Gästbloggen


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peder Dams fru köpte en häst. Då kände han att han var tvungen att få en känslomässig förståelse för varför hon var tvungen att åka iväg tre gånger om dagen för att ge hö och mocka. Han bestämde sig för att börja rida. ”Nu tar jag egna lektioner och har ägnat cirka 16 000 timmar på Youtube för att få koll på skritt, trav och sånt. Jag är, eller var tidigare, livrädd för hästar”, säger han.
Peder har börjat blogga om sina upplevelser som nybörjare i sadeln, i utdraget nedan får vi ta del av hans första galopp. Här hittar du hela Peder Dams blogg.

  
Så var det dags.
Sjätte lektionen och vi skulle pröva galopp. Jag har fem sjukt bra lektioner i ryggen, det har varit kul och jag har känt att något har förbättrats efter varje lektion. Jag har förstått något, upplevt något eller känt något. Det har varit jävligt kul helt enkelt.
När jag kom till stallet i dag fick jag reda på att Sultan, den häst jag har ridit på, hade gjort sig illa i hagen. Han skulle vila i tre veckor. Denna gång var det Serik jag skulle rida. För mig är det helt okej, jag blev dock lite ledsen för Sultans skull… Vi har ju upplevt så mycket ihop, tror nog han var sugen på att visa mig galopp.
Han såg ledsen ut i hagen. Jag gjorde ingen stor sak av det, vinkade lite när vi gick förbi, men han slog bort blicken. Tror att han skämdes.
  
När läraren gick för att hämta Serik hann han säga: ”Jaha, i dag ska du få sitta på ett schabrak”. Schabrak? Vad fan är ett schabrak? Är det ens ett riktigt ord? Jag trodde typ att det var ett Ankeborgsord! Det visade sig var ett litet täcke, ett supertunt täcke. Å fan, jag ska få rida typ barbacka? Coolt, var min spontana tanke! En nanosekund senare undrade jag varför? 
”Jo, du ska få hålla i den här”, sa min lärare och tog fram en gjord av något slag, med två handtag på. ”I dag ska du bara få koncentrera dig på rytmen och balansen”, förklarade läraren. Eftersom jag lagt mitt liv i hans händer fem gånger tidigare hade jag ingen anledning att misstro hans plan. Jag fattar väl att det är så här man gör, eller att man kan göra så här. Läraren skulle longera mig i trav och galopp så att jag skulle få känna hästens rytm bättre.
I stallgången, då detta samtal pågick, förstod jag inte vad som väntade mig. Det fattade jag när jag, Serik och ridläraren gick mot ridhuset. Då slog tanken mig. ”Men, om jag inte har några stigbyglar, hur ska jag då kunna rida lätt i traven?” Och då började jag förstå att det var pungkross på gång.
När vi kom in i ridhuset och hade ställt oss i mitten som sig bör, sa läraren att Serik är lite ”knotig”. Han är inte så musklad i ryggen så jag kommer att känna hans ryggrad ganska så väl, men så är det inte med alla hästar. Nähä. Inte alla hästar, vad bra tänkte jag! Men det är Serik vi tog med oss. Inte någon annan häst.
  
Det tog inte lång tid för mig att förstå, när jag väl hade krånglat mig upp på Serik, att det här kommer att göra ont. Jag kände hans ryggrad tydligt. Jag satt på den, BARA den. Jag hade så många frågor, men jag kunde inte fråga. Jag kunde ju inte fråga min lärare vilken sida om ryggraden han brukar ha pungen på? Eller lägger han på både höger och vänster? Vilket gör minst ont? För när Serik började röra på sig saknade jag mina stigbyglar, jag kände minsta lilla rörelse genom hans ryggrad. Jag var livrädd för traven, hur fan ska det gå?
Smärta. 35 minuter smärta men jag bet ihop, sa inte ett ljud, läraren sa att jag satt fint, sträck på ryggen Peder, påminde han mig, jag sträckte. Jag fick inte till det. Min lärare må vara nöjd, men Seriks ryggrad var brutal. Kände att min svanskota började röra på sig, hur smärtan steg upp över ryggen, in i njurarna och runt min lever. Jag bad om en paus.
Gled av och tog några djupa andetag. Upp på ryggen igen, läraren longerade oss på en ganska liten volt. Serik var taggad, läraren snurrade lite på linan och Serik galopperade. Galoppen är ju en aning skonsammare men smärtan steg, ryggraden jag satt på var ju kvar. Galoppen i sig var inga problem, den kommer jag att behärska. Det var en skön insikt. Men att sätta mig på Serik igen med endast ett tunt schabrak mellan honom och mig – aldrig.
  
