitt namn är Vilma Åhagen och jag har fått förfrågan om att berätta lite om mitt jobb som ridande soldat här på Hippson. Jag har sedan sommaren 2014 jobbat på Livskvadron som markstridssoldat. Livskvadron utför bland annat den beridna högvakten, det är vi som rider i uniform till och från slottet på somrarna och står och vaktar slottet. 

Jag bestämde mig sommaren 2013 för att jag ville börja jobba för Försvarsmakten och sökte till GMU mot Livskvadron. Vintern/våren 2013 gjorde jag sedan min GMU (Grundläggande Militär Utbildning) på tre månader + en månad FSU (Fortsatt Soldat Utbildning) i Kungsängen och fick sedan en anställning på K1 och Livskvadron. Innan jag sökte till Livskvadron tävlade jag aktivt i hoppning och hoppade upp till nationell 1,30.

Vi var ett ganska stort gäng som skulle börja jobba på Livskvadron, och många hade aldrig ens rört en häst innan. Därför har alla genomfört en ridkurs där även vi som kunde rida innan fick lära oss exakt hur saker och ting görs i stallet på K1. Det är ganska mycket som är annorlunda jämfört med ett civilt stall och det är många traditioner som fortfarande följs.

Innan ridkursen fick vi med tidigare riderfarenhet vara med och rida hem från slottet. Det är inte alltid så lätt som det ser ut att komma upp på en lite otålig 1,70 meter hög häst, med stövlar som går upp i knäväcken och med en ganska så varm uniform. Men jäklar vad kul det är och vilken känsla!  

Den här veckan tänkte jag visa lite hur det ser ut på K1 och hur en vecka kan se ut i stallet. Så för er som alltid undrat vad som händer innanför grindarna till K1 – ni chansen att veta det nu!
   


Foto: Pontus Lindström


 
 


Läst 25549 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.