Jag sa inget. Jag sa att det gjorde ju lite ont men vad fan, det ska det väl göra? Läraren garvade och höll med. ”Ja du, nu kommer du att uppskatta sadeln mer”. Jag skrattade lite och sa inget om att jag blödde. För det kände jag tidigt in i lektionen, där min svanskota förr satt blödde jag.  
Folk i stallet sa efter lektionen att det var modigt gjort av mig att rida barbacka på Serik. Modigt? Jag hade ingen aning. Hade jag haft det hade jag krävt mer än ett schabrak.
Om en vecka ska jag galoppera igen. Med sadel. Jag ska galoppera som en gud, ska galoppera så att Rolf-Göran Bengtsson ringer och ber om att få tillbaka sin teknik! Bara såret runt min spräckta svanskota har läkt.
  
Respekt.
/Peder

Här kan du se när Peder red lätt för första gången: 


Läst 41283 ggr Kommentarer Kommentera


FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Lundkvist är webbredaktör på Hippson, men rehabiliteras just nu efter en ridolycka där hon bröt flera revben samt skadade levern och en lunga. Här gästbloggar hon om sina upplevelser de senaste veckorna – och uppmanar oss alla att tänka lite extra på säkerheten i umgänget med våra älskade hästar.


”Söndagen den 10 januari är en dag jag sent kommer att glömma, och det är troligtvis en dag min sambo kommer att ha på näthinnan en lång tid framöver. Dagen började precis som alla andra här hemma på gården, men jag ville inte riktigt rida. Jag sköt fram uteritten och hoppträningen till eftermiddagen, magkänslan var att jag kanske skulle titta på en film till i stället för att sätta mig i sadeln.
I mitt huvud funderade jag på varför jag inte ville rida just denna dag? Höll jag på att bli sjuk? När jag två timmar senare ligger och väntar på ambulansen slår tanken mig – jag skulle inte ha ridit.
  
Kort efter att jag och sambon hade suttit upp på varsin häst, och hade börjat skritta ut mot skogen, stegrade unghästen jag satt på av okänd anledning. Jag tog beslutet att hoppa av i luften för att vi inte skulle slå över, men i stället hamnade jag bakom henne och utsattes för bakutsparkande, och som tur var oskodda, bakhovar.
Första smällen med båda bakfötterna missade precis huvudet, mycket tack vare att min sambo – som fick bevittna allt – skrek åt mig att flytta på mig. På knä i snön med ryggen mot hästen tog den sista sparken rätt i bröstryggen och gav mig fem frakturer på revbenen, en blödande lever och en skadad lunga. Jag förvånas fortfarande över att jag tänkte att jag kunde sitta upp igen efter att jag hade tappat luften och låg krälande i snön.
  
Fyra dagar på intensiven med fördragna persienner, släckt lampa och epidural i ryggen mot smärtan är som en suddig dimma. Efter ytterligare tre dagar på avdelning ville jag inte mer, jag ville hem. Hem till gården, hästarna och det vanliga livet. Trots doktorer som pratade om änglavakt, föräldrar som vädjade om att jag skulle vara rädd om mig, och vänner som ställde upp med stallskötsel och hästvakt fanns bara en sak i mitt huvud – jag ville till stallet.
  
När jag började må bättre på sjukhuset funderade jag över om jag skulle bli rädd för hästar nu. Jag menar, det vore inte helt oväntat efter att ha fått en sådan omgång – inklusive frakturer några få centimeter från ryggraden – att man kanske blir rädd för sin hälsa och framför allt sitt liv.
Men när vi rullade in på vägen upp mot gården och såg hästarna i sina hagar fylldes hela hjärtat av värme och saknad. En hel vecka hade gått utan att jag hade fått andas in doften av stallet och hästarna, utan att jag hade fått klappa de mjuka mularna och titta in i de chokladbruna ögonen. Det fanns bara en sak att göra, nämligen att stanna till hos dem innan vi åkte upp till huset.
  
Med min överbeskyddande sambo vid sidan fick jag hjälp att gå in till en av hästarna, den där det fanns minst risk för att hon oskyldigt skulle puffa till mig så att jag föll. När jag lyfter upp handen och klappar den mjuka mulen, låter henne sniffa mig i håret och hör henne tugga på sitt goda hö försvinner all smärta, alla tårar och tröttheten efter den jobbigaste veckan i mitt liv.
Det var som att hon visste att jag hade ont och behövde tröstas, för hon lade huvudet mot mig och förmedlade värme på det sättet som bara hästar kan, med ordlös kommunikation. Mitt hjärta smälte på nytt.
Ytterligare ett antal dagar senare får jag ännu knappt gå utanför dörren eftersom jag fortfarande är svag i kroppen av all smärtstillande medicinering. Men en gång om dagen får jag klappa på hästarna, vid kvällsfodringen, när jag får sällskap ner till stallet.
  
Medier skriver ofta om att ryttare är bra material för chefspositioner och att ridskolorna formar utomordentliga ledare. Jag har suttit här hemma vid brasan och funderat, och kommit fram till att mina 23 år i sadeln inte har gjort mig till någon vd – undrar om jag borde klaga någonstans? Men jag måste säga att ridsporten, omedvetet, har format mig till en tuff kämpe. Om man åker i backen ska man upp i sadeln igen, om man får ett nedslag provar man en gång till och när allt känns hopplöst stannar man bara upp, sätter sig i boxen och samlar energi. På gott och ont.
  
Alla tre punkter går att översätta till det vardagliga livet. Att ridsporten inte är en hobby utan en livsstil kan jag absolut hålla med om, men jag skulle vilja dra det så långt som att säga att det är en livslång kärlekshistoria där man inte ger upp.
För jag ser mig själv som en kämpe med många erfarenheter, härliga upplevelser och en del skador – men jag är samtidigt fortfarande den nyförälskade ridskoletjejen som för många år sedan satte sin fot i spiltan hos ponnyn Roxette på Upplands-Bro ryttarförening.
  
Hur kommer det sig egentligen att vi aldrig tröttnar på hästarna? Oavsett vad de ibland utsätter oss för? Den frågan har jag ännu inte funnit svaret på här hemma och jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det helt och fullt. Mina tankar går åt det hållet att de ger så mycket glädje, energi och minnen att vi lätt blundar för en avfallning eller två, håller ni med?
   
Gud vad jag längtar tillbaka upp i sadeln igen. Jag hoppas att ni njuter av att vara i stallet men samtidigt tänker på säkerheten – i alla lägen. För mig har ridhjälm alltid varit en självklarhet, så även under denna ridtur och alla framtida ridturer. Vi har alltid haft som regel att jag inte ska hoppträna när jag är ensam hemma, inte heller rida ut de piggaste hästarna utan sällskap.
Nu lägger vi även till ett inköp av ryggplatta på trygghetslistan, en enkel åtgärd både för att lugna föräldrarna och för att minska risken att hamna på intensiven igen.
  
Ta hand om er allihop!
  
/Annelie Lundkvist”


Läst 41284 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat/Erika Näsberg

OM DENNA GÄSTBLOGG
På sin Facebook-sida delade Maria Stigsson, för ett tag sedan, med sig av sina tankar kring det här med att vi är så hårda att döma varandra inom ridsporten. Vi har fått tillåtelse av henne att återpublicera texten här i Gästbloggen.
Maria Stigsson är 33 år och arbetar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb i Jönköping. ”Jag skrev inlägget för min egen skull, men också för andra inom ridsporten och kanske framför allt för mina elever. Jag vill tro att vi kan vara bra förebilder för unga, och kan hjälpa och stötta varandra så mycket mer än jag många gånger upplever att vi gör i dag”, säger hon.
På bilden rider Maria Flash On, en sjuåring e. Florencio – Rohdiamant, uppfödd av Pia Blom. Det är också honom texten handlar om. 


"Vet ni vad?
Det här inlägget har jag funderat på ett tag. Det här med att vi i ridsporten är så snabba med att döma andra. Att det inte är tillåtet att göra fel eller misslyckas. Vad ger det för signaler till våra unga i sporten? Hur mår vi själva av att efterleva allas krav? Om du dömer mig efter det här inlägget så säger det förmodligen mer om dig än om mig.
  
Vi gör alla fel, så även jag.
 För några månader sedan skulle jag göra framdelsvändning på min häst. Det var lite motigt, han tyckte att det var svårt. Jag är inte ryttaren som tycker att man ska tvinga igenom sin vilja och använde varken spö eller sporrar för att förstärka hjälpen. 
Men där och då tyckte min häst att jag försatte honom i en situation som han inte redde ut och tvärstannade.
Min häst är inte en sådan som man "går på" eller "skäller på", han är väldigt snäll men har mycket nerv och är väldigt känslig. 
Trots fortsatt ridpass utan några som helst krav var han väldigt "spänd i hjärnan". Det kändes inte alls bra – men jag förstod inte då hur mycket jag hade ställt till det, de där få minuterna.

  
Dagen efter tog han inte skänkeln alls. När jag gav framåtdrivande hjälp slog han i niten och blev helt blockerad. 
Jag bestämde där och då, i samråd med min tränare, att han skulle få vila ett par veckor och därefter arbetas från marken innan jag satt upp igen.

I tömkörning och longering har han varit helt avspänd och har arbetat väldigt bra. Vi har flyttat skänkelvikning på marken och har fått det att fungera bra där.
 Innan det var dags att sitta upp igen bad jag min veterinär kolla på honom för att försäkra mig om att det inte var smärtrelaterat.
  
Månader har gått och vi har backat tillbaka till att rida på samma sätt som när man rider in treåringar. Det vill säga – första tiden bli longerad där linföraren har stått för den framåtdrivande hjälpen. När det har fungerat har jag ridit korta stunder lös och kravlöst. Det har gått med myrsteg framåt, men vi har varit väldigt noga med att det ska gå just framåt. Att arbetsglädje är det som är viktigast.
Han har gett mig spänning i form av luftsprång och har visat missnöje vid uppsittning, men har slappnat av och gått bra efter fem-tio minuter. Ofta har då spänningen han har burit på gjort att när han väl har slappnat av, då finns det bara fem minuter av bränsle kvar innan han har blivit jättetrött och det har varit dags att sitta av.
  
Men vet ni vad? I förrgår tränade vi igen, tränaren har hjälpt mig med honom hela vägen genom det här. Då hade jag en häst som efter några luftsprång och försök till att bocka av sig lite överskottsenergi i galoppen var så arbetsglad och full av energi, hela passet på 30 minuter! 
När jag i går satt upp fanns inte ett luftsprång och spänningen var nästintill obefintlig. Jag vet inte när jag var så lycklig på hästryggen sist!
  
Jag ställde till det, det är så fruktansvärt skört det där förtroendet vi har från hästen, tänk på det. En framdelsvändning några sekunder för länge kan förstöra det på en känslig häst. 
Man får inte vara sämre än att man kan rannsaka sig själv och be om hjälp.
Ingen blir bättre på att rida av att inte träna. Min tränare har varit guld värd i det här och jag menar inte att jag är helt i mål, men vi är en god bit på vägen. Att höra en häst frusta och dansa precis som du ber honom om är det bästa vi vet, men det är ett privilegium – inte en rättighet.
Stort tack framför allt till min tränare Marie-Louise Lind och min kollega Linda Andersson som longerat mig i tid och otid. Ni är guld värda.
  
Innan jag sätter punkt vill jag bara säga. Du gör också fel, var inte sämre än att inse att det är DU som måste bryta mönstret och be om hjälp – och var inte fördömande mot andra. Nästa gång kanske det är du själv som gör fel. 
Vi älskar alla hästar! Låt oss stötta varandra i stället.

/Maria Stigsson"


Läst 49957 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Charlotta Lindgren är equiterapeut – hon har mottagning hemma på gården i Kolsva, jobbar på Husaby hästklinik i Götene och håller populära kurser om hästens hälsa och biomekanik. Via sin Facebook-sida tipsar hon om hur man kan visitera hästens ben och muskulatur, inte minst nu när marken blir frusen och knölig. Vi har fått lov att återpublicera texten här i Gästbloggen.

  
"Nu har julhelgen passerat med fina dagar, sol och lite snö på många platser i vårt avlånga land. En sådan här "mellandag" finns det tid för lite reflektion över våra fyrfota vänner.
  
Så här års, i och med kylan och de frusna och knöliga underlag våra hästar utsätts för, ställs det krav på oss hästägare att göra en ännu noggrannare daglig kontroll av ben och muskler.
  
Musklerna
Hästarna tycker att det är roligt när solen skiner och det är kallt, vilket gör dem mer aktiva i hagen. De kommer ut efter många timmar i boxen och är rejält morgonstela, de springer och hoppar runt varandra och sig själva, detta är troligtvis den vanligaste orsaken till muskelsträckningar – framför allt i nacke/hals, ryggen och insida lår.
  
Vad gör vi åt detta?
Jo, vi måste ju låta dem ha roligt, men har man en riktig olyckskorp till häst som alltid sträcker sig någonstans kan man förslagsvis ta en morgonpromenad i 10 till 20 minuter innan den går ut i hagen. Alternativt släpper man den i ridhuset om man har ett sådant, cirka tio minuter innan utsläpp, för där är underlaget relativt stabilt.
Det kan även fungera att lägga ut hö i många pyttesmå högar, med rejält mellanrum, så att hästen/hästarna kan cirkulera mer sansat den första tiden efter utsläpp.
  
Daglig kontroll:
Var extra noggrann med att göra en daglig visitation av hästen. Det räcker att stryka med handen över hals, bogar, mellan frambenen, på rygg, kors, lår och mage för att kontrollera eventuella svullnader och ömheter i muskulaturen.
Om du hittar sådana fynd tar du arnika-liniment på en stor bomullstuss och baddar in det över området, samt håller koll på eventuell ökad svullnad eller hälta. Sedan låter du hästen promenera någon dag i stället för träning.
  
Benen
Var noggrann med att kontrollera benen både morgon och kväll när det är kallt som det är nu. Jag ser det tydligt på mina hästar som står i uteboxar att benen är mer fyllda och varmare än normalt.
Det beror dels på att hästen utsätts för ett så ojämnt underlag som det blir när marken fryser snabbt och blir väldigt knölig, dels på att den måste hålla värmen i sina ben vilket kopplar på den ökade blodgenomströmningen.
Sår uppkommer hela tiden av brodd och små skärsår av skaren, dessa läker ibland dåligt när det är kallt.
  
Daglig kontroll:
Som sagt, kontrollera benen morgon och kväll. Stryk med baksidan av handen från armbåge till hov samt på in- och utsidan, och på bakbenen från bakknäet ner till hoven.
  
Ta en vit trasa eller handduk, dra den över benen och kontrollera eventuella blodfläckar. Ser du blod så leta rätt på såret, klipp rent ordentligt runt sårkanterna och tvätta med mild alsolsprit eller koksaltlösning. Låt såret vara öppet men lägg på en steril kompress och bandage när hästen står inne och upprepa tills såret läkt – vid eventuella infektioner eller ökad svullnad med värme, ökad temp och hälta ska veterinär omedelbart kontaktas.
  
Varma ben kan hästarna som sagt få, men var noggrann med att inte vrickningar eller överbelastningar har skett eller att hästen står med en ligamentsskada. Det är därför det är så viktigt med den dagliga kontrollen.
Om nu hästen är lite varm och trycköm på något område, men inte är halt, badda in området med arnika-liniment och linda benet med vaddstycke och stallbandage. Upprepa en eller två dagar tills du ser att svullnaden har gett med sig, har den inte det får man som tidigare kontakta en bra veterinär.
  
Hoppas att detta kan hjälpa er genom den dagliga omvårdnaden av era vänner, jag säger det ofta och gör det igen:
Det finns inga dumma frågor, bara arroganta svar. Fråga en stallkamrat, kontakta en veterinär eller terapeut du litar på om du är osäker. Känner du en svullnad, fråga om du får känna på någon annans häst för att se om det är skillnad. Det är av erfarenhet man lär sig.
  
Må så gott,
Charlotta Lindgren"


Läst 57673 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.